Det hela började i onsdags. Jag, inställd på en helkväll tillsammans med Skyrim efter allt tjat från Fredrik om hur ”fantastiskt” det är, begav mig till Elgiganten för att plocka upp ett exemplar. Det var slutsålt. Lätt irriterad och besviken åkte jag hem, och snubblade istället av en slump över indiespelet To the Moon via LEVEL. Jag läste lite om det och insåg ganska snabbt att om inte Skyrim ville vara mitt sällskap för kvällen så kan jag väl lika gärna spendera fyra timmar med detta istället. Och jag måste säga, efter att ha suttit som klistrad framför datorskärmen från början till slut, helt insjunken i denna lilla pärla, så är jag ganska nöjd med att Skyrim faktiskt var slutsålt den där dagen.
Ska man beskriva To the Moon så ska man nog egentligen inte beskriva det som ett spel. För spelmomenten är väldigt enkla. Du går omkring i en värld likt ett 16-bitars rollspel, och vad du bjuds på är enkla pussel utan vägval. Det är linjärt och uppstyrt. Men det är inte det som är grejen med To the Moon. Det är handlingen, stämningen, musiken och känslan. Det är mer en interaktiv historia som är både välgjord och berörande. Jag vill inte avslöja för mycket, utan vill egentligen bara säga så här – om du har fyra timmar över i helgen – bara du, en kopp kaffe, ett par hörlurar. Lägg dom fyra timmarna på To the Moon och få en av de intressantaste spelupplevelserna du haft. Det kommer vara den bästa hundralappen du spenderat på många år.
Och hur gick det med Skyrim då, tänker du. Jodå, det ligger och snurrar otåligt i min Xbox medan jag skriver detta, och alldeles strax är det dags för mig att ge mig ut på en ny resa. Förhoppningsvis minst lika fantastisk som den jag upplevde för två dagar sedan.
… och det är därför vi älskar den här branschen.