Öppnar min molnsparade fil som klockar in på 23 timmar, 46 minuter och 32 sekunder. Greven är slagen, men hans högra hand har förvandlats till ett monster och försvunnit. Gänget har tagit upp jakten och kommit till en stad fylld av bubblor. Precis som spelet har varit rakt igenom, är grafiken och estetiken slående vacker. Jag hittar en dörr och det känns i magen att slutet är nära.
Ok, kanske inte så nära. Jag kommer in i ett stort torn fyllt av olika vägval och massor av monster. Jag väljer ut mina tre favoritkaraktärer Retto, Falsetto och Viola, och låter dem ta hand om sista biten. Dessutom behöver de levla lite inför en svår slutstrid. Jag öppnar upp nya våningar genom att spela på en enorm xylofon vilket passar bra in i spelets musiktema. Tornet påminner lite om en blandning av Tron och en bana i Mario Kart som jag inte kommer ihåg namnet på. Jag möter en boss längst upp i tornet och låser upp en portal som tar mig vidare.
Närmar mig ett enormt fort som lyses upp av blixtar, ser inte direkt inbjudande ut. Nya labyrinter och monster väntar. Ett gäng minibossar radas upp, alla faller för mina vänners specialattacker. Efter varje miniboss inleds dramatiska samtal om allt från guds konstintressen till Beats kameraintresse. Ränner vidare i fortet och inser att det är lite av ett pussel att hitta dit jag ska. Till slut står jag där, framför ett enormt monster… som är betydligt lättare att spöa än jag trott. Lite snopet faktiskt.
En ny portal öppnas och jag går vidare. Och nu kommer en vändning jag inte räknat med. Spelets slutboss är inte det stora monstret, inte greven som uppstått igen. Det är – Chopin. Han måste nämligen testa sin dödlighet. Gänget är allt annat än imponerade över hans irrationella beteende. En högst otippad och faktiskt ganska besvärlig strid startar. Falsetto, Viola och Retto är dock väl förberedda och jag lyckas ta hand om det unga musikgeniet efter vad som känns som en evighet.
Chopin dör, hans ”sista ord” är kring glädjen av att inte lyckats döda oss. Man tackar. Polka går fram till ett stup och tänker hoppa ner, Beat gråter, Retto skriker och gråter. Läget är minst sagt kritiskt. Men det är hennes syfte och hon säger några sista ord till sin mor som dykt upp. Känner mig ganska tagen, Polka hoppar och en slutfilm som saknar motstycke sätter igång.
Slutfilmen är för lång och för känslosam att gå in på i detalj, låt mig bara säga att den är lärorik, moraliserande, något förvirrande och väldigt dramatisk. Spelet är över och precis som med alla spel man lägger väldigt många timmar på uppstår en saknad. Eternal Sonata var på många sätt ett helt fantastiskt äventyr. Jag kan inte nog rekommendera att ni spelar det, om inte annat för att bryta av mot västvärldens brungråa fokustestande spel ett tag. Det är värt det.
Tror inte jag kommer spela detta, har nog med brungråa spel som ivrigt väntar på min uppmärksamhet. Men jag måste berömma detta sätt att berätta om ett spel. Klart mer intressant att läsa än en vanlig recension. Jag gillar dagboksformatet, mer av det tack.
Tack Andi! Kul att höra 🙂 Mer kommer, ska bara ha sportlov först.