Välkommen till del 2 av Slutet på en generation där vi den här gången fokuserar på Playstation 3. Med Playstation 4 snart på ingång tänkte jag att det var dags att lista mina personliga favoriter till PS3. Inte för att maskinen helt plötsligt kommer att gå upp i rök, det finns fortfarande en rad titlar jag kommer att spela, men en summering är på sin plats.

Everybody’s Golf: World Tour
Den som avfärdar Everybody’s Golf på grund av dess gulliga estetik och fortsätter nöta Tiger Woods, går miste om något. När jag köpte min första PSP köpte jag Clap Hanz småtokiga golfspel av rena farten och jäklar vad jag blev positivt överraskad. Det är färgglatt, utmanande och lite tokigt japanskt, allt i en perfekt kombination. Nu är World Tour till PS3 inte seriens starkaste kort men det har inte hindrat mig från att lägga ganska många timmar ute bland spelets bunkrar och fairways. Hjärnorna bakom Everybody’s Golf har dessutom utvecklat andra sportfavoriter så som Mario Golf och Mario Tennis och för den som äger en lämplig Nintendomaskin är dessa precis lika givna köp som Everybody’s Golf: World Tour till Playstation 3.

Flower
Abstrakt, speciellt, vackert, kalla det vad du vill. Flower är en upplevelse alla borde ta del av. Att jag fortfarande inte har spelat thatgamecompanys efterföljare Journey är för mig ett mysterium och något jag uppriktigt skäms över. Tiden räcker inte till alla gånger, men det är en klen ursäkt. Flower var även i mina ögon tillfället då det märktes att Sony började blir mer och mer intresserade av smalare, mer banbrytande spel. Vilket nu såklart har dominerat PR-snacket inför släppet av Playstation 4. Jag spelade nästan igenom Flower i en sittning, det gick inte att släppa kontrollen. Det borde du också göra.

Heavy Rain
När jag ser tillbaka på min tid med Heavy Rain har jag svårt att säga om spelet var bra eller inte. Rent tekniskt var det i vissa lägen briljant, i andra lägen en katastrof. Spelets berättande var många gånger intensivt och medryckande, andra gånger rent ut sagt pinsamt. David Cage verkar ha svårt att hålla en jämn nivå genom ett helt spel vilket också tycks vara fallet med hans uppföljare – Beyond: Two Souls. Men problemen till trots är det ett spel jag kommer att minnas ett bra tag framöver vilket säger någonting om Heavy Rain.

Rainbow Moon
Det enda spelet jag har tagit alla Trophys i. Jag tänkte kolla om jag kunde se hur många timmar jag la ner i detta nya retroosande rollspel men jag vågade inte starta det igen. Låt mig bara säga att det handlar om sjukt många timmar. Rainbow Moon var ett ganska tidstypiskt nygammalt rollspel som verkligen fångade mitt intresse. Många hade säkert gett upp efter ett antal timmars nötande för att nå den level som krävdes för att faktiskt ta sig vidare i storyn. Men jag har en uppenbar tendens att gilla sådant, det är av samma anledning jag spelade igenom Diablo 3 på alla svårighetsgrader i ett svep. Rainbow Moon var ett kärleksbrev till den gamla skolan av rollspel, på gott och på ont.

William’s Pinball Collection
Flipper som tvspel är ofta en chansning. Ibland lyckas några komma i närheten av den äkta upplevelsen men oftast misslyckas det. William’s Pinball Collection är utvecklat av Farsight Studios som nu är mer kända för Pinball Arcade till alla tänkbara plattformar. Men för mig var det här jag upptäckte hur fantastiskt begåvad den studion var och jag har aldrig sett någon komma så nära originalet som möjligt. Ett måste för alla flipperentusiaster även om jag nog snarare rekommenderar ett köp av Pinball Arcade i dagsläget.

L.A. Noire
Ett av de få multiplattformsspel jag faktiskt spelat på PS3 istället för Xbox 360, mest för att internet sa åt mig att göra det. Team Bondi’s (som efter release hamnade i rejält blåsväder pga. dåliga arbetsförhållanden) hyllning till 40-talets Los Angeles med skurkar, poliser och skurkaktiga poliser var smått lysande. Deras ansiktsteknologi gjorde dessutom karaktärerna väldigt levande, även om det var på gränsen till spooky ibland. Jag hoppas verkligen att L.A. Noire får sig en ordentlig uppföljare men den önskan är inte speciellt verklighetsförankrad.

Uncharted 1 & 2
Vad ska man säga om Uncharted. Första spelet var en stor anledning till att jag köpte mig ett Playstation 3. Det hade en del tekniska brister men var ett äventyr i sann Indiana Jones-anda som jag föll pladask för. I del två hade Naughty Dog putsat till den tekniska biten ordentligt och det är för mig en av den här generationens största mästerverk. Som att spela en äventyrsfilm med extremt hög budget från början till slut, jag blir salig bara av att tänka på det. Men av någon anledning orkade jag inte mer än ett par timmar in i trean. Kanske hade del två redan fyllt mitt behov av genren eller så var det helt enkelt ett sämre spel. Men den som äger ett Playstation 3 och inte har spelat Uncharted-spelen bör gå tillbaka till och göra om och göra rätt.

Där har vi dem, mina favoriter till Playstation 3. Det går såklart att nämna en massa andra spel också. Som Infamous, Pixeljunk-spelen, Joe Danger, WhipeOut HD, Singstar, Killzone 2, Ratchet & Clank, God of War 3, LittleBigPlanet och säkert något annat uppenbart. För mig dominerade Xbox 360 den här generationen men det betyder inte att Playstation 3 hamnar i skamvrån på något vis, att favorisera bland konsoler är korkat. Playstation 4 kommer att bli en oerhört intressant konsol och nästa generation ser det ut att vara den som kommer att dominera mitt spelande.