Dagens dagbok berör nyligen annonserade Civilization: Beyond Earth. Om du inte sett trailern tidigare, titta nedan. Om du sett trailern tidigare vet du att du vill se den igen.
Civilization har en märklig plats i mitt spelhjärta. Jag äger ingen av föregångarna till Civ V, och inte heller femman har jag spelat särskilt mycket. Jag har försökt ensam, men tog vatten över huvudet som sedan rann ut i sanden. Jag har försökt med en polare, men sparningen försvann. Jag har aldrig riktigt lärt mig spelet och är fantastiskt usel på det. Ändå tror jag att jag tycker väldigt mycket om det, och mer, jag tror att jag tycker att det är väldigt bra. Jag älskar tanken på att kunna erövra världen, se sitt rike expandera och göra tekniska framsteg. När jag hör om ett nytt Civilization drömmer jag om att förlora timmar efter timmar, sittandes ensam någonstans i mörker och kontrollera både världshav och landmassor. Förnuftet säger dock att det inte kommer bli så.
Samma sak gäller med strategispel i rymden. Jag äger både Sins of a Solar Empire och Endless Space, men har bara spelat det första och det väldigt, väldigt lite. Om jag haft det tungt med Civilization är det ingenting mot vad jag haft med SoaSER (Rebellion), där inlärningskurvan var på tok för brant i förhållande till hur pedagogiskt spelet var designat. Jag älskar rymden – kallt och öde, men vackert och ändligt – och att kontrollera planeter, etablera handelsvägar och föra rymdkrig är en dröm jag tyvärr aldrig lyckats uppfylla.
Civilization: Beyond Earth ser ut att vara dessa två spelspöken kombinerade, vilket får mig lika förväntansfull som förskräckt. Att jag kommer skaffa spelet finns egentligen inga tvivel om, men kommer jag att spela det? Kommer jag att bemästra det? Det är frågor jag helst inte vill tänka på, för enligt historien är svaren givna. Och de är inte bra.
