Med 22 dagar sedan senaste dagboken är det hög tid att sätta stopp för den längsta dagboksfria perioden sedan sidan sparkade igång. Även om det är sommar dyker upp nyheter lite här och var, nu och då. Igår kunde man läsa att både Battlefield: Hardline och Dragon Age: Inquisition har fått uppskjutna releasedatum. Den förstnämnda kunde jag inte bry mig mindre om, men jag antar att det är bättre att det skjuts upp än att det släpps lika ofärdigt som Battlefield 4. Dragon Age däremot är av större intresse för mig, trots att – eller kanske därför att – det intresset sällan verkar vara delat med folk jag pratar med. Dragon Age: Inquisition, i allmän popularitet och personlig hype, ligger i lä jämfört med The Witcher 3, den saken är klar. När jag läser att man bara skjuter upp Dragon Age en månad höjer jag på ögonbrynen. Jag kan inte släppa tanken på att spelet egentligen behöver mer tid än så, men att de inte kan lägga lansering efter jul för att undvika konsumentkampen med The Witcher. Jag hoppas att jag har fel.
Idag kan man på IGN läsa om och titta på Obsidians kommande rollspel Pillars of Eternity. Att spelsidor skriver om förtestade spel i positiva termer hör väl knappast till ovanligheten, och jag sjunger väl knappast lovord efter att ha sett videon. Man ska här komma ihåg att det är Obsidian Entertainment i pratar om, i min värld en böldpest på Biowares fantastiska spelkatalog och en parasit i spelindustrin jag älskar. Det spelar ingen roll att South Park: The Stick of Truth fick fin kritik – jag vill inte göra fisattacker och jag vill inte spela spelet och erkänna att det nog är rätt schysst. Också, jag vill inte gilla Pillars of Eternity. Jag vill att det ska vara genomruttet och att Baldur’s Gate-veteraner ska skriva lagom hatiska inlägg på facebook och twitter och reddit och 4chan och vad fan hans moster. Det är bekvämt att hålla Obsidian som en kass utvecklare, och det tänker jag fortsätta med ett tag till.
För egen del har jag börjat beta av min backlogg där Amnesia: The Dark Descent och Halo: Reach stod överst på listan. Men så kom något i vägen – Civilization V. Jag har länge vetat att jag skulle älska det spelet, men jag har aldrig kommit över den där första tröskeln för att verkligen fastna – förrän nu. Efter att ha påbörjat ett multiplayerspel och alldeles lagom börjat haja spelets gång startade jag en egen sparning som hunnerna på en stor Jorden-karta. 05:00 på tisdagen sköt jag upp min rymdraket och vann en vetenskaplig seger efter över 50 timmars spelande på fem dygn. Jag har fastnat för spel förut, men aldrig låtit det störa och styra mina dagar såsom Civ V. Rekord-sessionen var dag nummer två där jag spelade, med avbrott för inhandling av samt förtärande av mat, från elva på förmiddagen till sju på morgonen. Jag har nu beslutat att inte starta en ny civilisation förrän jag har 50 timmar över, annars kan det bli ödesdigert.
En tråkigare nyhet är att PSU:n, strömförsörjaren, till min stationära dator har tröttnat. Frid över dess minne. Den har drygt tre år på nacken och har därmed just avslutat sin tid av garanti. För Civilization innebar inte det någon större förlust då jag använt steam cloud på mina sparningar och regelbundet hoppat mellan laptop och stationär. För Amnesia är det värre, där sparfilen nu ligger på en strömlös hårddisk. I nuläget är det osäkert när jag har möjlighet att lappa ihop riggen, som varit en fin trotjänare under dessa år.
Obsidian ligger ju bakom KOTOR 2, det gör att de iaf har någon slags historisk respekt från min sida. Hur många som är kvar från den tiden har jag däremot ingen koll på.