Taitos Bubble Bobble-serie har följt med mig i många år. Från att jag spelade debuten på familjens Commodore 128 till idag. Ju fler konsoler jag har samlat på mig desto fler varianter och versioner av Bub och Bob har jag njutit av att spela. Men det har inte alltid varit lätt att orientera sig i denna till största del fantastiska men smått förvirrande plattformsserie.

Modernt nonsens och förvirrande namn

Vi börjar med att reda ut ett par saker. Lite beroende på hur en räknar finns det 17 spel som tillhör Bubble Bobble-serien. Då räknar jag inte in Puzzle Bobble som får ses som ett eget universum. Den här texten kommer dock ignorera de mer moderna släppen som till exempel Bubble Bobble Plus! till WiiWare och Rainbow Islands Evolution till PSP. De nyare spelen är av väldigt varierad kvalitet och inget jag direkt brytt mig om att titta närmare på. I min värld är de fem, kanske sex, spel som räknas.

Bubble Bobble Evolutions till PSP. Undvik.

Vad är det då som gör serien förvirrande. Jo, det handlar mest om hur spelen är namngivna. Retronauts har ett avsnitt som handlar just om detta så jag tänker nöja mig med att ge en kortfattad beskrivning. Bubble Bobble är såklart det första spelet i serien med den direkta efterföljaren Rainbow Islands vars undertitel är ”The Story of Bubble Bobble 2”. Efter det släptes Parasol Stars där undertiteln är ”The Story of Bubble Bobble III” (PC Engine) men som även har undertiteln ”The Story of Rainbow Islands 2” (Amiga) eller bara ”Rainbow Islands 2” (NES).

Bubble Memories. Bara i arkadhallarna.

För att spä på förvirringen släppte Taito 1993 Bubble Bobble Part 2 till NES och Gameboy och året efter det släpptes Bubble Symphony som också går under namnet Bubble Bobble II. För att verkligen toka till det mer kom det sedan en uppföljare till Bubble Symphony som kort och gott hette Bubble Memories… fast med undertiteln ”The Story of Bubble Bobble III”, med andra ord samma som för Parasol Stars. Damn.

Fem fantastiska äventyr och ett dyrt

Jag äger exakt nio spelvarianter i Bubble Bobble-serien. Det finns ett spel jag inte äger men verkligen skulle vilja och det är Bubble Bobble Part 2 till NES, men det kostar en förmögenhet så där får everdriven rycka in. Sen skulle det vara kul med de olika hemdatorutgåvorna men jag vill helst kunna använda de spel jag köper, så jag emulerar där det behövs. Jag är väldigt stolt över min lillq samling och det är spel jag regelbundet återvänder till. Dags att starta hyllningskören (de versioner jag pendlar mellan står inom parentes).

Bubble Bobble (NES, Famicom Disk System, Master System, Amiga, Saturn)
Originalet i serien släpptes i arkadhallarna 1986 och skulle senare portats till alla möjliga tänkbara maskiner. Du kan själv eller tillsammans med en vän inta rollen som Bub eller Bob, två övergulliga drakar. Varje skärm/nivå innehåller ett gäng fiender och det är dessa som ska rensas bort för att ta sig vidare till nästa. Fienderna tas hand om genom att blåsa bubblor på dem och sedan hoppa på bubblan för att avsluta jobbet.

Bubble Bobble till Master System, en riktigt bra version.

På ytan känns Bubble Bobble ganska simpelt i men det jag verkligen går igång på är bandesignen och alla saker som går att plocka upp på vägen. Godis, paraplyn, kors, lampor och allt vet vad. Dessa saker kan ge poäng när du rör dig, ge möjligheten att skjuta bubblor längre eller hoppa över nivåer. Allt detta skapar variation i spelet vilket gör att det håller i längden – närmare bestämt i 100 nivåer. Det ska understrykas att Bubble Bobble bäst avnjuts tillsammans med en kompis även om det fungerar bra på egen hand.

Rainbow Islands (Famicom, Master System, Mega Drive, Amiga)
Här kommer del två i serien och även om Bubble Bobble har åldrats bättre är det i min mening en riktigt pärla. Det är dock lite rörigt kring portningarna av Rainbow Islands till konsol. Först och främst handlar det om vem som utvecklat det. I Europa stod Ocean bakom en del av släppen och den versionen är lite mer trogen arkadutgåvan och i den japanska versionen har ursprungsutvecklaren Taito tagit sig lite mer frihet i översättning för hemmamarknaden. Dessutom är den europeiska Master System-utgåvan ökänd för att krascha på nivå sju vilket gör det omöjligt att klara spelet. I den brasilianska versionen är detta åtgärdat. Får jag välja själv spelar jag helst på Mega Drive, Amiga eller Saturn men det är mest en smaksak – så länge du spelar en version som faktiskt går att klara.

Rainbow Islands Extra till Mega Drive har blivit ganska dyrt men är du ett fan är det värt pengarna.

I Rainbow Islands återvänder Bub och Bob (nu i mänsklig form) och istället för bubblor skjuter de regnbågar som både används som vapen och ett sätt att ta sig upp på de nu vertikalt skrollande nivåerna. I övrigt är mycket sig likt med en massa power-ups och godsaker att plocka upp längs banorna. Rainbow Islands är så glatt och gulligt att även de mest frustrerande banorna känns överkomliga.

Parasol Stars (PC Engine, Amiga)
Både Bubble Bobble och Rainbow Islands hade sina premiärer i arkadhallarna men för Parasol Stars skulle debuten göras till PC Engine. Efter det släpptes portningar till hemdatorer och även till NES och Gameboy. För min egen del gillar jag det bäst på sin originalplattform även om Amiga-versionen går bra den också.

I första världen använder du ditt paraply för att försvara dig mot gulliga instrument.

Parasol Stars går i viss mening tillbaka till seriens rötter. För precis som i Bubble Bobble handlar det nu om plattformande, en skärm i taget. Bandesignen påminner även den väldigt mycket om Bubble Bobble och den enda riktiga kopplingen till Rainbow Islands är att Bub och Bob fortsätter vara i mänsklig form. Ditt vapen är nu ditt paraply och med det kan du fånga fiender och sedan slänga iväg dem på andra fiender. Du kan även plocka upp vattendroppar och använda dem som ammunition. Precis som föregångarna är spelet fyllt med charm, glada färger och trallvänlig musik och har du övertygats av de tidigare spelen i serien får du för allt i världen inte missa detta.

Bubble Bobble Part 2 (NES)
Här har vi då spelet som starkt bidrar till namnförvirringen, dock är det logiskt att Taito inte var intresserade av att helt släppa ursprungsdesignen från första spelet. Bub och Bob är tillbaka i drakformat och till en början ser allt ut att vara frid och fröjd, tills du upptäcker att det inte längre går att spela co-op. Jag skulle gissa att detta har att göra med NESens begränsningar och att den uppfräschade grafiken satte stopp för att två spelare skulle kunna ta sig an äventyret tillsammans. Men det är bara spekulationer. Om det var ett medvetet drag från Taito så blir jag lite ledsen inombords.

Livet är ensamt i Bubble Bobble Part 2.

Det är dock inte ett katastrofspel på något sätt. Banorna är fortfarande roliga att ta sig igenom även om de känns ensamma och en gnutta oinspirerade. En sak är dock säker, det är inte på något vis värt de pengar som efterfrågas av säljarna på marknaden. Så om du inte är en samlare av det absurda slaget bör du hålla dig borta från originalet och hitta någon annan väg att testa spelet.

Bubble Symphony (Saturn)
Symphony släpptes först i arkadhallarna men som tur är (till skillnad mot Memories) finns det även i japansk utgåva till Sega Saturn. Spelet bidrar till namnförvirringen eftersom det också kallas Bubble Bobble II, men i det här fallet kan jag leva med alla typer av förvirring Taito kan tänkas slänga på mig.

Bubble Symphony. Seriens A Link to the Past?

I mina ögon är Bubble Symphony snudd på ett perfekt spel. Självklart bygger det på att du köper grundkonceptet i Bubble Bobble för att hålla med. Spelet innehåller fyra karaktärer som alla har lite olika egenskaper, vilket skapar variation. Dessutom finns det bossfajter som påminner starkt om Rainbow Island vilket även det leder till en mer varierad spelupplevelse. Sen är det proppat med charmiga gästspel från andra spel som till exempel Kiki Kaikai (Pocky & Rocky), Darius och The New Zeeland Story. Någon sa att Symphony var för Bubble Bobble som A Link to the Past var för Zelda. En guldstandard som skulle bli väldigt svår att leva upp till.

Bubble Dragons

Även om Bubble Bobble må vara lite rörigt är kärnan i alla ovan nämnda spel densamma. Utmaningen finns där liksom spelglädjen. Alla spel i serien känns som värdiga tillskott och med undantag från Bubble Bobble Part 2 kan jag rekommendera alla helhjärtat. Bubble Symphony är en briljant uppdatering av Originalet och kanske hade det varit bäst om Taito hade slutat där, självklart förstår jag att så aldrig blir fallet. Bub och Bob kommer alltid ha en speciell plats i min spelsamling. ♥