Jag vill börja det här inlägget med att kortfattat redogöra för min tvspelshistoria. Eller spelhistoria för att bredda mig lite. När jag var liten fick jag ett Nintendo Entertainment System i julklapp. Det kan vara så att jag och min bror fick det gemensamt, men jag vill helst tro att det bara var mitt. Innan dess hade jag spelat på ett Intellivision och ibland på min morbrors Sinclair Spectrum. I alla fall om jag minns rätt. När jag blev lite äldre gick mitt NES sönder, det slutade helt enkelt läsa kassetterna. Jag köpte aldrig något nytt. För vid det laget hade jag lämnat konsolvärlden och var totalt fast i C64- (eller i mitt fall C128D) och AMIGA-världen, för att sen helt gå över till hemdator. Min återkomst till konsolspelandet kom långt senare i form av ett Dreamcast-köp.
Med andra ord var det många konsoler jag missade. Super Nintendo flög mig förbi nästan helt, medan flera av mina vänner spelade Mega Drive så den biten har jag ganska bra koll på. Sen tickade tiden vidare och under tiden jag satt framför min datorskärm kom och gick ett flertal konsolgenerationer. När jag väl köpte mitt Dreamcast kom jag dock tillbaka i storartad form. Jag började köpa spel som aldrig förr. Konsolsamlingen växte, men jag började inte blicka bakåt, utan köpte det som var nytt på marknaden. Xbox, PS2, Gamecube, GBA, DS, PSP, Xbox 360, Wii, PS3, PSP och så vidare. Inte för att retrospelande är helt ointressant för mig, men mycket kunde man ju ta igen även på nyare plattformar. Speciellt i Nintendos värld.
På senare tid har det börjat klia mer i fingrarna när det gäller äldre konsoler. För ett par år sedan fick jag en kompis gamla Master System som present och i år drog samma person till med vad som måste ses som årets julklapp. Ett Atari Lynx. Nu kliar det således ordentligt. Ataris bärbara monster kom med åtta spel, som vissa ska vara riktigt bra. Men istället för att börja spela, började jag surfa runt på blocket, tradera och eBay i jakt på billiga titlar. Efter ett tag började jag också snegla lite på andra bärbara enheter. Varför inte skaffa ett SEGA Game Gear när man ändå är igång? Jag brukar kunna lugna ner och övertala mig själv att det bara är ett dumt hamsterbeteende, men nu känns det inte lika lätt. Frågan är väl nu om det här är ett träsk att ge sig ner i? Återkommer senare. Under tiden ska jag ta tag i lite Lynx-spelande, först ut blir Rygar och sen över till Chip’s Challenge. Ta en titt på skönheterna.
Över då till veckans fynd som faller på PS3-exklusiva Killzone 3. Även om jag personligen inte tycker det håller samma klass som tvåan så kvalar det absolut in som veckans fynd när cdon säljer det för störtlöjliga 49 kronor. Just nu ser det ut att vara slut i lager, men det är nog bara att boka och vänta, fler lär ju komma in. Orkar ni inte vänta vet jag att Mediamarkt säljer samma spel för 99 kronor. Vilket också är ett löjligt bra pris. Från och med idag är vi på tvspelsdagboken tillbaka i vanlig form med ett nytt inlägg varje vardag. Nu tänker jag spela lite Lynx och återkommer med lite korta recensioner i någon form så fort jag har lite mer speltid under bältet.
Jag gruvar mig ofta över att jag inte tidigare insett vilka spel som var bra och inte och att jag, trots att jag ägde ett PSone och ett PS2, missade i stort sett alla måste-titlar på båda konsolerna. På grund av min ringa ålder har jag dessutom ännu mer att ta igen från gamla generationer och jag har funderat många gånger på hur långt det är värt att gå tillbaka; man måste ju hänga med samtida releaser också (något som varit mycket svårt under 2011…). Jag tror dock att jag har bestämt mig för att femte generationens konsoler är min startpunkt, det var ju faktiskt där mitt eget spelande började.
Vad jag mest prioriterar vad gäller gamla spel och huruvida man ska blicka bakåt eller framåt är ändå vilka unika upplevelser där finns. Om det som finns nu är av samma formula, bara uppdaterat och uppgraderat, finns väldigt lite att hämta bakåt i tiden. Exempel: Det är ingen idé att spela FIFA Football 2004 om du har FIFA 12. Däremot kan det ju vara unika mekaniker som inte längre används och som därmed behöver tittas närmare på. Exempel: Bara för att du spelat Super Mario Galaxy betyder inte det att du är en hejare på Super Mario Bros, men SM 64 kanske inte är nödvändigt. Men allra viktigast är ändå berättelser som levt kvar och refererats till (någonting som ju inte tog fart ordentligt förrän i femte generationen med 3D och voice-acting och det ena med det andra. Exempel: Om du hoppas att på något sätt förstå Metal Gear Solid-serien måste du spela ettan. Du kommer heller aldrig undan med hedern i behåll utan att ha spelat FFVII Ocarina of Time.
Jag känner att jag återigen förpestat denna sida men en uppsats till kommentar.
*FFVII eller Ocarina of Time
Långa kommentarer är alltid bra. Har aldrig riktigt fastnat för FF-serien, men när(om) sjuan kommer som remake ska jag nog ge mig på det för att se vad alla pratar om.
Jag har bara testat sjuan lite, lite grann men tror inte jag kommer att ge mig på det ordentligt förrän det kommer en remake. Ocarina of Time håller jag på med nu på 3DSen och det är faktiskt riktigt kul.
Haha vilka flashbacks Rygar gav. Dock kan det ju inte hav arit speciellt svårt att jobba som ljudsättare till spelen på den tiden. Bara att plocka fram den gamla synthezeisern och hoppa lite på den… typ. 🙂