Jag kastar mig in i Earthbound utan några direkta förväntningar. Eller vänta lite, har nog ganska höga förväntningar på spelets kvalitet men vet väldigt lite om innehållet. Allt tycks handla om fyra olika karaktärer som färdas runt i en massa exotiska miljöer, i varje fall om man får tro den pixelmysiga och relativt kreativa introsekvensen (spelet är trots allt från 1994/1995). Efter introt möts jag av några intressanta valmöjligheter.

Val nummer ett är att välja om jag vill starta ett nytt spel i slot 1, 2 eller 3. Under ett par sekunder dyker den numer välbekanta batteriångesten upp. Låt mig förklara för er yngre. I äldre spel från 8- och 16-bitars-eran fanns det ibland (notera ibland) möjligheten att spara spel och på den tiden fanns inga högteknologiska minneskort eller molntjänster att spara i. Lösningen var att bygga in ett batteri i kassetterna vilket möjliggjorde sparande. Batterier dör. Så varje gång jag till exempel startar Zelda till NES dyker klumpen i magen fram och jag ber till någon slags tvspelsgud om att mina sparningar ska finnas kvar. Ångest. Sen slår det mig att jag faktiskt spelar på en ”högteknologisk maskin” i form av mitt Wii U vilket löser de flesta knutarna i magen.

Val nummer två, hur snabbt ska texten i rutorna scrollas fram. Med tanke på att det här har potential att vara en långkörare väljer jag snabbt… snabbt. Val nummer tre? Mono eller Stereo. Låt mig förklara för er yng… skitsamma. Stereo valt. Nu till det tredje valet. Vilken färg ska dialogfönster och liknande ha i spelet? Alternativen får mig att fnissa lite. Mint flavor, Banana flavor, Peanut flavor och så vidare. Faller för jordnötsstilen. Nu till dopet, det alltid lika svåra dopet. Fem bokstäver = Charm. Fnissar lite till när jag ser att alternativet ”Don’t Care” finns att välja. Kommer nog att gilla det här spelet. Åh fan, måste döpa alla fyra karaktärerna. Så här kommer rollistan i sin helhet.

– Tuff kille som tycks vara huvudpersonen: Charm
– Energisk tjej med blont hår: Less
– Nördigt geni med obligatoriska glasögon: Jeff (var tvungen att testa Don’t Care)
– Pojke med gles frisyr som ser arg ut: Poo (Don’t Care igen)
– Tydligen har jag en hund också: Ultra
– Och även favorithemlagad mat och Don’t Care ger mig: Steak
– Självklart även en favoritsak och Don’t Care ger mig: Rockin… känns helt ok.

Efter lite internettande inser jag att Don’t Care gav dem deras officiella namn. Kanske lite för mycket begärt att det skulle finnas en galen slumpgenerator i spelet. Inser sen att jag kunde trycka fler gånger på Don’t Care och få fler alternativ. Men sak samma, nu börjar äventyret.

Året är 199…x och staden jag bor utanför heter Onett. Jag vaknar upp i min säng av ett duns, hör sirener i bakgrunden och rör mig sakta runt i rummet. Den pixlade grafiken är helt underbar så jag lägger ifrån mig kontrollen och njuter ett par sekunder. Jag har 20 dollar på fickan, 30 i HP och 10 i PP. Vad mer behöver man för att påbörja ett rollspelsäventyr? Antar att jag ska ta mig ut ur rummet nu men mer om det i nästa del. Spänning!