Fredrik spelar: Eternal Sonata – del 5

Exakt 18 timmar, 40 minuter och 13 sekunder in i spelet nu. Men innan jag går vidare och berättar om mina senaste bravader måste vi reda ut vad som hände med resten av gänget efter det ödesstigna slagsmålet på bron som brast.

Beat och hans vänner blev uppfiskade av en stilig sjökapten ombord på ett lika stiligt skepp. De är oroliga för resten av gänget, men jag vet bättre och försöker berätta detta. Det går såklart inte att prata med digitala gubbar genom en TV. Efter en del mellansekvenser väcks jag (inte karaktärerna utan bokstavligen talat – jag) upp av en stor smäll. Livet till havs är inte enkelt, där det finns fina båtar finns det såklart pirater också. Här möts jag av den största utmaningen spelet har visat upp hittills.

Att slåss mot pirater är inte speciellt komplicerat men det visar sig att deras piratkapten (vilket Salsa understryker ser ut som en riktig kapten till skillnad mot den stiliga kaptenen på vår båt, vilket är väldigt sant. När sedan Beat poängterar att piratkaptenen är en kvinna följer en diskussion om problemet med stereotyper (fantastiskt) som inte går av för hackor. Tror det krävs fyra eller fem försök innan jag lyckas hitta en strategi som tar mig vidare. Efter alla repetitiva strider är det skönt att behöva tänka till lite. Belöningen av att spöa henne känns så mycket större. Vi anländer sen till staden Baroque där det visar sig att kaptenen faktiskt är en prins som har samarbetet med Rebellerna för att slå ner onda greven, men tydligen är hans fästmö väldigt mycket mot idén med krig. Vilket sen visar sig vara på grund av att hon samtidigt är spion åt greven. Eller nått i den stilen.

Efter en stunds shoppande och utforskande vänder vi åter till våra hemtrakter för att försöka återförenas med de andra. Vägen dit är både kall och lång, men inte speciellt krånglig. Vi återförenas i staden där allt började, Ritardando, och alla i gänget samlar sina krafter för att återvända till Baroque och övertyga prinsen om att vi måste slå hårt mot hårt vad gäller en ung, arrogant och korrupt greve. Ni anar inte hur mycket jag längtar till det mötet. Retto sticker till Polka, som är hemma och tittar till sin mamma, det blir djupa samtal om livet och döden under stjärnorna – igen. Hon pratar om att hoppa ner för ett stup, Retto blir arg. Konversationen slutar med att han ger henne en speciell sten. På vägen har Greven fått nys om att Polka, med hennes magi, är nyckeln till det han letar efter, med andra ord mer makt. Spänningen är olidlig.

Under de senaste timmarna har jag börjat uppskatta striderna mer, fifflat runt med specialattacker, levlat upp hela mitt party och verkligen grävt ner mig i alla items som spelet låter mig hitta. Jag grämer mig en aning över att jag kanske förenklat spelet lite för mycket. Stör mig dock fortfarande på att många av striderna är för lika varandra men gläder mig åt själva berättandet och att jag uppriktigt har svårt att hänga med i alla intriger. Det är överväldigande på något bisarrt positivt vis. En annan sak värd att notera vad gäller japanska rollspel, efter nästan 19 spelade timmar har jag skrapat ihop 70 gamerscore, men vem bryr sig. Nu väntar jag bara på att den stiliga prinsen ska få arselet ur och skicka iväg oss för att strida mot greven.

Tidigare delar: del 1, del 2, del 3, del 4