Fredrik spelar: Eternal Sonata – del 1

Jag har ett ganska problematiskt förhållande till japanska rollspel. I den meningen att jag gärna vill tycka om dem, eftersom det känns jävligt tvspel att göra det. Men de gånger jag försökt komma in i ett, har jag ganska snabbt flytt därifrån. Vet inte riktigt varför, jag gillar andra tokiga japanska spel. Har slängt hundratals timmar på Animal Crossing, spelat mängder av hål med överdrivet entusiastiska golfare i Everybody’s Golf och rullat runt som besatt i Katamari.

Största problemet med mina relationsproblem är att det står ganska många JRPG i min hylla som jag stolt visar upp i min samling, men med plasten på. Det är dags att komma över min spärr, så vad passar bättre som premiär för den här nya artikelserien än att tvinga mig själv att ta mig an ett rollspel som med största sannolikhet har väldigt lite gemensamt med Skyrim. Tiden är kommen för plasten att åka av på Eternal Sonata som Jonas varmt rekommenderade med orden ”Det är bra, rätt skruvad story och inte jättelångt”. Låter som en vinnare. Då åker vi.

Japanska rollspel kommer med en del förväntningar av mig. Striderna ska vara turbaserade, med ett visst strategiskt innehåll. Karaktärerna överdrivna med storslagna emotionella uttryck och själva storyn underlig. Jag börjar mitt äventyr som en liten blond tjej, som tycks ha vuxna funderingar och bekymmer. Lite som Dawsons Creek. Hon pratar med sin mor om varför havet har vågor och svaret hon får leder till en djup metafor som inkluderar månen, människor och dåligheter. Hennes namn är Polka. Fantastiskt.

Efter en stunds dialog flyttas jag till Paris där Frederic Chopin ligger på vad som ser ut att vara sin dödsbädd djupt sovandes och drömmandes. Tillbaka i Japan och jag får nu börja styra den lilla tjejen, hon tycks ha växt något, som är på väg hem till byn Tenuto och ganska snart får jag möta min första fiende. En pumpa. Striden är turbaserad och strategiskt. Hittar en kista, öppnar den och hittar en persikokaka. Inte det loot jag är van vid. Eternal Sonata lever upp till alla mina förväntningar, eller fördomar om man så vill, omgående.

Jag fortsätter min väg genom färgglada, lummiga, skogsstigar. Möter fler pumpor, blir förvånad när en pumpa på stigen visar sig vara två eller fler i strid. Tittar runt i menyer och känner mig förvirrad. Springer på en plats där jag får spara och inser snabbt att jag inte kommer att få spara när jag känner för det. En skön kontrast till mitt sparmissbruk i Skyrim. Lustigt, spelmissbruk finns i Words ordlista men inte sparmissbruk. Dags att bli lite mer nyanserande Microsoft. När jag nått min by äger fler djupa samtal runt och temat tycks vara utanförskap. Spelet byter nu plats till staden Ritardando och två pojkar som heter Allegretto och Beat. De snattar bröd som ska ges till stadens fattiga. Nytt tema – moralisk gråzon och politik. Anledningen till att de snattar bröd är för att priset är för högt, men inte på grund utav säljaren utan på grund av höga skatter. Åter igen, fantastiskt.

Nöter vidare, levlar upp och lär känna karaktärerna. Försöker förstå stridssystemet och blir snart bekväm. Efter någon timme börjar det dyka upp credits på skärmen, men spelet är såklart inte slut utan börjar nu på allvar. Jag är smått överväldigad av vad Eternal Sonata har visat upp så här långt, men på ett positivt sätt. Allt är väldigt japanskt, väldigt filosofiskt, färgrikt och knasigt. Också väldigt inbjudande. Hoppas innerligt att den känslan kvarstår till nästa del av den här artikeln.