Fredrik spelar: Heavy Rain – del 3

Efter en stunds avbrott, dock inte i närheten av mitt tidigare avbrott vid den här punkten, är jag nu igång med Heavy Rain igen. Jag plockar upp trådarna vid en brottsplats. Nu i rollen som FBI-agenten Jayden som tycks vara lite skakig på handen. Vilket han kompenserar för med världens ballaste solglasögon, av den augmenterade verklighets-typen. De hjälper mig att hitta ledtrådar runt om på platsen.

Brottsplatsen är på alla sätt en stereotyp sådan. Stereotypa innerstadspoliser som fäller vuxna kommentarer. Än så länge har ingen klagat på att en FBI-agent är på plats, så det bryter väl normen lite. Platsen är obehaglig och regnet öser ner. Men jag har mina grymma glasögon så det lättar upp lite. Efter ett långt samtal med den högst rankade polisen ger jag mig ut på jakt efter ledtrådar, något som Origamimördaren kan ha lämnat bakom sig. Brillor på. 

Jag kravlar mig uppför en lerig backe och följer fotspår samt blod som kan tillhöra mördaren. Precis som mycket annat i spelet triggar det ett Quick Time-event som är precis lika jobbigt som det ser ut att vara för min karaktär. För första gången någonsin i ett spel använder jag nästippen för att trycka ner den sista knappen som måste hållas nere för att jag ska ta mig upp. Vet inte om jag ska skratta eller gråta.

Efter att ha lämnat brottsplatsen, alldeles lerig och dann, byter jag karaktär igen. Nu är jag återigen den deppiga pappan som är på besök hos en psykolog. Genomför ett Rorschachtest. Vi pratar om Jasons död, jag klandrar såklart mig själv. Samtalet är av det extremt jobbiga slaget, och om du någonsin undrat vad antitesen till Super Mario Bros. är, så är svaret Heavy Rain. Det är nästintill jobbigt att spela, vilket jag antar är hela poängen. Leker med Shaun i parken, får honom att bli lite gladare. Sorgsen musik spelas i bakgrunden. Mår uppriktigt lite dåligt. Ethan får en blackout och Shaun är borta. Igen hittar jag en origami-figur i handen. Vad fan är det som pågår? Nog dags att ta en paus.