Startar upp och får återigen axla rollen som FBI-agent. Jag pratar med polischefen och får knyta hans slips. Vet inte om spelet vill få mig att träna på Quick Time Events inför krångligare situationer, eller om spelet bara är galet. Måste säga att jag gillar den här karaktären bäst, han är lagom avslappnad och ser lite smådryg ut. Faller mig helt i smaken. Blir tilldelad ett kontor på polisstationen, ett riktigt ruffigt sådant. Faller mig inte alls i smaken. Men vem behöver ett snyggt kontor när jag har mina sköna VR-solglasögon?
Efter att ha gjort om mitt kontor från ett dammigt råttbo till en exotisk miljö går jag igenom fallet, allt genom glasögonen. Tydligen har även mannen från FBI problem med hälsan, för nu måste jag visst ta någon drog. Kanske har mina glasögon en bieffekt? I vilket fall som helst känns det som jag lever i en blandning av Matrix och Minority Report. Vilket är ett plus. Droger eller inga droger.
På samma polisstation sitter Ethan som nu har anmält Shaun försvunnen. Spelet ber mig ange vilken tid han försvann och vad han hade på sig. Har ingen aning om det har någon betydelse för spelet men jag kommer verkligen inte ihåg. Polisen tror att han bara är bortsprungen men fruktar även att Origami-mördaren har tagit honom. Spelet blir bara värre och värre och det är lite svårt att hänga med i svängarna. Det är svårt att veta vad spelet verkligen kräver i exakthet från min sida, eller om jag bara följer med i en berättelse.
För första gången på ganska länge får jag nu spela som privatdetektiven Scott Shellby, som även han utreder Shauns försvinnande. Han blir även dagens man då han räddar en liten butik, vars ägares son fallit offer för Origamimördaren, från att bli rånad. Jag får någon slags låda som tack för hjälpen. Sen var det slutspelat med Scott. Jag förstår att spelet vill att jag ska se historien från olika perspektiv, men jag stör mig lite på att bara få spela med en given karaktär i några minuter.
Över till nästa karaktär, en kvinna som jag antar är Shaun och Jasons mamma. Hennes lägenhet är alla hipsters drömlya. Jag får, med hjälp av spelet, känslan av att hon inte är ensam i lägenheten. Så självklart är nästa logiska steg att gå och ta en dusch. Naket. Vuxet. Hon var inte ensam, eller, allt var bara en dröm, efter att ha kämpat för mitt liv och slagits med kniv, vaknar hon upp på sin soffa. Rena dallasfasonerna. Ok, dags igen för en annan karaktär. Heavy Rain har verkligen inga planer för mig att gå grepp om den här historien. Vet inte om jag ska uppskatta det eller bara känna mig förvirrad. Det mest upplysta känns som att uppskatta det. Vill ju inte känna mig dum.
En go dusch eller hur?! 🙂 Du måste ju sluta vara så cynisk och börja gilla det snart. Det absolut häftigaste med detta spelet är att alla dina val påverkar utgången. Så tänk på hur du svarar och vad du gör.
Haha, så cynisk är jag väl inte? Jag gillar det faktiskt, några saker som stör mig bara.
Kul att du säger att du gillar det för det framgår inte alls tycker jag. 🙂 Älskar att läsa om dina tankar och tycker att det borde komma flera delar varje vecka.