Att Wii har sålt löjligt bra vet alla. På många sätt spelade Nintendo alla sina kort helt korrekt den här generationen. Den här tredje delen av slutet på en generation kommer dock att fokusera på de snedsteg jag anser att Nintendo gjorde, det som kunde varit bättre och det som rent ut sagt inte var speciellt smart alls. Fyra områden sticker ut.

Onlinefunktioner
Xbox LIVE satte en enormt hög standard för onlinespelande och digitala mötes- och marknadsplatser. Varje 360 kom med ett headset, vilket gjorde alla redo att ta steget ut och vara social, eller smått rasistisk, online. Microsoft ställde också krav på utvecklarna, att de skulle inkludera någon typ av onlinefunktion. Det kan man tycka vad man vill om. Nintendo hade en annan syn på socialt spelande och menade att det var i vardagsrummet man skulle dela gemenskapen med andra. Idag sjunger företaget efter andra noter men deras taffliga försök med koder som man delade ut till vänner för att spela online i ett antal spel var inget mindre än katastrofalt. Tyvärr framstår det som att Wii U inte gör mycket för att städa upp i den röran.

Tillbehör
Nintendo har utvecklat några tillbehör till sin lilla vita maskin. Wii Balance Board, Wii Speak, Mario Kart-ratten och två stycken retrokontroller. Balansbrädan sålde väldigt bra men om man inte var helt förälskad i Wii Fit fanns det inte mycket roligt att göra med den efter det. Wii Fit var inte roligt heller för den delen. Wii Speak var något slags knepigt försök för att möjliggöra samtalande i Animal Crossing, men frågan är om någon faktiskt använde den. Marioratten var bara en plastattrapp vilket väl är helt ok. Sen har vi förstås Wii Vitality Sensorn som aldrig lämnade konceptstadiet men som skulle känna av vår puls under spelandet.

Problemet överlag är att Nintendo gärna slängde ut tillbehör men sen inte själva backade upp dem, vilket känns alldeles för bekant. Jag hade, som tidigare nämnt, gärna sett retrokontroller som helt och hållet var kopior av de klassiska kontrollerna till formaten som finns representerade på Virtual Console. Det hade varit något. Dessutom användbart till en massa redan färdiga spel. Nintendo hade säkert förhoppningar på att tredjepartsutvecklare skulle göra roliga och bra spel till deras knasiga tillbehör. Så blev inte fallet.

Tredjepartsstöd
Precis som i tidigare generationer, och precis som med deras tillbehör, har det många gånger varit upp till Nintendo själva att stödja deras egen hårdvara med bra spel. Jag kan vara ute och cykla här men jag upplevde det som tydligast till Wii. Det är inte så att det saknas spel från andra utvecklare, för med tanke på hur bra Wii sålde var det såklart många som ville släppa spel till konsolen. Men känslan är att många utvecklare ansåg att Wii-spelarna köpte vilken skit som helst och därför outsourcade Wii-utvecklingen, till någon liten studio som snabbt fick slänga ut en kass portning eller spin-off. Fyra av de fem högst betygsatta spelen på Metacritic är Nintendos egna. Visst det finns undantag, kanske främst på bland Wii Ware-spelen. Problemet är inte unikt för Wii, men unikt för Nintendo.

Inget HD-stöd
Det här är kanske lite som att slå in öppna dörrar men med tanke på att Nintendo nu, 2012, trycker på att deras Wii U faktiskt har HD-stöd, är det fortfarande värt att repetera. Nintendo borde ha haft HD-stöd redan till Wii. För även om det har släppts en massa vackra och fantastiska spel till Wii hade dessa blivit ännu vackrare högupplöst. Idag känns många spel till Wii ganska dassiga utan HD-stöd och frågan är om någon har köpt ett spel till sitt Wii om de hade möjligheten att köpa samma spel till PS3 eller Xbox 360? Antagligen inte.

Där ni dem. Fyra områden som jag anser att Nintendo inte riktigt kunde hantera den här generationen. Men nu blickar vi framåt. Nästa, och sista, del kommer att lista de 10, enligt mig, bästa spelen till Wii. Ingen borde vara utan dessa spel och det kanske är dags att införskaffa dem snarast innan de kostar en månadslön i någon retrobutik på nätet. Läs gärna del 1 och del 2 av den här artikelserien.