Spelat i: 2 timmar | Format: Xbox 360 Live Arcade |

Ilomilo är ett pusselspel för en till två spelare. Eller stryk det där. Det är ett pusselspel för två spelare, för det är endast tillsammans med en kompis i soffan som ilomilo kommer till sin rätt. Grundidén är enkel, de två kompisarna ilo och milo vill träffas varje dag men typiskt nog finns det en massa hinder i deras väg. Spelet är turbaserat och man bestämmer själv när det är den andras tur genom en knapptryckning. Genom att flytta på block, vrida runt dimensionerna i världen och samarbeta går det till slut att mötas upp.

Spelkontrollen är väldigt enkel men i all hets och hysteri trycker man ändå på fel knappar hela tiden, men det känns mest som en del av upplevelsen. Till en början står man inför relativt enkla pussel men ganska snabbt höjs nivån och pusselfrustrationen gör sig påmind. Dessutom har Southend Interactive slängt in diverse saker som kan samlas in på varje nivå vilket bidrar till att öka spelets livslängd.

Men det är inte pusslen som gör starkast intryck – det är presentationen. För allt i ilomilo är bara så underbart gulligt. Allt ifrån musiken till estetiken. Kazoo-spelandet på en av de inledande banorna är klockrent och när jag upptäckte att det gick att spela med till ledmotivet genom att bläddra runt bland menyvalen blev jag varm inombords. Men precis som med allt sött blir det snabbt lite för mycket. Ett exempel är spelets guide, Sebastian, som under de första minuterna är ett roligt inslag, men man tröttnar fort. Tyvärr gäller det även vissa andra aspekter av spelet.

Samtidigt som ilomilo har vissa irritationsmoment går det inte att låta bli att ryckas med i spelet och har du en kompis i närheten, lusten att klura på pussel och kan leva med den übergulliga estetiken känns köpvalet enkelt. Högst på min önskelista just nu är mjukisdjursvarianter av ilo och milo att gosa med i soffan, för jag kan nog leva med det sockersöta ett tag till.