Under ganska lång tid nu har jag försökt få den bästa möjliga bilden ur gamla konsoler på min platt-tv. Jag har en liten CRT som back-up men har inte riktigt platsen att låta en större variant ta utrymme. Så den optimala lösningen vore att ha alla konsoler nya som gamla kopplade till samma television. Fortsätt läsa
Etikett: Gamecube
PC Genjin släpptes ursprungligen till PC Engine (därav spelets titel som är en ordlek med konsolens namn och ordet Genjin som löst översatt betyder grottmänniska). Spelet portades sedan till en rad olika maskiner där de många gånger fick matchande namn med konsolen. Super Genjin till Super Famicom, FC Genjin till Famicom och så vidare. Detta är dock en senare remake som släpptes till Gamecube i form av Hudson Selection Vol 3: PC Genjin.
Dags för en ny första 10 med. I detta fall handlar det om Ikaruga till Nintendo Gamecube ett spel som många anser vara ett av de bästa i sin genre. Gillar du stenhårda shooters bör du ta en närmare titt. Ikaruga hade premiär 2001 i japanska arkadhallar och skulle sedan leta sig ut till Segas Dreamcast, Gamecube och även till Xbox Live Arcade. Ikrauga är en av mina personliga favoriter även om jag dör… hela tiden.
I våras klarade jag till sist ut Metroid Prime, efter att ha haft det som ett spöke över mig i flera månader. Inte något spel har lyckats göra mig så arg och lockat mig att slänga handkontrollen i golvet som Prime gjorde. I synnerhet slutbossen, Metroid Prime själv, fick mig att skrika åt TV:n när den hela tiden fuskade och hade sån tur som bara fiender i TV-spel kan ha. Jag intalade mig verkligen att jag hatade spelet på alla sätt och vis, och när jag envist fortsatte försöka klå den sista elakingen kändes det som att det bara var en sak som höll mig från att ge upp: att inte låda Metroid Prime vinna. Det skulle inte få besegra mig, inte ett sådant veritabelt sk*tspel.
Det var främst en kombination av tre saker som utlöste ilskan. För det första: frustrerande kontroller. Då Prime inte använde sig av den andra analogspaken för att sikta (till skillnad från erans stora förstapersonsskjutare Halo) blev kamerakontroll en pina – man kunde inte gå åt ett håll samtidigt som man vred sig åt ett annat. För det andra: svårighetsgraden. Visst, Metroid Prime är inte världens svåraste spel, men svårighetsgraden beror en hel del på hur mycket uppgraderingar man lyckats plocka på sig och jag orkade inte leta överdrivet länge efter alla små förstörbara väggar och skymda makapärer. För det tredje: överdriven polering. Jag kunde inte hitta ett enda ”fel” i Metroid Prime. Det var oschysst, det ville mig illa och det kändes ofta orättvist, men det hände aldrig något i strid jag inte kunde förstått på förhand. Kombinationen blev en frustrerande upplevelse där jag blev arg på spelet för att jag visste att det var mitt fel. I efterhand förstår jag att det nog var det som verkligen fick mig att, till sist, fullfölja äventyret: jag skulle överkomma mina egna misstag, inte spelets tillkortakommanden.
Jag hade inte mer än nollställt superskurkens hälsomätare innan jag började få dåligt samvete över att jag varit arg på ett spel som jag långt inne tyckte så mycket om. Atmosfären, musiken, känslan och faktiskt, grafiken var alla väldigt tilltalande. Prime 2: Echoes låg snällt och väntade, men då jag hört att det skulle vara mer av samma (kontroller) var jag lite skeptisk. Jag var betydligt mer sugen på Prime 3: Corruption till Wii, där rörelsekontrollerna blivit hyllade till skyarna. Under tiden jag våndades tittade jag igenom Gametrailers Metroid Retrospective och ruschade igenom Metroid: Zero Mission till Gameboy Advance, en remake av originalet. Jag höll även koll på den utlovade Virtual Console-versionen av Super Metroid till Wii U, och tajmade mitt konsolköp så jag kunde köpa ett av spelhistoriens mest hyllade spel till det förnämliga priset av tre kronor. Det lilla jag spelat av det hittills har helt klart levt upp till förväntningarna. Jag har även skaffat Other M, men bestämt mig för att inte spela det innan jag klarat ut Prime-serien.
Häromdagen gjorde jag det äntligen. Inte klara ut spelen förstås, utan köpa dem igen. Metroid Prime Trilogy till Wii har inte blivit billigare sedan det släpptes 2009, bara svårare att få tag på. Från någon vänster fick jag ett ryck och beställde det från Amazon. I väntan på att Nintendo annonserar ett nytt Metroid till Wii U och/eller 3DS har jag snart 5 delar i serien att plöja igenom: Prime 2, Prime 3, Other M, Super Metroid och Metroid Fusion (GBA). Det är nog tur det, för bara tanken på att jag just nu inte har något nytt Metroid-spel att se fram emot gör mig aningen deprimerad.
Det började ganska försiktigt. Jag gav mig ut på Blocket och köpte en tjock-TV för 200 kronor. Mest för att jag vill ha något att koppla min gamla Xbox, min PS2, mitt Dreamcast och min Gamecube till. Att få packa upp min spelsamling och återigen sortera in alla äldre spel i hyllan var en fröjd. Detta gav mig dock lite blodad tand, jag har inte spårat ur än, men det känns inte långt borta.
Mitt första köp blev en PS1. Kanske den mest onödiga konsolen att köpa med tanke på att tvåan är bakåtkompatibel. Men när det dök upp en annons på blocket där man kunde fynda en PS1, alla sladdar, en handkontroll och cirka 10 spel för enbart 5 kronor, var det svårt att stå emot. Sagt och gjort åkte jag ut till Vällingby och gjorde mitt fynd. Personen som sålde vågade inte lova att den fungerade, men för 5 kronor vågar man ta risken. Den fungerade. Ser lite konstiga grafikbuggar i ”dashboarden” men annars är allt under kontroll.
Nu landade fokus på andra maskiner jag aldrig har ägt. Mitt tvspelande tog ett hopp från 8-bitarsgenerationen till Dreamcast. Däremellan hade jag fullt upp med min Commodore 128D, min Amiga och min PC. Det gick med andra ord ingen direkt nöd på mitt spelande överlag. Så vad ska skulle jag ta siktet mot först? Jag gav mig ut på blocket och började orientera mig i träsket. Hittade snabbt en Mega Drive till bra pris som jag hoppas få köpa snart. Säljaren mailade och sa att han var på semester. Oförskämt värre.
Efter att ha snurrat runt på blocket och kammat ganska mycket noll tog jag steget över till Tradera där jag sprang på en butik som sålde ett Super Nintendo till ett hyfsat pris, dessutom med lite garanti. Jag slog till och häromdagen dök det upp. Tyvärr har jag bara det medföljande Super Soccer att spela just nu, vilket utan att överdriva, är fruktansvärt dåligt. Men nu står det i hyllan alldeles underbart. Jag har även vunnit auktioner på ett stycke Super R-Type och stycke Super Mario World, inget har dykt upp. Hoppas på leverans imorgon men om det är något som jag har svårt att hantera är det väntandet på att privatpersoner ska skicka iväg spelen man köpt. Om de skickar spelen överhuvudtaget. Ta i trä och allt det där.
Nu är jag hur som helst nere i skiten. I retroträsket. Eller i osäkerhetens träsk som är begagnade köp av främlingar. Kan säga en sak, att surfa runt efter fynd på Blocket eller Tradera är något beroendeframkallande och inte helt otippat har jag lagt mer tid på det än att faktiskt spela mina spel. Det känns som jag har bränt flera tusen kronor de senaste dagarna innan jag inser att jag bara lagt ut runt 800 kronor. Glömmer bort att jag nästan aldrig vinner några av auktionerna jag budar på. Det gäller att bestämma sig direkt för vilken smärtgräns man har när det gäller priser, annars spårar det nog ut totalt och jag dyker upp i nästa avsnitt av lyxfällan. Specialavsnitt: Retrospelsfällan. Jag kommer onekligen att återkomma till det här ämnet i kommande dagböcker, var så säker. Under tiden kan vi alla luta oss tillbaka och titta på lite sköna klipp från saker som faktiskt inte finns på Tradera – än. Det där GTA V ser ju lovande ut.
Idag börjar höstlovet runt om i landet och för min yrkeskategori betyder det ledighet. Jag började redan förra veckan att fira detta genom att dra igång ett projekt som ganska snabbt skulle visa sig större än vad jag hade tänkt. Projektet var att göra en inventering av min tvspelssamling och faktiskt dokumentera alla delarna på ett snyggt, inte alls kaotiskt, vis. Efter att ha grävt fram sju flyttkartonger ur förrådet började jag sortera sladdar, spel, kontroller och tillbehör efter den konsol de tillhörde. Ganska snabbt ledde detta till tankar som ”hmmm… jag borde koppla i min Dreamcast” och ”hmmm… undra om mitt Master System fortfarande fungerar?”.
Jag kopplade snabbt in Dreamcasten i min TV för att genast slås av en bekant känsla. Fy fan vad risigt äldre konsoler ser ut på LCD-skärmar. Nu tog projektet en ny vändning och jag letade mig ut på Blocket för att hitta en tjock-TV. Igår gav jag mig i väg mot Mälarhöjden för att införskaffa en 29” Philips 4:3. Den skulle kosta mig 200 kronor och väga mig 40 kilo. En riktig best. Nu står den inkopplad och nyputsad i mitt vardagsrum. Dreamcastspelen ser fantastiska ut, Mitt Master System fungerar bra, förutom att handkontrollen inte vill styras åt vänster och min Gamecube spinner av lycka. Höstlovsplaner? Check.
Men jag tänker inte bara spela gamla spel under höstlovet. Jag och Daniel kommer även att styra vår kos mot Kista för att gå på årets Gamex. Vi ser fram emot att få testa lite Wii U och Halo 4. Men framförallt att få gå runt och titta på mindre utvecklare, för att hitta något unikt på mässan istället för att bara skriva om det uppenbara. Bland annat tänker vi styra förbi utvecklarna av Little Warlock som snällt gjorde oss påminda om att de existerade. Med lite tur får jag även chansen att köpa en fungerande Master System-kontroll någonstans på mässgolvet. Gamex 2012 drar igång nu på torsdag. Vi kommer att vara där på söndag. Håll utkik under nästa vecka för att läsa våra intryck från mässan.
Veckans fynd tilldelas Darksiders 2 till Xbox 360 som nu går att få för 18 pund på Amazon.
