Sony Playstation var min första stationära konsol. Den följdes upp med PS2, men än var jag inte någon insatt spelare på långa vägar. Det var inte förrän jag fick min egen PS3 som mitt spelintresse verkligen började ta fart. Trots att nya konsoler kom in i bilden, gamla som nya, har det inte varit något snack om vilken maskin som fått mest speltimmar, kärlek och hat i TV-rummet. Här är mina personliga favoriter från PlayStation 3-biblioteket:

Call of Duty 4: Modern Warfare
Tillsammans med Medal of Honor: Airborne var Call of Duty 4 mitt första spel till PS3. Grön förstapersonsskjutare som jag var gick inte allt rätt i början, men när jag hoppade online blev jag snabbt duglig med avtryckaren. Efter att spelets heta period var över fick det flera renässanser i mitt spelande. När jag har gamingpolare över på LAN är det fortfarande obligatoriskt med några rundor på den lilla Shipment-kartan, om man inte vill köra taktisk 2v2-strid skrikandes ”fiende i västra flygeln” eller ”jag är nere”. CoD4 blev det riktiga startskottet för mitt spelintresse och har varit generationens kanske mest inflytelserika spel. Kuriousa: jag kan alla konversationer utantill i uppdraget nedan, ”All Ghillied Up”.

Resistance: Fall of Man
Även om jag testat det hos en polare långt tidigare var det inte förrän under 2008 som jag lånade Resistance för att klara ut det själv. Avtryckarfingrarna var varma från CoD4 och jag hade lärt mig att noggrant ta skydd under eldstrider – det här skulle gå som smort. Redan i första sekvensen dog jag gång på gång, och förstod inte hur jag skulle undvika att träffas av fienderna. Frustrationen tog över och jag sprang rätt ut på fältet sprayandes från höften. Chimera-skurkarna föll i högar. Med ett riktigt gråbrunt 50-tal och spelmekaniker som känns härligt old-school är Resistance: Fall of Man en unik och väldigt underhållande spelupplevelse. Tack vare Call of Duty och Battlefield har det åldrats så väl att det nästan är bättre idag än vid release. Och en sak till: XR005 Hailstorm (det är ju Insomniac vi talar om).

Burnout Paradise
Mitt första bilspel till konsolen, och även mitt första köp någonsin på lanseringsdag. Förutom Midnight Club: Los Angeles och Motorstorm-serien är Burnout Paradise det enda racingspelet jag faktiskt lagt ned mycket tid i. När det kom var det djävulskt snyggt med fantastisk fartkänsla och skönt soundtrack. Genom åren har jag kommit på mig själv att regelbundet bli sugen på att återvända till Paradise City, men det är inte (enbart) av nostalgikänslor. Burnout Paradise är fortfarande ett fullkomligt fantastiskt spel, och det med dagens mått. Att det dessutom haft generationens kanske bästa flöde av post-lanserings-material är ytterligare grädde på moset.

Far Cry 2
Innan ni tänker att Far Cry ska spelas på PC, vilket är ett korrekt påstående, var det inget jag vare sig visste eller skulle tagit någon notis om i slutet av 2008. I alla fall, jag var van vid att skjuta men bara på små kartor eller i trånga korridorer som elitsoldat och i schysst sällskap. Far Cry 2 gav mig ett vapen, satte mig någonstans i Afrika och lämnade mig där. Att smyga runt i det höga gräset med en intet ont vetande militiasnubbe i sikte var spänning, action och blod på mina egna villkor. Oftast väntade jag till mörkrets inbrott innan jag tyst smög mig på fiendecampet, om jag inte kände för att överaska med att rigga en explosion i den tryckande dagshettan. Eller bara gå upp tidigt för att utforska i soluppgången.

Grand Theft Auto IV
Det tog ett bra tag för mig att verkligen gilla GTA IV. Jag var ingen fena på körningen och det oförlåtande upplägget i main quest blev ofta frustrerande. Det slutade med att jag fuskade mig igenom slutet. Men jag härdades med tiden, och GTA IV är idag ett av mina mest spelade PS3-spel. Det känns som att man lite för enkelt kommer undan idag med att avfärda GTA IV. Visst, det kanske inte åldrats lika väl som vissa andra titlar, men i mina ögon förtjänar GTA IV fortfarande hyllningarna som hördes vid release.

God of War Saga
Med min klena spelerfarenhet har jag haft mycket att ta igen de senaste åren. Efter att ha hört några nyfunna spelvänner prata om det kommande God of War III verkade det vrålhäftigt. Lägligt nog valde Sony att testa det vinnande konceptet med att släppa föregångarna i HD till Playstation 3. Jag köpte, spelade och älskade God of War. Ettan är fantastisk. Tvåan är enastående. Och, senare, trean… trean är helt makalös. Med skarpt gameplay, magisk grafik och blodigt våld i totalt överdrivna mängder kan jag inte få nog av God of War. PSP-spelen i HD är lika underbara de, och allt ryms i ett fodral. Av mina knappa 15 platinumtroféer har 5 God of War i titeln.

Metal Gear Solid 4: Guns of the Patriots
På tal om att behöva ta igen, MGS4 var ett sånt där spel jag hade riktigt dåligt samvete för att jag inte tyckte om. Efter två misslyckade försök kom jag tillbaka en tredje gång med betydligt mer kött på benen. Fortfarande kan jag inte riktigt förstå hur Metal Gear Solid 4 kan existera. I en tid där allt innehåll på skivorna skulle kunna nås snabbt och enkelt, givet att de inte fanns låsta bakom DLC-dörrar, låtsas MGS4 som om det bara är vad det är. Men den som bekantar sig med MGS4 genom guider eller ihärdigt spelande vet att det finns till synes oändliga mängder lustigt skit att hitta på de allra märkligaste ställen, skit som sett till detaljrikedom och kvalitet är allt annat än skit. Och Old Snake är något helt kopiöst häftig, för att inte tala om Revolver Ocelot. Halo 3 definierade Xbox 360. Om jag i efterhand ska välja ett spel som definierade Playstation 3, en definition som stärks med Naughty Dog-spelen, så är det Metal Gear Solid 4: Guns of the Patriots.

I den sista delen av denna ”Slutet av en generation” kommer vi vända blicken framåt och se närmare på förväntningar kring Playstation 4 – missa inte!