Etikett: Heavy Rain

Anländer vid ett garage, hämtar ut en bil och får GPS-koordinat av Origamimördaren. Jag tvingas köra mot trafiken för att visa mitt mot och på så vis få tillbaka Shaun. Gick sådär. Får spela igen som den unga kvinnan, vilken jag trodde var ungarnas mamma, men icke. Hon tar in på ett hotell där hon springer på Ethan (ungarnas pappa) och då inser jag att hon inte har en aning om vem han är. Känner mig som rena Sherlock Holmes. Hon hjälper honom att plåstra om sina sår efter den vilda turen på motorvägen och sen tar jag över rodret för Ethan igen och ger mig ut på nya våghalsiga uppdrag för att rädda Shaun.

FBI-agenten, Jayden, våndas över misstaget han gjorde tidigare, men de negativa tankarna avbryts snabbt när jakten tas upp på nästa misstänkta origamimördare. Jag svär och skriker över jobbiga Quick Time-events men lyckas tillslut jaga i fatt och slå ner den misstänkte. Herr polis tycker att de äntligen fångat den riktiga mördaren, jag är skeptisk. Men det skulle vara en intressant tvist om rollistan helt plötsligt kom upp på televisionen och spelet var över. Icke.

Den slitna privatdetektiven jobbar också vidare på fallet, han skaffar sig en partner något ofrivilligt. Intervjuar en rik bortskämd valp som heter Kramer, han hävdar spydigt att han är mördaren. Åter igen – skeptisk. Får sedan spö av hans vakter för att jag uppenbarligen inte fixar knapptryckningarna rätt. Jag vill hävda att spelet jobbar mot mig. Regnet fortsätter att ösa ner.

Ethan jobbar vidare i jakten på sin son i vad som bäst kan beskrivas som en studie i smärta. Nästa fas i jakten utspelar sig på ett energiverk och där får jag krypa över glasbitar bland råttor och stekas av elektricitet i förhoppning om att komma ett steg närmare Shaun. Själv utgår jag ifrån att Origamimördaren bara leker med oss men Ethan tycks tro att det finns ett ljus i tunneln. Bokstavligen. Ok, nu var spelet rent elakt mot mig. Jag hade ett litet elhinder att klara mig igenom, fick en stöt, och då vände han på klacken och stack ut bakvägen, den fega vägen ut. Bara för att sätta det här i ett sammanhang. För att komma vidare? Ett elaggregat. För att fega ur? Fem. Logiskt? Nej. Jag är så jäkla less på alla dessa quick time events nu. Min näsa är inte gjord för knapptryckningar.

Dåliga tider på polisstationen. Den misstänkte de tog in till förhör visar sig ha ett alibi och den hårdkokte moraliskt tveksamma polisen är såklart missnöjd. Han vill ju bara sätta dit någon, vad mer kan man begära. Fortfarande ingen som har dragit upp min blunder tidigare i spelet, men jag kan tänka mig att det dyker upp något snart. Annars saknar jag alla de moraliska beslut jag har hört så mycket om. Tycker det mest är mina misslyckade quick time events som drar storyn åt ett visst håll. Ethans före detta fru dyker upp på stationen och slänger ur sig misstänksamheter mot ex-maken. Det här ser inte bra ut. Hoppas, hoppas att det visar sig vara han. Med tanke på hur kass han är på att hantera elektriska hinder förtjänar han en stund i fängelset. Efter ett möte med Ethans psykolog tror nu både herr polis och herr FBI att han är mördaren. Vilket såklart betyder att han inte är det.

Fler ledtrådar för Ethan och ännu mer lidande. Det börjar kännas litegrann som en Saw-film även fast jag aldrig sett en Saw-film. Men jag har förstått han det handlar om tortyrporr och det tycks även vara Origamimördarens fallenhet. Hugger av mig själv ett finger, även det ett första för mig i spelvärlden. Även i den riktiga för den delen om någon undrar. Polisen är ute efter Ethan, blir återigen räddad av den mystiska kvinnan, nyheterna rapporterar om fallet. Ethan tror han är Schizofren. Mår dåligt och stänger av spelet. Hoppas det hela är slut snart. Återkommer förhoppningsvis.

Jag försöker behärska mig och inte skriva om allt jag upplever i spelet. Men Heavy Rain gör det inte lätt för mig. Ingenting upprepas, allt är hela tiden nytt. Nu har jag i varje fall spelat en del utan att skriva ner saker, så jag ber om ursäkt på förhand om det blir lite av ett logiskt hopp. Låt mig försöka summera läget i en mening. Det regnar, Origamimördaren är på fri fot med vad vi antar Shaun i fångenskap och läget är milt sagt förvirrande.

Jasons och Shauns pappa får en skokartong av mördaren. I den, ledtrådar. Nu ska han utmanas i hopp om att få tillbaka Shaun. Känns spontant som spelet kan börja på riktigt nu, eller i varje fall som att berättelsen tar lite fart. Men det har jag trott förut. Hursomhelst börjar det bli läge för lite Short Cuts, inte i bokstavlig mening då, utan som i filmens värld. Dags för de olika historierna att vävas samman. Hoppas.

Hos polisen är allt som sig bör. Den välutbildade agenten hamnar i trubbel med den otåliga polismannen. Underbara härliga stereotyper. Men jag håller mig lugn och blir inte upprörd. Vi ger oss ut på jakt efter mördaren och hamnar i en lägenhet av det mer religiösa slaget. Polismannen sparkar in dörren och när jag påpekar att detta kanske inte är lagligt slänger han ur sig ”call the cops”. Jorå så att. Ok, vänta nu lite, jag tror jag gjorde något jag inte borde ha gjort. Eh. Om man får en Trophy som heter Blunder, är det bra? Jaja, antar att jag får leva med det här nu.

Följande saker har jag aldrig gjort i ett spel. Räddat en person som försökt ta sitt liv i ett badkar. Bytt blöjor på ett gråtande barn och sedan vaggat det till sömns. Följande saker har jag gjort i ett spel. Skjutit någon som antagligen inte förtjänade det. Men jag tror inte jag mått lika dåligt över detta faktum som jag gör nu. Heavy Rain överraskar mig faktiskt på den här punkten. När de pratade om att man skulle få uppleva riktiga känslor lät det mest som PR-snack. Inte direkt. Måste ta en paus och smälta allt detta.

Startar upp och får återigen axla rollen som FBI-agent. Jag pratar med polischefen och får knyta hans slips. Vet inte om spelet vill få mig att träna på Quick Time Events inför krångligare situationer, eller om spelet bara är galet. Måste säga att jag gillar den här karaktären bäst, han är lagom avslappnad och ser lite smådryg ut. Faller mig helt i smaken. Blir tilldelad ett kontor på polisstationen, ett riktigt ruffigt sådant. Faller mig inte alls i smaken. Men vem behöver ett snyggt kontor när jag har mina sköna VR-solglasögon?

Efter att ha gjort om mitt kontor från ett dammigt råttbo till en exotisk miljö går jag igenom fallet, allt genom glasögonen. Tydligen har även mannen från FBI problem med hälsan, för nu måste jag visst ta någon drog. Kanske har mina glasögon en bieffekt? I vilket fall som helst känns det som jag lever i en blandning av Matrix och Minority Report. Vilket är ett plus. Droger eller inga droger.

På samma polisstation sitter Ethan som nu har anmält Shaun försvunnen. Spelet ber mig ange vilken tid han försvann och vad han hade på sig. Har ingen aning om det har någon betydelse för spelet men jag kommer verkligen inte ihåg. Polisen tror att han bara är bortsprungen men fruktar även att Origami-mördaren har tagit honom. Spelet blir bara värre och värre och det är lite svårt att hänga med i svängarna. Det är svårt att veta vad spelet verkligen kräver i exakthet från min sida, eller om jag bara följer med i en berättelse.

För första gången på ganska länge får jag nu spela som privatdetektiven Scott Shellby, som även han utreder Shauns försvinnande. Han blir även dagens man då han räddar en liten butik, vars ägares son fallit offer för Origamimördaren, från att bli rånad. Jag får någon slags låda som tack för hjälpen. Sen var det slutspelat med Scott. Jag förstår att spelet vill att jag ska se historien från olika perspektiv, men jag stör mig lite på att bara få spela med en given karaktär i några minuter.

Över till nästa karaktär, en kvinna som jag antar är Shaun och Jasons mamma. Hennes lägenhet är alla hipsters drömlya. Jag får, med hjälp av spelet, känslan av att hon inte är ensam i lägenheten. Så självklart är nästa logiska steg att gå och ta en dusch. Naket. Vuxet. Hon var inte ensam, eller, allt var bara en dröm, efter att ha kämpat för mitt liv och slagits med kniv, vaknar hon upp på sin soffa. Rena dallasfasonerna. Ok, dags igen för en annan karaktär. Heavy Rain har verkligen inga planer för mig att gå grepp om den här historien. Vet inte om jag ska uppskatta det eller bara känna mig förvirrad. Det mest upplysta känns som att uppskatta det. Vill ju inte känna mig dum.

Efter en stunds avbrott, dock inte i närheten av mitt tidigare avbrott vid den här punkten, är jag nu igång med Heavy Rain igen. Jag plockar upp trådarna vid en brottsplats. Nu i rollen som FBI-agenten Jayden som tycks vara lite skakig på handen. Vilket han kompenserar för med världens ballaste solglasögon, av den augmenterade verklighets-typen. De hjälper mig att hitta ledtrådar runt om på platsen.

Brottsplatsen är på alla sätt en stereotyp sådan. Stereotypa innerstadspoliser som fäller vuxna kommentarer. Än så länge har ingen klagat på att en FBI-agent är på plats, så det bryter väl normen lite. Platsen är obehaglig och regnet öser ner. Men jag har mina grymma glasögon så det lättar upp lite. Efter ett långt samtal med den högst rankade polisen ger jag mig ut på jakt efter ledtrådar, något som Origamimördaren kan ha lämnat bakom sig. Brillor på. 

Jag kravlar mig uppför en lerig backe och följer fotspår samt blod som kan tillhöra mördaren. Precis som mycket annat i spelet triggar det ett Quick Time-event som är precis lika jobbigt som det ser ut att vara för min karaktär. För första gången någonsin i ett spel använder jag nästippen för att trycka ner den sista knappen som måste hållas nere för att jag ska ta mig upp. Vet inte om jag ska skratta eller gråta.

Efter att ha lämnat brottsplatsen, alldeles lerig och dann, byter jag karaktär igen. Nu är jag återigen den deppiga pappan som är på besök hos en psykolog. Genomför ett Rorschachtest. Vi pratar om Jasons död, jag klandrar såklart mig själv. Samtalet är av det extremt jobbiga slaget, och om du någonsin undrat vad antitesen till Super Mario Bros. är, så är svaret Heavy Rain. Det är nästintill jobbigt att spela, vilket jag antar är hela poängen. Leker med Shaun i parken, får honom att bli lite gladare. Sorgsen musik spelas i bakgrunden. Mår uppriktigt lite dåligt. Ethan får en blackout och Shaun är borta. Igen hittar jag en origami-figur i handen. Vad fan är det som pågår? Nog dags att ta en paus.

Jason blev påkörd, min karaktärs liv flyttas från lyxig förort till grå och trist innerstad. Hämtar den andra sonen, den vid liv, Sean, från skolan och han tycks inte vara speciellt lycklig över detta faktum. Nu börjar spelet på allvar antar jag. Det regnar i alla fall ordentligt ute.

På plats i vårt nya hem, vilket är extremt deprimerande. Försöker vara duktig och hjälpa Sean men han verkar mest sur. Jag fixar käk, plockar i huset och läser tidningen. En artikel om Origamimördaren som tydligen drar runt och gör dåliga saker. Förstår inte riktigt än hur jag är inblandad i detta. Får också ett brev som förvirrar mig. Men nu ska Sean sova, kanske klarnar det imorgon.

Två saker. Kontrollen gör mig fortfarande oerhört frustrerad och karaktären jag spelar är inte helt psykiskt frisk. Står helt plötsligt i regnet med lite origami i handen. Intrigerna tätnar, förvirringen ökar. När jag får ta kontrollen igen spelar jag som en ny person. En äldre, sliten och lite knubbig man som ser ut att vara en privatdetektiv. Vilket det visar sig att han är. Han är på jakt efter en Lauren Winter.

Namnet på min nya karaktär är Scott Shelby och samtalet med Lauren går sådär. Jag ställer frågor om hennes son som antagligen har fallit offer för Origamimördaren. När jag lämnar platsen dyker en annan person upp och det blir slagsmål. Märker nu att jag inte har PS3-kontrollen lika inpräntad i huvudet som jag trodde vilket gör detta Quick Time Event lite jobbigt. Men det löser sig.

Ännu en ny person, nu en FBI-agent som är vid en brottsplats. Känner mig milt förvirrad och inser att det var hit jag spelade för några år sedan. Så från och med nu blir allt nya upplevelser. Regnet öser ner och det känns som ett perfekt ställe att ta en paus. Förhoppningsvis inte i två år den här gången.

Efter en lång uppdateringsprocess hoppar spelet äntligen igång. Jag noterar att Heavy Rain nu går att spela med Move-kontrollen. Detta faktum gör mig lite exalterad eftersom jag nästan aldrig använder den. Efter lite efterforskning på nätet bestämmer jag mig dock för att inte göra det. Ska fungera sådär. Jag fastnar på startmenyn ett tag och njuter av musiken och regndropparna. Tar en titt på min gamla sparning, inser att tiden går snabbt och startar sen ett nytt spel.

Vaknar upp i bara kalsongerna. Spelet börjar med att lära mig kontrollen men det känns konstigt att styra sin karaktär likt en bil. Höger trigger, gå framåt. Jag har som sagt spelat lite Heavy Rain tidigare, men måste erkänna att spelet inte triggar några starka minnen. Förutom musiken, musiken slår till direkt. Den är helt enkelt fantastisk. Anledningen till att musiken sticker ut så mycket för mig är att jag faktiskt lyssnat en hel del på soundtracket, betydligt mer än jag spelat spelet. Hoppas att spelupplevelsen totalt kommer leva upp till musiken.

Familjen har tydligen en fågel i bur. Jag avskyr fåglar i bur. Det är nog den mest perverterade formen av husdjur man kan tänka sig. Går raskt vidare. Duschar, rakar mig och borstar tänderna. Inte direkt några tandläkarreglerade två minuter men hur som helst, det är någon slags födelsedagskalas planerat för min son, Jason, och då är det bäst att vara fin. Går på toaletten men spelet låter inte mig tvätta händerna efteråt. Märks att det är gjort i Frankrike.

Fortsätter runt i huset och går in i barnens rum, och jonglerar med bollar. Vill sedan bädda deras sängar, eftersom mitt kontrollbehov kräver det, men återigen blir jag besviken. Om nu det här spelet ska väcka en massa känslor har det lyckats. Men jag förstår att det orimligt att kunna interagera med allt.

Ok, Jason fyller 10 år och jag försöker fortfarande bli vän med kontrollen. Jag dukar bordet, leker med en radiostyrd bil, försöker vara romantisk med min fru, men misslyckas. Leker med barnen och ritar ett hus. Mitt liv känns helt klart bekvämt. Lunchdags nu, men Shaun (son nummer 2) är inte vid bordet, han sitter och gråter en våning upp eftersom fågeln som för 5 minuter sedan kvittrade som en fågelunge nu är död. Karma?

Ny miljö, nu är vi en galleria. Jag ska hålla koll på Jason medan Shaun och hans mamma går och handlar skor. Jag gör tydligen inte ett bra jobb, för snart är Jason borta. Jag minns att det här inte kommer sluta bra. Heavy Rain har något speciellt, just nu är det svårt att sätta fingret på det. Men det är något mer än att bara spela i en interaktiv film fylld av quick time events. Fortsättning följer. Jason!

Jag köpte Heavy Rain på releasedagen, det vill säga i februari 2010, spelade det i några timmar men slutade. När jag tänker tillbaka på den tiden vet jag inte riktigt varför. Känner jag mig själv rätt berodde det på att något annat spel släpptes i samma veva vilket fick mig att tappa fokus, eller så tyckte jag helt enkelt att det var tråkigt. Överlag är jag dålig på att gå tillbaka till spel, är lite för ivrig att blicka framåt. Så om Eternal Sonata fick mig att spränga barriären som var Japanska rollspel, får Heavy Rain bli en läxa i att inte alltid bara spela det senaste på marknaden.

Heavy Rain var ett spel jag såg fram mot extremt mycket. Det skulle bli något utöver det vanliga. Ett spel med känslor och verkliga situationer. Mottagande blev varmt men kanske var det inte så revolutionerande som många trodde innan. Några beskrev det som involverande, där varje handling kändes som på riktigt, andra tyckte det var mer yta än innehåll. Mer som att följa med i en film, snarare än att spela ett spel. Det är dags för mig att lista ut det själv nu. Vrid tillbaka klockorna, snart kommer del ett.