Dagens titel är ett försök att inte skriva ut spelet som dagens dagbok, föga förvånande, egentligen handlar om – The Witcher 3: Wild Hunt. I nyhetslugnet innan E3-stormen och med ett av årets största spel äntligen i butikshyllorna, och spelmaskinerna, finns det inte mycket annat att prata om. Och det behövs inte.
Jag läser ett dagboksinlägg om just The Witcher 3 med nästan ett år på nacken, skrivet av undertecknad. Där raljerar jag om hur magiskt The Witcher 3 verkar, och hur det ser så annorlunda ut från sina konkurrenter. Ännu har jag inte spenderat tillräcklig tid med spelet för att utvärdera huruvida det är så annorlunda jag drömde om, men efter den inledande akten har det sakteligen börjat sjunka tänderna allt djupare i mig. Nedan en skärmdump från den första akten.
Då, på nationaldagen förra året, nämnde jag även samlarutgåvan som jag genast blev vansinnigt kär i. Trots en hårt stramande budget kunde jag inte motstå frestelsen att hämta ut mitt exemplar av Collector’s Edition, och det känns som ett riktigt val. Jag njuter väldigt mycket av mina samlarfigurer och lägger ett stort emotionellt värde i dem. Denna pjäs är överlägset den för tillverkarna mest påkostade och detaljerade i min samling. Priset på 1449:- är, sjukt som det låter, billigt för vad man får den stora utgåvan, särskilt för mig som tidigare yttrat att basspelet borde kosta mer än sina sedvanliga 599:-.
I övrigt har DLCs och inte minst det kostnadsfria 200cc revolutionerat Mario Kart 8 för mig. När jag nu tvingats lära mig att bromsa har även gamla banor tagit en helt ny vändning, och jag börjar bli otäckt bra på det. Målet just nu är att ta guldstjärna på samtliga cuper på den nya hastigheten, och i skrivande stund har jag bara en kvar. På 150cc hade jag tid att vrida på huvudet ibland, men i det intensiva 200cc är ögonen riktade framåt hela tiden vilket gör att motståndare och skal av olika färger kommer som otrevliga överraskningar. Jag kanske borde träna på att ibland byta perspektiv. Även Super Smash Bros. har fått nytt liv med turneringar, nya bekantskapskretsar och ett svagt intresse för att faktiskt spela spelet bra och inte bara förlita sig på att hamra knappar.
Kort sagt, min sommar är räddad, och ovanpå det ligger E3 runt hörnet. 2015 börjar forma sig till ett bra spelår.
