Etikett: Shoot ’em Ups

Under senare år har jag mer och mer dragits mot en viss genre, så kallade Shoot ’em Ups. Egentligen är benämningen ganska bred och innefattar en rad olika undergenres, men det jag främst syftar på är skrollande rymdskjutare – horisontella eller vertikala. Tja, egentligen behöver de inte utspela sig i rymden, så länge det är en flygande farkost vars mål är att skjuta ner föremål som rör sig på skärmen. Fast då menar jag inte… se, det är en svår genre att definiera. Låt mig istället göra en tillbakablick och komma med några exempel. Det här kommer bli den första delen i en artikelserie vars syfte är att lyfta fram historiken, ikonerna och lite mer udda guldkorn i en viss spelgenre, samt att se hur genren mår idag. Då till nu.

Shoot ém ups är ett fundament i spelbranschen. 1962 utvecklades Spacewar på MIT, ett spel som av många ses som den största inspirationskällan till genren och kanske även till spelmediet i sig. Men vi gör snabbt ett hopp fram till 1978 och släppet av den mest ikoniska shootern av dem alla – Space Invaders. Publicerat av Taito och utvecklat av Tomohiro Nishikado. Det som gjorde Space Invaders unikt var raderna av fiender som i allt snabbare takt rörde sig ner mot spelaren vars framgång vilade i dennes pricksäkerhet och förmåga att utnyttja de förstörbara skydd som fanns långt ner på skärmen. Spelet introducerade dessutom ”x antal liv” som ett nytt koncept. Space Invaders blev en massiv succé.

Efter Space Invaders började saker och ting röra på sig och shooter-genren fick en rad legendariska tillskott. Namco släppete Galaxian med dess självmordsattackerande utomjordingar, Midway gav oss evakueringsuppdraget Defender och Atari gav ut tubskjutaren Tempest. Men det är fortfarande inte skrollande shooters vi pratar om – den biten skulle Xevious ta hand om. Även om många anser att det inte var Xevious som startade undergenren i fråga tänker jag sticka ut hakan och påstå att det gjorde just det. Det var inte det första men det var det viktigaste. Xevious släpptes 1982 i arkadhallarna men för många av oss är det mer känt som den halvroliga shootern till Nintendo Entertainment System. Xevious har inte direkt åldrats med värdighet men om jag hade fått spela det som sexåring på en arkadmaskin hade min lilla hjärna imploderat av lycka.

Marknaden för sidoskrollande shooters skulle nu ta fart på allvar med titlar som Gradius från Konami, Fantasy Zone från Sega och senare Irems R-Type. Gradius svårighetsgrad driver mig fortfarande till vansinne, Fantasy Zones gulliga design gör mig varm inombords och R-Type är än idag ett av mina absoluta favoritspel. Tre lysande spel som alla satte sina spår i spelhistorien. Vi är nu inne på slutet av åttiotalet och här skulle genren ta något av en vändning. För med spel som Darius, Truxton, Gaiares och Raiden skulle rymdskjutandet nå nya nivåer, men framförallt bli en mer nischad historia.

Väldigt många har hört talas om Space Invaders, nämner man R-Type bland folk som är någorlunda spelintresserade nickar många igenkännande, men även bland spelentusiaster är det inte alla som känner igen titlar som Gaiares och Raiden. Mig själv inkluderad. Jag har alltid gillar rymdskjutare men nöjde mig med att spela titlar som jag sprang på, och ofta uppföljare i de serier jag redan kände till. Men till slut började jag leta upp spelen jag hade förbisett eller helt missat och då öppnade sig en helt galen värld av frustration, kuriosa och ren spelglädje.

I slutet av åttiotalet och i början på nittiotalet skulle marknaden bokstavligen översvämmas med rymdskjutare. På gott och ont. Kvalitén på spelen skiftade ordentligt med en stor hög väldigt mediokra titlar, en hel del bottennapp men också några av de bästa spelen genren har att erbjuda. Oavsett vilken hårdvara du föredrog mellan 1988-1995 finns möjligheten att du sprungit på en hel del av spelen jag nu kommer att nämna. För att reda lite i den här röran tänker jag lista några titlar som av olika anledningar bör uppmärksammas.

Truxton (1988) utvecklades av Toaplan som även låg bakom en rad andra intressanta titlar i genren. Truxton är kanske inte bäst i klassen men ett bra exempel på hur shooters under den här eran kunde se ut. Dessutom skulle folk från Toaplan senare forma Cave, en studio som utvecklade genren vidare under nittiotalet. Truxton finns både till Sega Mega Drive och till PC Engine.

Gunhed (1989) eller Blazing Lazers är kanske en av de bästa titlarna till PC Engine (TurboGrafx-16). PC Engine är en konsol som fick agera värd för massor av intressanta Shoot ’em Ups och en konsol som alla fans av genren behöver titta närmare på.

M.u.s.h.a. (1990) från Compile är ett av de mer dyrbara spelen i den här genren. Jag har fortfarande inte lyckats hitta ett exemplar som inte skulle gräva ett allt för djupt hål i min privatekonomi. För många är det även Mega Drivens absolut bästa shooters.

Thunder Force IV (1992) är en av mina favoriter till Sega Mega Drive och inte i närheten lika kostsamt som ovanstående. Det ser fantastiskt ut, låter enormt bra och spelar som en dröm. Thunder Force-serien utvecklades av TecnoSoft som väl egentligen är mest kända för just den här serien.

Macross Scrambled Valkyrie (1993) får bli mitt enda exempel på ett Shoot ’em Up till Super Nintendo, eller snarare till Super Famicom. För precis som med så många andra shooters släpptes spelet enbart i Japan där genren var mer levande än i väst. Valkyrie är en lysande shooter och ett lika lysande exempel på varför fans av genren bör se till att skaffa sig möjligheten att kunna spela japanska spel.

Under mitten av nittiotalet myntades ett nytt begrepp och med det blev genren om möjligt ännu svårare att närma sig. Med DonPachi (utvecklat av Cave) från 1995 som subgenrens affischnamn började man tala om ”bullet hell shooters” som tydligt beskriver vad det hela handlar om. Många fiender och många kulor. I denna våg skulle även det mytomspunna och japanexklusiva Radiant Silvergun göra entré men i min bok är det den indirekta uppföljaren Ikaruga som ligger mig varmast om hjärtat. Ikaruga såg fantastiskt ut, hade ett intressant spelupplägg och tog livet av dig vid minsta misstag. Jag har än idag aldrig klarat spelet, men det säger nog mer om mig än den faktiska svårighetsgraden.

Hur mår då Shoot ’em Up-genren idag? Från att ha varit en kommersiell framgångssaga vandrade genren mer och mer mot det obskyra. Man kan anta att den fick ta ett steg åt sidan och göra rum för alla First Person Shooters som klev in och tog över marknaden. Men frågan är om genren inte har börjat få ett nytt liv idag på grund av alla mindre oberoende utvecklare. Till Xbox 360 pratade väldigt många väldigt varmt om Geometry Wars (ja vet, inte skrollande) och Super Stardust HD lade vägen för Resogun som (i brist på annat) blev lite av ett fenomen i samband med släppet av Playstation 4. Jag lämnar er med den här trailern från Galak-Z som förhoppningsvis hittar en publik med sin kombination av rymdskjutande och utforskande. Det ska nog gå att skaka liv i rymdskjutarna igen.