Tvspelsdagboken.se

Retro, nytt och allt däremellan.

Etikett: Slutet på en generation

Slutet på en generation: PS3 – Fredriks favoriter

9 november, 2013 /

Välkommen till del 2 av Slutet på en generation där vi den här gången fokuserar på Playstation 3. Med Playstation 4 snart på ingång tänkte jag att det var dags att lista mina personliga favoriter till PS3. Inte för att maskinen helt plötsligt kommer att gå upp i rök, det finns fortfarande en rad titlar jag kommer att spela, men en summering är på sin plats.

Everybody’s Golf: World Tour
Den som avfärdar Everybody’s Golf på grund av dess gulliga estetik och fortsätter nöta Tiger Woods, går miste om något. När jag köpte min första PSP köpte jag Clap Hanz småtokiga golfspel av rena farten och jäklar vad jag blev positivt överraskad. Det är färgglatt, utmanande och lite tokigt japanskt, allt i en perfekt kombination. Nu är World Tour till PS3 inte seriens starkaste kort men det har inte hindrat mig från att lägga ganska många timmar ute bland spelets bunkrar och fairways. Hjärnorna bakom Everybody’s Golf har dessutom utvecklat andra sportfavoriter så som Mario Golf och Mario Tennis och för den som äger en lämplig Nintendomaskin är dessa precis lika givna köp som Everybody’s Golf: World Tour till Playstation 3.

Flower
Abstrakt, speciellt, vackert, kalla det vad du vill. Flower är en upplevelse alla borde ta del av. Att jag fortfarande inte har spelat thatgamecompanys efterföljare Journey är för mig ett mysterium och något jag uppriktigt skäms över. Tiden räcker inte till alla gånger, men det är en klen ursäkt. Flower var även i mina ögon tillfället då det märktes att Sony började blir mer och mer intresserade av smalare, mer banbrytande spel. Vilket nu såklart har dominerat PR-snacket inför släppet av Playstation 4. Jag spelade nästan igenom Flower i en sittning, det gick inte att släppa kontrollen. Det borde du också göra.

Heavy Rain
När jag ser tillbaka på min tid med Heavy Rain har jag svårt att säga om spelet var bra eller inte. Rent tekniskt var det i vissa lägen briljant, i andra lägen en katastrof. Spelets berättande var många gånger intensivt och medryckande, andra gånger rent ut sagt pinsamt. David Cage verkar ha svårt att hålla en jämn nivå genom ett helt spel vilket också tycks vara fallet med hans uppföljare – Beyond: Two Souls. Men problemen till trots är det ett spel jag kommer att minnas ett bra tag framöver vilket säger någonting om Heavy Rain.

Rainbow Moon
Det enda spelet jag har tagit alla Trophys i. Jag tänkte kolla om jag kunde se hur många timmar jag la ner i detta nya retroosande rollspel men jag vågade inte starta det igen. Låt mig bara säga att det handlar om sjukt många timmar. Rainbow Moon var ett ganska tidstypiskt nygammalt rollspel som verkligen fångade mitt intresse. Många hade säkert gett upp efter ett antal timmars nötande för att nå den level som krävdes för att faktiskt ta sig vidare i storyn. Men jag har en uppenbar tendens att gilla sådant, det är av samma anledning jag spelade igenom Diablo 3 på alla svårighetsgrader i ett svep. Rainbow Moon var ett kärleksbrev till den gamla skolan av rollspel, på gott och på ont.

William’s Pinball Collection
Flipper som tvspel är ofta en chansning. Ibland lyckas några komma i närheten av den äkta upplevelsen men oftast misslyckas det. William’s Pinball Collection är utvecklat av Farsight Studios som nu är mer kända för Pinball Arcade till alla tänkbara plattformar. Men för mig var det här jag upptäckte hur fantastiskt begåvad den studion var och jag har aldrig sett någon komma så nära originalet som möjligt. Ett måste för alla flipperentusiaster även om jag nog snarare rekommenderar ett köp av Pinball Arcade i dagsläget.

L.A. Noire
Ett av de få multiplattformsspel jag faktiskt spelat på PS3 istället för Xbox 360, mest för att internet sa åt mig att göra det. Team Bondi’s (som efter release hamnade i rejält blåsväder pga. dåliga arbetsförhållanden) hyllning till 40-talets Los Angeles med skurkar, poliser och skurkaktiga poliser var smått lysande. Deras ansiktsteknologi gjorde dessutom karaktärerna väldigt levande, även om det var på gränsen till spooky ibland. Jag hoppas verkligen att L.A. Noire får sig en ordentlig uppföljare men den önskan är inte speciellt verklighetsförankrad.

Uncharted 1 & 2
Vad ska man säga om Uncharted. Första spelet var en stor anledning till att jag köpte mig ett Playstation 3. Det hade en del tekniska brister men var ett äventyr i sann Indiana Jones-anda som jag föll pladask för. I del två hade Naughty Dog putsat till den tekniska biten ordentligt och det är för mig en av den här generationens största mästerverk. Som att spela en äventyrsfilm med extremt hög budget från början till slut, jag blir salig bara av att tänka på det. Men av någon anledning orkade jag inte mer än ett par timmar in i trean. Kanske hade del två redan fyllt mitt behov av genren eller så var det helt enkelt ett sämre spel. Men den som äger ett Playstation 3 och inte har spelat Uncharted-spelen bör gå tillbaka till och göra om och göra rätt.

Där har vi dem, mina favoriter till Playstation 3. Det går såklart att nämna en massa andra spel också. Som Infamous, Pixeljunk-spelen, Joe Danger, WhipeOut HD, Singstar, Killzone 2, Ratchet & Clank, God of War 3, LittleBigPlanet och säkert något annat uppenbart. För mig dominerade Xbox 360 den här generationen men det betyder inte att Playstation 3 hamnar i skamvrån på något vis, att favorisera bland konsoler är korkat. Playstation 4 kommer att bli en oerhört intressant konsol och nästa generation ser det ut att vara den som kommer att dominera mitt spelande.

Slutet på en generation: Playstation 3, del 1

27 oktober, 2013 /

Finns det någon konsol som dominerat sin generation som den gamla PS2:an? Som stor ledare på konsolmarknaden skulle Sony fortsätta in i den högupplösta eran i den gula västen. Men sedan när går saker som planerat? Låt oss börja från början.

E3 2005. Sony hade utlovat redan ett år tidigare att visa upp nästa PlayStation, och det gjorde man sannerligen. Med ytterst imponerande specifikationer och flera vrålhäftiga teknikdemonstrationer gjorde man ett gott intryck. Den där banankontrollen var ju förstås lite onödigt lustig, men annars såg det ljust ut för PlayStation 3.

E3 2006. Banankontrollen var borta, men i övrigt var det inte de glädjande nyheterna som fick mest medialt utrymme. Specifikationerna hade sänkts en aning för att minska produktionskostnaden, annars skulle ju prislappen bli för hög. Nu skulle den endast bli.. US$600. 600 dollar. Visst, en billigare version skulle också komma med mindre hårddisk, men SEXHUNDRA DOLLAR?

När det närmade sig release, en release som för européer blev uppskjuten i sista sekunden från november 2006 till mars 2007, fanns det mycket osäkerhet kring PlayStation 3. Esset i rockärmen, Blu-Ray-spelaren, var ju självklart lockande. En hög med fina spel var ju påväg, även om The Elder Scrolls IV: Oblivion redan släppts till 360. Och så var det den där Nintendo Wii, som hade ett Zelda-spel på launch och som under sina månader innan PS3 nått Sverige fått föräldrar och föräldrarnas föräldrar att spela bowling i vardagsrummet.

Det blev ett tungt första kapitel för Sony med sin nya stolthet. Wii sålde i PS2-mängder och XB360 hade byggt vidare på LIVE-upplevelsen och skapat ett starkt online-community. PlayStation Network kostade 60 dollar mindre om året, men var också 60 dollar sämre. Dessutom levererade inte alla exklusiva titlar som det var tänkt, med stora floppar såsom Lair.

Så småningom började det sakta vända för PS3:an. 2008 såg MGS4 och LittleBigPlanet kamma hem många priser, och med trophies hade Sony börjat närma sig Microsoft när det kom till spelargemenskapen. Under 2009 fortsatte PS3 att övertyga som plattformen med flest och bäst exklusiva titlar, då Flower och inte minst Uncharted 2: Among Thieves gav konsolen helt nya spelupplevelser och prisades för detta. Prissänkningar, smalare modeller och en ny logotyp blåste nytt liv i PS3. Efter att Wii hade svalnat vesäntligt på marknaden och Xbox 360 blivit nya familjeleksaken med sin Kinect kunde PlayStation 3 bli konsolen för de som sökte nya spelmöjligheter på traditionell mannér, där spelkvaliteten stod i centrum och som år efter år levererade exklusiva stortitlar. Tyvärr kom uppryckningen för sent och för långsamt för att PlayStation 3 ska kommas ihåg som någon generationsvinnare. Och hur kunde den där klockan uppe till höger alltid gå fel?

I kommande delar av vår utvärdering av Playstation 3 kommer Fredrik, Daniel och jag att presentera våra personliga favoriter till konsolen. Så håll utkik på sidan.

Slutet på en generation – Wii, del 2

29 oktober, 2012 /


I dagarna har jag börjat göra en inventering av min tvspelssamling. Nu ska det understrykas att jag inte är någon heltokig samlare, även om jag äger ett gäng spel. Men jag ville se över vad jag äger och skapa lite ordning och reda. I samband med det tog jag en titt på min Wii-samling. Det har blivit en del spel, en handfull tillbehör men ska sanningen fram är nog Wii den konsol jag har samlat minst till. Jag tänker nu göra nått så nördigt som att lista och kommentera samtliga beståndsdelar i samlingen.

Ett stycke Nintendo Wii (vit). Konsolen köpte jag några veckor efter release vilket betyder att den fortfarande hade Gamecube-stöd, en funktion jag knappast tror jag har utnyttjat mer än för att testa att bakåtkompatibiliteten fungerade.

Tre stycken kontroller (två original och den guldfärgade zelda-varianten). I vanliga fall brukar jag se till att jag äger fyra handkontroller till alla mina konsoler som har stöd för det. Inte så till Wii. Med tanke på hur få gånger jag har velat spela mer än två personer samtidigt på den ser jag det som en personlig vinst. Mot hamstern i mig.

Ett stycke Retrokontroll. Köpte den för att spela alla de Virtual Console-spel jag aldrig laddade ner. Några har jag självklart köpt, men inte alls i den utsträckning jag trodde. Kontrollen är väl helt okej men något som har och fortsätter att förbluffa mig är hur i helvete Nintendo inte har reproducerat sina gamla kontroller? Varför ingen klassisk NES- eller SNES-kontroll? Kan förstå att de vill få ner kostnader genom en standardisering, men jag skulle lätt ha lagt några hundra kronor för att få tillbaka en liten del av min barndom.

Ett stycke Wii Balance Board. Vilken jag har balanserat damm på i några år nu. Vet i fan hur jag tänkte här. 

Nu över till spelen som jag kommer att lista i kaotisk ordning.

The Legend of Zelda – Twilight Princess. Ägde detta till Gamecuben också, har spelat men inte till fullo. Sålde mitt Gamecube-exemplar vilket jag djupt ångrar. Ibland är man inte helt med i matchen. Borde spela mer.

The Legend of Zelda – Skyward Sword. Köpte den limiterade utgåvan för runt 500 kronor på Amazon. Har lyssnat på soundtracket som följde med, spelat med den guldfärgade kontrollen. Inte startat spelet. Borde nog göra det.

Dead Space – Extraction. En riktigt rolig railshooter som jag fortfarande känner mig sugen att plocka fram ur hyllan och spela. I min värld är det nästan samma sak som att spela det. Borde kanske plocka fram det igen.

EA Sports Active Personal Trainer – Innan jag började träna på ”allvar” tillsammans med min Kinect fick jag ett ryck och skaffade detta spel. Precis som med balansbrädan kan jag för allt i världen inte motivera varför.

Tiger Woods PGA Tour 10 – Eftersom det var så kul med golf till Wii Sports slog jag till och köpte Tiger billigt. Det visade sig inte vara speciellt kul alls.

Animal Crossing – Let’s go to the city. Alla som tittar in på vår sida vet att jag gillar Animal Crossing mer än vad som kanske är normalt. Vågar inte räkna på hur många timmar jag lagt ner i Let’s go to the city. Fantastiskt spel, även om Animal Crossing var bättre till Gamecube och till DS.

Metroid Other M – Skriker 49 kronor från en reaback någonstans i landet. Inte rört.

Beat the Beat – Rythm Paradise. Ett av mina bästa köp till Wii och dessutom inköpt i år. Fruktansvärt roligt och beroendeframkallande rytmspel som alla borde spela.

Okami. Gånger två. Jag äger två exemplar av några spel. Inte nödvändigtvis för att jag gillar dem extra mycket utan mer på grund av dåligt minne. Beställde ett exemplar från Webhallen som aldrig dök upp. Köpte det från tradera istället. Sen dök Webhallen-exet upp. Båda är, eh, inplastade.

Metroid Prime Trilogy. Ännu ett av raden inplastade spel. Spelade ettan som en tok till Gamecube. Gillar specialutgåvor. Köpte trilogin.

No More Heroes. Prislappen på fodralet säger 99 kronor. Inplastat? Japp. Borde spela.

Wii Fit – Lika tråkigt som balansbrädan självt. Saknar själ och glädje vilket Nintendo annars brukar vara så bra på att leverera.

Wii Sports Resort – Spelet som kom i samband med Wii Motion Plus. Inte lika bra som sin föregångare men fortfarande ett spel i toppklass. Pingisen är helt underbar.

Mario Kart Wii – Långt ifrån det bästa Mario Kart-spelet där ute men ett självklart köp till varje Nintendo-konsol. Följde med en plastratt som jag aldrig rört. Vem vill styra Yoshi med hjälp av att tilta handkontrollen? Respektlöst.

Rayman Raving Rabbids. En vass samling minispel med de tokiga kaninerna. Försöker minnas om jag spelat det till Wii eller om det är 360-versionen som har gått varm här hemma. Ibland skrämmer jag mig själv.

Mad World. Segas, enligt ryktet, något underskattade försäljningsmagplask. Mycket blod och skön estetik. Även det enligt ryktet. Inplastat…

Wii Sports – Följde med konsolen. Spelet jag har lagt mest tid på skulle jag gissa. Ja, med undantag från Animal Crossing.

Boom Blox Bash Party. Har jag spelat en del hemma hos en god vän. Mitt exemplar är fortfarande, just det, inplastat.

Super Mario All-Stars. Kom i fin förpackning, samlar fyra stycken klassiska Super Mario-spel på en skiva. Så nu har jag den teoretiska möjligheten att spela dessa, igen.

Punch-Out. Ett av få spel jag har laddat ner genom Virtual Console, orginalet alltså. Det har jag spelat skiten ut, det här har jag inte rört. Grand Slam Tennis. Resonerade nog lite lika som vid köpet av Tiger Woods 10 här. Men till skillnad från Tiger har jag inte utvärderat om detta är lika kul som tennisen i Wii Sports. Skulle inte tro det, men borde antagligen testa.

New Super Mario Bros. Wii. Kom ni ihåg när New Super Mario Bros. betydde New Super Mario Bros? Det här är fortfarande ett spel jag återvänder till om jag har besökare som vill återvända till det. Har nog aldrig spelat det på egen hand.

Super Mario Galaxy 1 och 2. Antagligen de spel jag skäms mest över att inte ha spelat igenom helt. Det jag har spelat har varit fantastiskt men något måste ha dykt upp och förstört koncentrationen. Detta ska banne mig åtgärdas nu. Säkert.

Där har vi den, min personliga Wii-samling. Inte i närheten lika stor som min 360-samling men några godbitar äger jag. Och faktiskt inte speciellt många katastrofspel, vilket mest tyder på att jag aldrig jobbat med att recensera Wii-spel. Det finns fortfarande spel jag vill äga till konsolen som till exempel Xenoblade Chronicles, Kirby’s Epic Yarn och Okami. Vänta nu, Okami äger jag nog redan.

Läs del 1 av den här artikelserien.

Slutet på en generation: Wii, del 1

23 oktober, 2012 /


Välkommen till den första delen av slutet på en generation. Med tanke på att Wii U snart är här tyckte jag det var god tid att summera Nintendos Wii, konsolen som fick hela familjen att börja… bowla. Det kommer att bli fyra artiklar totalt för Wii. I den här första delen kommer jag att behandla förväntning, release och mottagande. Del 2 kommer att fokusera på min personliga Wii-samling. Del 3 diskuterar konsolens brister och Nintendos snedsteg. Del 4 lyfter upp det positiva och där kommer jag att lista de 20 bästa och viktigaste spelen till konsolen. Dags att blicka tillbaka.

E3 2005. Reggie kommer upp på scenen och berättar om att Nintendo vid flera tillfällen har förändrat spelbranschen. Han har inte fel. Även om det känns väldigt pretentiöst, vilket det ofta gör när det gäller Reggie, har han helt rätt. Vad vore vi utan våra NES, Game Boys eller DS? Men nu är det som sagt 2005 och Nintendo rustar för en revolution. Efter vad som känns som en evighet av DS-snack kommer Iwata upp på scenen och visar upp den. Alltså inte den! Han visar upp Wii, som då fortfarande gick under namnet Nintendo Revolution. Han pratar om lite tekniska detaljer, droppar ett par populära spelserier, snackar om Revolution som vardagsrummets nav, mycket mer än så blir det inte. Han hintar om att kontrollen ska bli lite speciell. Jo tack.

E3 2006. Ett år har gått och när Reggie och company äntrar scenen den här gången är det inte långt kvar till dess att Wii ska dyka upp i butiker runt om i världen. Självklart har man mycket mer att säga det här året. Nu vet vi exakt vad det är som väntar, fast kanske inte helt. För innan jag provade ett Wii för första gången, inne på en speltidningsredaktion i Stockholm, var det fortfarande mycket som var oklart. Skulle kontrollen fungera? Hur stod sig egentligen hårdvaran? Skulle allt bara kännas som en gimmick?

Det var i december 2006 som Wii landade på den svenska marknaden. Jag vill minnas att jag hoppade på tåget någon månad senare. På den tiden skrev jag för Xbox Life och hade inte så mycket tid över för annan hårdvara. Men det var ny spännande teknik och konsolen var mysigt vit och det fanns en plats på min mediabänk för något nytt. I början gjorde jag väl som alla andra, spelade en jäkla massa Wii Sports.

Till en början kändes det rent ut sagt magiskt. Vi hade aldrig sett den här typen av kontroll tidigare. Även om det rent tekniskt fanns en hel del brister var man så hänförd att det var lätt att bortse från sådana struntsaker. Den känslan skulle dock passera. Det som snarare stack i ögonen var avsaknad av HD-upplösning men som tur var gjorde sig Nintendos typ av design bra även med bristande hårdvara. Men efter att ha spelat en massa vackra högupplösta spel på min 360 var det lite frustrerande att inte få samma skärpa på mitt Wii.

Men nu ska vi fokusera på spelen istället. Låt oss blicka tillbaka. Spelen som släpptes vid launch var följande: Wii Sports, The Legend of Zelda: Twilight Princess, Red Steel, Rayman Raving Rabbids, Super Monkey Ball: Banana Blitz, Monster 4×4: World Circuit, Wii Play, Call of Duty 3 och säkert något mer. Med andra ord ett säkert kort. Ett. Zelda såklart. Det spelade dock ingen större roll för alla spelade mest Wii Sports och var nöjda med det. Wii skulle visa sig bli något av en samlingsplats för dåliga portningar och bleka varianter av populära spelserier. I vanlig ordning blev det Nintendo själva som fick stå för de stora kanonerna. Minns ni Red Steel? Hur grymt det skulle bli? Minns ni också hur det inte blev så? Red Steel satte onekligen lite av en standard redan dag ett.

Hur som helst, nu var Wii här. Vi både älskade och hatade konsolen. Många tittade på den och fnös. Är det här slutet för Nintendo? Nintendos Dreamcast? Nja, inte direkt. Det skulle visa sig att Nintendo hade tänkt helt rätt. De som inte tidigare spelade spel började nu resa sig upp i vardagsrummen, grabba tag i kontroller och spela för fulla muggar. Problemet var väl att de mest spelade Wii Sports. Wii sålde fantastiskt bra. Men den blev nog inte navet i vardagsrummet som Iwata drömde om på E3-scenen 2005, men jäklar vilken Bowlingsimulator de hade knåpat ihop. Och jäklar vad de förändrade spelbranschen. Kinect? Move? Någon?

© 2024 Tvspelsdagboken.se

Tema av Anders Noren — Upp ↑