Beat the Beat Rhythm Paradise (också känt som Rhythm Heaven Fever) är ett av de mest förbisedda spelen till Wii. Med tanke på hur mycket skräpspel som finns till Wii förtjänar spelet all uppmärksamhet det kan få. Oavsett om du gillar gulliga apor, rytm eller badminton kommer du älska Beat the Beat. Köp.
Etikett: Wii (Sida 1 av 4)
I våras klarade jag till sist ut Metroid Prime, efter att ha haft det som ett spöke över mig i flera månader. Inte något spel har lyckats göra mig så arg och lockat mig att slänga handkontrollen i golvet som Prime gjorde. I synnerhet slutbossen, Metroid Prime själv, fick mig att skrika åt TV:n när den hela tiden fuskade och hade sån tur som bara fiender i TV-spel kan ha. Jag intalade mig verkligen att jag hatade spelet på alla sätt och vis, och när jag envist fortsatte försöka klå den sista elakingen kändes det som att det bara var en sak som höll mig från att ge upp: att inte låda Metroid Prime vinna. Det skulle inte få besegra mig, inte ett sådant veritabelt sk*tspel.
Det var främst en kombination av tre saker som utlöste ilskan. För det första: frustrerande kontroller. Då Prime inte använde sig av den andra analogspaken för att sikta (till skillnad från erans stora förstapersonsskjutare Halo) blev kamerakontroll en pina – man kunde inte gå åt ett håll samtidigt som man vred sig åt ett annat. För det andra: svårighetsgraden. Visst, Metroid Prime är inte världens svåraste spel, men svårighetsgraden beror en hel del på hur mycket uppgraderingar man lyckats plocka på sig och jag orkade inte leta överdrivet länge efter alla små förstörbara väggar och skymda makapärer. För det tredje: överdriven polering. Jag kunde inte hitta ett enda ”fel” i Metroid Prime. Det var oschysst, det ville mig illa och det kändes ofta orättvist, men det hände aldrig något i strid jag inte kunde förstått på förhand. Kombinationen blev en frustrerande upplevelse där jag blev arg på spelet för att jag visste att det var mitt fel. I efterhand förstår jag att det nog var det som verkligen fick mig att, till sist, fullfölja äventyret: jag skulle överkomma mina egna misstag, inte spelets tillkortakommanden.
Jag hade inte mer än nollställt superskurkens hälsomätare innan jag började få dåligt samvete över att jag varit arg på ett spel som jag långt inne tyckte så mycket om. Atmosfären, musiken, känslan och faktiskt, grafiken var alla väldigt tilltalande. Prime 2: Echoes låg snällt och väntade, men då jag hört att det skulle vara mer av samma (kontroller) var jag lite skeptisk. Jag var betydligt mer sugen på Prime 3: Corruption till Wii, där rörelsekontrollerna blivit hyllade till skyarna. Under tiden jag våndades tittade jag igenom Gametrailers Metroid Retrospective och ruschade igenom Metroid: Zero Mission till Gameboy Advance, en remake av originalet. Jag höll även koll på den utlovade Virtual Console-versionen av Super Metroid till Wii U, och tajmade mitt konsolköp så jag kunde köpa ett av spelhistoriens mest hyllade spel till det förnämliga priset av tre kronor. Det lilla jag spelat av det hittills har helt klart levt upp till förväntningarna. Jag har även skaffat Other M, men bestämt mig för att inte spela det innan jag klarat ut Prime-serien.
Häromdagen gjorde jag det äntligen. Inte klara ut spelen förstås, utan köpa dem igen. Metroid Prime Trilogy till Wii har inte blivit billigare sedan det släpptes 2009, bara svårare att få tag på. Från någon vänster fick jag ett ryck och beställde det från Amazon. I väntan på att Nintendo annonserar ett nytt Metroid till Wii U och/eller 3DS har jag snart 5 delar i serien att plöja igenom: Prime 2, Prime 3, Other M, Super Metroid och Metroid Fusion (GBA). Det är nog tur det, för bara tanken på att jag just nu inte har något nytt Metroid-spel att se fram emot gör mig aningen deprimerad.
Wii U är nu här och med den en ny generation Nintendoprodukter redo att äntra våra hem. Vad är då bättre än att summera den förra generationens absolut bästa spel? Det fanns onekligen massvis med skräpspel till Wii, men även en del som det vore svårt att leva utan. Ur ett tvspelsperspektiv alltså. Självklart har jag inte spelat allt bra till Wii, skulle gissa att Xenoblade Chronicles skulle platsa in på den här listan. Jag har även varit för lat för att ta tag i Zelda-spelen så även om de är i min ägo kommer de inte kvala in på listan. Här kommer min högst personliga top-10-lista över spelen jag har spelat, och i vissa fall älskat.
10. Wii Sports
Wii Sports må inte vara mer än ett teknikdemo. Spelet som skulle visa alla vad som var så stort med Nintendos nya konsol eller framförallt, nya kontroll. Det är lätt att säga att det är mer yta än innehåll i Wii Sports men det hindrade inte mig från att ha väldigt kul med spelet. Jag har spelat fler golfrundor och tennismatcher än vad jag vågar erkänna.
9. New Super Mario Bros. Wii
Det fanns en gång då idén om ett nytt Super Mario Bros. kändes oerhört lockande. När första versionen släpptes till DS var tvspelare världen runt helt lyriska. När det väl dök upp till Wii var den stora nyheten kooperativt spelande. Upp till fyra spelare kunde ta sig an de olika världarna i något som bästa kan beskrivas som kaotisk lycka. Kul var det i varje fall, även om själva plattformandet inte kommer i närheten av Marios storhetstid. Tyvärr fick Nintendo hybris och började mjölka konceptet. När den senaste utgåvan släpptes till Wii U var det många som ryckte på axlarna. Förhoppningsvis kommer Nintendo och Mario att hitta hem snart igen.
8. Mario Kart Wii
Ingen Nintendokonsol utan Mario Kart. Eller jo det finns det såklart, men inte många. Personligen har jag nog haft roligast med Mario Kart DS och nyligen även med Super Mario Kart. Men det är absolut inga fel på Mario Kart Wii, bara mer av samma. Och vem fan vill tilta en kontroll för att styra sin avatar? Som tur är var det inget som Nintendo tvingade oss att göra och det är vi alla glada för. I och med det får spelet en plats på min lista.
6. Okami
Jag har äntligen tagit tag i Okami. Ärlig som jag oftast försöker vara har jag dock inte spela igenom hela äventyret. Men jag kan redan nu säga att jag är smått kär. Det enda som stör mig något är kontrollen. Okami kräver nämligen ganska mycket precision och är det något Wii-moten saknar är det just det. Precision. Men det är ett fantastiskt äventyr på alla plan och har du inte möjligheten att spela det till Playstation 2 eller 3 ska du definitivt göra det till Wii. Bara musiken ger mig gåshud.
7. Boom Blox Bash Party
Bash Party är egentligen ett ganska fånigt spel. Man sitter där i soffan och slänger klossar. Men spelet visar upp konsolens styrka på ett föredömligt vis. Fysiken är strålande och lyckas man få ihop ett gäng spelglada människor i soffan är det ett fantastiskt multiplayerspel som får mig att ignorera Nintendos taffliga försök i onlinevärlden. Det är verkligen roligast att spela tillsammans, i samma rum.
5. Punch-Out!!
Vem hade trott att Nintendo kunde skaka liv i Punch-Out? Inte jag i varje fall. Först ska det nämnas att Punch-Out till NES är ett av mina absoluta favoritspel, ni vet, någonsin. Jag spelade det i timtal som ung pojk och fortsatte spela det i timtal så fort jag hade satt min fot i Virtual Console-butiken. När sedan Punch-Out!! släpptes till Wii i omarbetad form var jag något skeptiskt tills jag läste den här recensionen. Jag gav mig då ut och skaffade ett exemplar, sen lät jag det stå inplastat i hyllan ett bra tag. Jag kanske var lite nervös att förstöra bilden av spelet. Plasten åkte av för en tid sedan och nu har jag ett nytt Punch-Out att roa mig med en lång tid framöver.
4. Super Mario All-Stars
Visst kan det tyckas fånigt. Det här är samma spel som släpptes till Super Nintendo 1993. Vilket är remakes på spel som släpptes till NES innan dess. I samband med att Super Mario firade 25 år passade Nintendo på att släppa det till Wii så för vissa handlar det om att eventuellt köpa spelen en tredje gång, eller mer. Så varför hamnar det med på listan? Jo för det här är en samling med några av alla tiders bästa plattformsspel som ingen bör missa. Det är inte skåpmat, det är spel som är lika fantastiska idag som de var då.
3. Animal Crossing: Let’s go to the City
Animal Crossing till Wii är inte direkt kritikernas favorit. Inte min heller för den delen. Det är verkligen bara mer Animal Crossing till en ny plattform. Det hindrade dock inte mig från att lägga ner massvis med timmar på att fiska, jaga insekter, samla möbler och springa ärenden. Vissa spelserier är inte menade att genomgå revolutionerande förändringar och det här är en av dem. Om det nu bara kunde komma ett releasedatum för…
2. Beat the Beat: Rythm Paradise
Rytmspel är ingen bristvara. Bra rytmspel är det. Fantastiska rytmspel kan jag räkna på min ena hand. Ett av dessa är Beat the Beat: Rythm Paradise. Den estetiska presentationen får mig att le, svårighetsnivån får mig ibland att skrika fula ord och gränsen mellan att lyckas och misslyckas i spelet är fruktansvärt snäv. När jag väl sätter igång spelet får jag något mörkt i blicken och lägger inte ifrån mig kontrollen förrän jag låst upp nästa delmoment. Beat the Beat kräver taktkänsla, tålamod och glimten i ögat. Har du dessa komponenter kan spelet bli din bästa vän.
1. Super Mario Galaxy 1 & 2
Det kan tyckas fegt att ge två spel en förstaplats på den här listan. Men jag har personligen svårt att välja en favorit och jag ville lämna utrymme åt andra spel också. Super Mario 64 förändrade vår syn på vad ett plattformsspel kunde vara. Super Mario Sunshine försökte bygga vidare på detta men lyckades mest förvirra. I och med Super Mario Galaxy visade Nintendo att de fortfarande hade förmågan att förbluffa. Jag vill inte gärna slänga mig med ord som perfektion men dyker det upp något som tar den här genren till nästa nivå på Wii U är jag redo att köpa en konsol bara för det spelet.
Där har ni den, min personliga top-10 till Wii. Tio spel som definitivt gör konsolen värd att äga. När det har dykt upp tio lika starka titlar till Wii U kanske jag lägger beslag på en sådan också. Men den här gången tänker jag vara lite återhållsam. Det är upp till bevis för Nintendo nu, det räcker inte bara med samma saker i HD, den resan har jag gjort tidigare. Läs gärna del 1, del 2 och del 3 i den här serien.
Att Wii har sålt löjligt bra vet alla. På många sätt spelade Nintendo alla sina kort helt korrekt den här generationen. Den här tredje delen av slutet på en generation kommer dock att fokusera på de snedsteg jag anser att Nintendo gjorde, det som kunde varit bättre och det som rent ut sagt inte var speciellt smart alls. Fyra områden sticker ut.
Onlinefunktioner
Xbox LIVE satte en enormt hög standard för onlinespelande och digitala mötes- och marknadsplatser. Varje 360 kom med ett headset, vilket gjorde alla redo att ta steget ut och vara social, eller smått rasistisk, online. Microsoft ställde också krav på utvecklarna, att de skulle inkludera någon typ av onlinefunktion. Det kan man tycka vad man vill om. Nintendo hade en annan syn på socialt spelande och menade att det var i vardagsrummet man skulle dela gemenskapen med andra. Idag sjunger företaget efter andra noter men deras taffliga försök med koder som man delade ut till vänner för att spela online i ett antal spel var inget mindre än katastrofalt. Tyvärr framstår det som att Wii U inte gör mycket för att städa upp i den röran.
Tillbehör
Nintendo har utvecklat några tillbehör till sin lilla vita maskin. Wii Balance Board, Wii Speak, Mario Kart-ratten och två stycken retrokontroller. Balansbrädan sålde väldigt bra men om man inte var helt förälskad i Wii Fit fanns det inte mycket roligt att göra med den efter det. Wii Fit var inte roligt heller för den delen. Wii Speak var något slags knepigt försök för att möjliggöra samtalande i Animal Crossing, men frågan är om någon faktiskt använde den. Marioratten var bara en plastattrapp vilket väl är helt ok. Sen har vi förstås Wii Vitality Sensorn som aldrig lämnade konceptstadiet men som skulle känna av vår puls under spelandet.
Problemet överlag är att Nintendo gärna slängde ut tillbehör men sen inte själva backade upp dem, vilket känns alldeles för bekant. Jag hade, som tidigare nämnt, gärna sett retrokontroller som helt och hållet var kopior av de klassiska kontrollerna till formaten som finns representerade på Virtual Console. Det hade varit något. Dessutom användbart till en massa redan färdiga spel. Nintendo hade säkert förhoppningar på att tredjepartsutvecklare skulle göra roliga och bra spel till deras knasiga tillbehör. Så blev inte fallet.
Tredjepartsstöd
Precis som i tidigare generationer, och precis som med deras tillbehör, har det många gånger varit upp till Nintendo själva att stödja deras egen hårdvara med bra spel. Jag kan vara ute och cykla här men jag upplevde det som tydligast till Wii. Det är inte så att det saknas spel från andra utvecklare, för med tanke på hur bra Wii sålde var det såklart många som ville släppa spel till konsolen. Men känslan är att många utvecklare ansåg att Wii-spelarna köpte vilken skit som helst och därför outsourcade Wii-utvecklingen, till någon liten studio som snabbt fick slänga ut en kass portning eller spin-off. Fyra av de fem högst betygsatta spelen på Metacritic är Nintendos egna. Visst det finns undantag, kanske främst på bland Wii Ware-spelen. Problemet är inte unikt för Wii, men unikt för Nintendo.
Inget HD-stöd
Det här är kanske lite som att slå in öppna dörrar men med tanke på att Nintendo nu, 2012, trycker på att deras Wii U faktiskt har HD-stöd, är det fortfarande värt att repetera. Nintendo borde ha haft HD-stöd redan till Wii. För även om det har släppts en massa vackra och fantastiska spel till Wii hade dessa blivit ännu vackrare högupplöst. Idag känns många spel till Wii ganska dassiga utan HD-stöd och frågan är om någon har köpt ett spel till sitt Wii om de hade möjligheten att köpa samma spel till PS3 eller Xbox 360? Antagligen inte.
Där ni dem. Fyra områden som jag anser att Nintendo inte riktigt kunde hantera den här generationen. Men nu blickar vi framåt. Nästa, och sista, del kommer att lista de 10, enligt mig, bästa spelen till Wii. Ingen borde vara utan dessa spel och det kanske är dags att införskaffa dem snarast innan de kostar en månadslön i någon retrobutik på nätet. Läs gärna del 1 och del 2 av den här artikelserien.
I dagarna har jag börjat göra en inventering av min tvspelssamling. Nu ska det understrykas att jag inte är någon heltokig samlare, även om jag äger ett gäng spel. Men jag ville se över vad jag äger och skapa lite ordning och reda. I samband med det tog jag en titt på min Wii-samling. Det har blivit en del spel, en handfull tillbehör men ska sanningen fram är nog Wii den konsol jag har samlat minst till. Jag tänker nu göra nått så nördigt som att lista och kommentera samtliga beståndsdelar i samlingen.
Ett stycke Nintendo Wii (vit). Konsolen köpte jag några veckor efter release vilket betyder att den fortfarande hade Gamecube-stöd, en funktion jag knappast tror jag har utnyttjat mer än för att testa att bakåtkompatibiliteten fungerade.
Tre stycken kontroller (två original och den guldfärgade zelda-varianten). I vanliga fall brukar jag se till att jag äger fyra handkontroller till alla mina konsoler som har stöd för det. Inte så till Wii. Med tanke på hur få gånger jag har velat spela mer än två personer samtidigt på den ser jag det som en personlig vinst. Mot hamstern i mig.
Ett stycke Retrokontroll. Köpte den för att spela alla de Virtual Console-spel jag aldrig laddade ner. Några har jag självklart köpt, men inte alls i den utsträckning jag trodde. Kontrollen är väl helt okej men något som har och fortsätter att förbluffa mig är hur i helvete Nintendo inte har reproducerat sina gamla kontroller? Varför ingen klassisk NES- eller SNES-kontroll? Kan förstå att de vill få ner kostnader genom en standardisering, men jag skulle lätt ha lagt några hundra kronor för att få tillbaka en liten del av min barndom.
Ett stycke Wii Balance Board. Vilken jag har balanserat damm på i några år nu. Vet i fan hur jag tänkte här. 
Nu över till spelen som jag kommer att lista i kaotisk ordning.
The Legend of Zelda – Twilight Princess. Ägde detta till Gamecuben också, har spelat men inte till fullo. Sålde mitt Gamecube-exemplar vilket jag djupt ångrar. Ibland är man inte helt med i matchen. Borde spela mer.
The Legend of Zelda – Skyward Sword. Köpte den limiterade utgåvan för runt 500 kronor på Amazon. Har lyssnat på soundtracket som följde med, spelat med den guldfärgade kontrollen. Inte startat spelet. Borde nog göra det.
Dead Space – Extraction. En riktigt rolig railshooter som jag fortfarande känner mig sugen att plocka fram ur hyllan och spela. I min värld är det nästan samma sak som att spela det. Borde kanske plocka fram det igen.
EA Sports Active Personal Trainer – Innan jag började träna på ”allvar” tillsammans med min Kinect fick jag ett ryck och skaffade detta spel. Precis som med balansbrädan kan jag för allt i världen inte motivera varför.
Tiger Woods PGA Tour 10 – Eftersom det var så kul med golf till Wii Sports slog jag till och köpte Tiger billigt. Det visade sig inte vara speciellt kul alls.
Animal Crossing – Let’s go to the city. Alla som tittar in på vår sida vet att jag gillar Animal Crossing mer än vad som kanske är normalt. 
Vågar inte räkna på hur många timmar jag lagt ner i Let’s go to the city. Fantastiskt spel, även om Animal Crossing var bättre till Gamecube och till DS.
Metroid Other M – Skriker 49 kronor från en reaback någonstans i landet. Inte rört.
Beat the Beat – Rythm Paradise. Ett av mina bästa köp till Wii och dessutom inköpt i år. Fruktansvärt roligt och beroendeframkallande rytmspel som alla borde spela.
Okami. Gånger två. Jag äger två exemplar av några spel. Inte nödvändigtvis för att jag gillar dem extra mycket utan mer på grund av dåligt minne. Beställde ett exemplar från Webhallen som aldrig dök upp. Köpte det från tradera istället. Sen dök Webhallen-exet upp. Båda är, eh, inplastade.
Metroid Prime Trilogy. Ännu ett av raden inplastade spel. Spelade ettan som en tok till Gamecube. Gillar specialutgåvor. Köpte trilogin.
No More Heroes. Prislappen på fodralet säger 99 kronor. Inplastat? Japp. Borde spela.
Wii Fit – Lika tråkigt som balansbrädan självt. Saknar själ och glädje vilket Nintendo annars brukar vara så bra på att leverera.
Wii Sports Resort – Spelet som kom i samband med Wii Motion Plus. Inte lika bra som sin föregångare men fortfarande ett spel i toppklass. Pingisen är helt underbar.
Mario Kart Wii – Långt ifrån det bästa Mario Kart-spelet där ute men ett självklart köp till varje Nintendo-konsol. Följde med en plastratt 
som jag aldrig rört. Vem vill styra Yoshi med hjälp av att tilta handkontrollen? Respektlöst.
Rayman Raving Rabbids. En vass samling minispel med de tokiga kaninerna. Försöker minnas om jag spelat det till Wii eller om det är 360-versionen som har gått varm här hemma. Ibland skrämmer jag mig själv.
Mad World. Segas, enligt ryktet, något underskattade försäljningsmagplask. Mycket blod och skön estetik. Även det enligt ryktet. Inplastat…
Wii Sports – Följde med konsolen. Spelet jag har lagt mest tid på skulle jag gissa. Ja, med undantag från Animal Crossing.
Boom Blox Bash Party. Har jag spelat en del hemma hos en god vän. Mitt exemplar är fortfarande, just det, inplastat.
Super Mario All-Stars. Kom i fin förpackning, samlar fyra stycken klassiska Super Mario-spel på en skiva. Så nu har jag den teoretiska möjligheten att spela dessa, igen.
Punch-Out. Ett av få spel jag har laddat ner genom Virtual Console, orginalet alltså. Det har jag spelat skiten ut, det här har jag inte rört. Grand Slam Tennis. Resonerade nog lite lika som vid köpet av Tiger Woods 10 här. Men till skillnad från Tiger har jag inte utvärderat om detta är lika kul som tennisen i Wii Sports. Skulle inte tro det, men borde antagligen testa.
New Super Mario Bros. Wii. Kom ni ihåg när New Super Mario Bros. betydde New Super Mario Bros? Det här är fortfarande ett spel jag 
återvänder till om jag har besökare som vill återvända till det. Har nog aldrig spelat det på egen hand.
Super Mario Galaxy 1 och 2. Antagligen de spel jag skäms mest över att inte ha spelat igenom helt. Det jag har spelat har varit fantastiskt men något måste ha dykt upp och förstört koncentrationen. Detta ska banne mig åtgärdas nu. Säkert.
Där har vi den, min personliga Wii-samling. Inte i närheten lika stor som min 360-samling men några godbitar äger jag. Och faktiskt inte speciellt många katastrofspel, vilket mest tyder på att jag aldrig jobbat med att recensera Wii-spel. Det finns fortfarande spel jag vill äga till konsolen som till exempel Xenoblade Chronicles, Kirby’s Epic Yarn och Okami. Vänta nu, Okami äger jag nog redan.
Välkommen till den första delen av slutet på en generation. Med tanke på att Wii U snart är här tyckte jag det var god tid att summera Nintendos Wii, konsolen som fick hela familjen att börja… bowla. Det kommer att bli fyra artiklar totalt för Wii. I den här första delen kommer jag att behandla förväntning, release och mottagande. Del 2 kommer att fokusera på min personliga Wii-samling. Del 3 diskuterar konsolens brister och Nintendos snedsteg. Del 4 lyfter upp det positiva och där kommer jag att lista de 20 bästa och viktigaste spelen till konsolen. Dags att blicka tillbaka.
E3 2005. Reggie kommer upp på scenen och berättar om att Nintendo vid flera tillfällen har förändrat spelbranschen. Han har inte fel. Även om det känns väldigt pretentiöst, vilket det ofta gör när det gäller Reggie, har han helt rätt. Vad vore vi utan våra NES, Game Boys eller DS? Men nu är det som sagt 2005 och Nintendo rustar för en revolution. Efter vad som känns som en evighet av DS-snack kommer Iwata upp på scenen och visar upp den. Alltså inte den! Han visar upp Wii, som då fortfarande gick under namnet Nintendo Revolution. Han pratar om lite tekniska detaljer, droppar ett par populära spelserier, snackar om Revolution som vardagsrummets nav, mycket mer än så blir det inte. Han hintar om att kontrollen ska bli lite speciell. Jo tack.
E3 2006. Ett år har gått och när Reggie och company äntrar scenen den här gången är det inte långt kvar till dess att Wii ska dyka upp i butiker runt om i världen. Självklart har man mycket mer att säga det här året. Nu vet vi exakt vad det är som väntar, fast kanske inte helt. För innan jag provade ett Wii för första gången, inne på en speltidningsredaktion i Stockholm, var det fortfarande mycket som var oklart. Skulle kontrollen fungera? Hur stod sig egentligen hårdvaran? Skulle allt bara kännas som en gimmick?
Det var i december 2006 som Wii landade på den svenska marknaden. Jag vill minnas att jag hoppade på tåget någon månad senare. På den tiden skrev jag för Xbox Life och hade inte så mycket tid över för annan hårdvara. Men det var ny spännande teknik och konsolen var mysigt vit och det fanns en plats på min mediabänk för något nytt. I början gjorde jag väl som alla andra, spelade en jäkla massa Wii Sports.
Till en början kändes det rent ut sagt magiskt. Vi hade aldrig sett den här typen av kontroll tidigare. Även om det rent tekniskt fanns en hel del brister var man så hänförd att det var lätt att bortse från sådana struntsaker. Den känslan skulle dock passera. Det som snarare stack i ögonen var avsaknad av HD-upplösning men som tur var gjorde sig Nintendos typ av design bra även med bristande hårdvara. Men efter att ha spelat en massa vackra högupplösta spel på min 360 var det lite frustrerande att inte få samma skärpa på mitt Wii.
Men nu ska vi fokusera på spelen istället. Låt oss blicka tillbaka. Spelen som släpptes vid launch var följande: Wii Sports, The Legend of Zelda: Twilight Princess, Red Steel, Rayman Raving Rabbids, Super Monkey Ball: Banana Blitz, Monster 4×4: World Circuit, Wii Play, Call of Duty 3 och säkert något mer. Med andra ord ett säkert kort. Ett. Zelda såklart. Det spelade dock ingen större roll för alla spelade mest Wii Sports och var nöjda med det. Wii skulle visa sig bli något av en samlingsplats för dåliga portningar och bleka varianter av populära spelserier. I vanlig ordning blev det Nintendo själva som fick stå för de stora kanonerna. Minns ni Red Steel? Hur grymt det skulle bli? Minns ni också hur det inte blev så? Red Steel satte onekligen lite av en standard redan dag ett.
Hur som helst, nu var Wii här. Vi både älskade och hatade konsolen. Många tittade på den och fnös. Är det här slutet för Nintendo? Nintendos Dreamcast? Nja, inte direkt. Det skulle visa sig att Nintendo hade tänkt helt rätt. De som inte tidigare spelade spel började nu resa sig upp i vardagsrummen, grabba tag i kontroller och spela för fulla muggar. Problemet var väl att de mest spelade Wii Sports. Wii sålde fantastiskt bra. Men den blev nog inte navet i vardagsrummet som Iwata drömde om på E3-scenen 2005, men jäklar vilken Bowlingsimulator de hade knåpat ihop. Och jäklar vad de förändrade spelbranschen. Kinect? Move? Någon?
Nintendo skickade ut en pressrelease igår där de pratade försäljning i USA. Antagligen mest för att säga – kolla, 3DS säljer faktiskt bättre än somliga tror. I vilket fall som helst kan man, utan att bli chockerad, konstatera att Mario Kart och Super Mario 3D Land gjorde en stor skillnad för det japanska spelföretaget. Respektive titel var de första att sälja över en miljon kopior i staterna. Kanske inte så konstigt med tanke på vad som släppts innan. Totalt under 2011 sägs 3DS ha sålt mer än 4 miljoner. Nintendo räknar också med ökad försäljning av 3DS i och med släppen av Mario Party, Pokémon och Kid Icarus. Om de kan flytta enheter i samma takt som förra årets Mario och Mario återstår dock att se. Tveksamt.
Även Wii sålde helt okej, självklart på grund av Skyward Sword. Nintendo meddelar att nya Zelda blev den 45:e titeln att sälja över en miljon till Wii. Jag försöker febrilt komma på 45 bra titlar till Wii… Nu när julen är slut berättar Nintendo att Mario Kart till Wii passerat 11 miljoner sålda exemplar och New Super Mario Bros till DS sålt över 10 miljoner exemplar. Bara i staterna alltså. Imponerande siffror. Vad kommer då 2012 att innebära för Nintendo? På nätet spekuleras det om att Wii U skulle komma redan till sommaren men framförallt väntar alla på Animal Crossing till 3DS. Så där, det där får bli det första (och sista?) skämtet om Animal Crossing i år. Självklart väntar inte alla på nya AC, men jag gör fan det.
Nästa vecka kör vi igång som vanligt här på tvspelsdagboken. Med andra ord dagboksinlägg varje vardag, och givetvis veckans fynd. Vi håller också på att förbereda en ny ”Tvspelsdagboken vs. Metacritic” som borde dra igång nästa månad, eller när nu det det första intressanta spelet släpps. Trevlig helg!
Utöver listan över GBA-spel som Jonas skrev om igår har Nintendo i veckan även gått ut med vilka spel som ska komma till deras plattformar under första kvartalet nästa år. Och om listan över GBA-spel känns sjukt upphetsande, gör inte den här listan det alls.
Då kör vi. Till Nintendo 3DS kommer under första kvartalet: Pro Evolution Soccer 2012 (ärligt talat, spelar någon fotboll på bärbar konsol?), Resident Evil: Revelations (hmm, har svårt att se att det bir något att ha), Tales of the Abyss (ingen åsikt), Mario & Sonic at the 2012 London Olympic Games (lagom lång titel, kommer sälja apmycket och kommer säkert vara, ni vet, inte speciellt roligt), Tekken 3D Prime Edition (om man inte vill ha ”Prime Edition” då?), Kid Icarus Uprising (den mesta spännande titeln, men kan bli vad som), Metal Gear Solid 3D Snake Eater (inget jag bryr mig om på den här plattformen), Rayman Origins (blir säkert en helt ok plattformare men spelar det hellre på stor skräm) och Crush 3D (kanske?). Alla som verkligen bryr sig om spel (och andra saker som är viktiga i livet) lär nu yttra de här orden – ”Va!? Inget Animal Crossing?”. Väntan fortsätter och känns outhärdlig, jag lider med er.
Till Wii skulle det också komma några spel, bland annat ett nytt Mario Party, yay. Känns lite tråkigt av mig att mest se fram mot en massa gamla GBA-spel, men så är det. För alla er som saknar Animal Crossing slänger jag med en tröstfilm.
I går släpptes Rayman: Origins och förtjänar därför att lyftas fram i ett alldeles eget inlägg kan jag tycka. Det var länge sedan jag såg fram emot ett plattformsspel och det var ännu längre sedan jag faktisk jag köpte något. När Origins utannonserades på E3 2011 var det inte svårt att bli nyfiken – det såg ut att vara spelglädje i sin renaste och kanske till och med sin bästa form. För någon vecka sedan fick jag för mig att jag ska stötta Rayman-utvecklarna genom att köpa spelet på releasen, för att de förtjänar det helt enkelt. Att ett spel som Rayman: Origins blir en succé känns långt ifrån givet, speciellt i dessa tider då både Skyrim, Uncharted 3, Gears 3, CoD MW3 med flera släppts tidigare under hösten.
Demot avgjorde saken och jag insåg att jag kunde känna mig trygg med mig bokning av Collectors Edtion. Är du osäker på om spelet är bra nog hänvisar jag till att Xbox 360-versionen snittar 89 just nu. Behöver du fler argument kan du också väga in att Ubisoft uttalat att framgången för Rayman Origins mycket väl kan få en direkt koppling till hur utvecklingen för Beyond Good & Evil 2 fortsrkider. Så värt det – alla måste köpa.
Samtidigt som jag skriver det här sneglar jag på ett oöppnat paket från amazon som (jag hoppas) innehåller den lite mer speciella utgåvan av The Legend of Zelda: Skyward Sword. Varje gång jag skriver ut den titeln lyckas jag dra till med Skyrim Sword vilket tyder på att jag spelar för mycket Skyrim just nu och att titlarna såklart påminner om varandra. Jag är lite osäker på hur jag kommer att reagera på det senaste Zeldaspelet. Jag minns att jag på Gamex reagerade på hur beigt (bokstavligen talat) det såg ut. Men om några ska lyckas med en grafisk stil som gör att spelet inte lider av ett lågdefinierat tillstånd så är det Nintendo. Vissa har sagt att det påminner lite om Wind Waker och med tanke på att det, tillsammans med första spelet, är min absoluta favorit bland Zeldaspelen, borde Skyward Sword passa mig utmärkt.
Nu över till att öppna kartongen. Först och främst vill jag kommentera att det här verkligen är veckans fynd ur ett ekonomiskt perspektiv. Tittar på kvittot och konstaterar nöjt att jag betalat 537 kronor inklusive frakt. Till skillnad mot ungefär 1000 kronor som det kostar i svenska butiker. Plockar upp en väldigt guldfärgad kartong och plockar fram följande saker ur den: 1 st spel, fodralet ser ut som man tänker sig att ett Zeldafodral ska se ut. 1 st manual på fler språk än jag orkar räkna till. 2 st AA-batterier av märket Maxell vilket får mig att sakna min Amiga. 1 st mindre skog i form av olika typer av varningar och instruktioner för hur en Wiimote fungerar. 1 st The Legend of Zelda – 25th Anniversary Special Orchestra CD och inser att det nog är den jag är lyckligast över just nu. 1 st texthäfte som berättar lite om den medföljande CD:n. Och sist med inte minst 1 st guldfärgad Zeldadesignad Wii-mote sittandes i ett skyddsfodral, som är det första som åker av. Wii Motion Plus Inside.
Nu tycker man ju att jag borde slänga in spelet i min Wii, men så enkelt är det inte alla gånger. Ibland är det personer som sitter i vägen, och ibland är det saker som är i vägen. Dags att återvända till Skyrim. Link kan lugnt vänta.
