Vi är nu inne i december och det är både kallt och mörkt utomhus. Det släpps inte direkt några spel den här månaden och det är ordentligt tunt med spelnyheter. Mitt retrosamlande fortsätter men har lugnat ner sig något. Jag tillbringade nyss en förmiddag åt att göra rent en N64-handkontroll, men mer om den saken senare. För den som missat det har Wii U nu kommit till Europa och Sverige och det tycks inte ha varit speciellt svårt att komma över ett exemplar. Samma sak rapporteras från USA-releasen. Vad detta innebär är för tidigt att sia om. Huruvida Wii U kan ses som en framgång eller inte dröjer det nog ett år eller två innan vi vet säkert. Men självklart hade Nintendo hoppats på gratis PR i form av artiklar om att maskinen är slut överallt och att folk fick köa i timmar för att få en. Så blev det inte.
Sony slängde ut lite reklam för ett sådant där lättsamt spel. Nu förvånar jag mig själv och säger att det ser riktigt roligt ut. Döm själva.
Veckans fynd var det också. Här kommer ett par tips på saker att ta med i brevet till tomten. Vad sägs om Sleeping Dogs till PS3 eller Xbox 360 för 15 pund? Eller varför inte specialutgåvan av Mass Effect 3 till Xbox 360 för 278 kronor.
Wii U är nu här och med den en ny generation Nintendoprodukter redo att äntra våra hem. Vad är då bättre än att summera den förra generationens absolut bästa spel? Det fanns onekligen massvis med skräpspel till Wii, men även en del som det vore svårt att leva utan. Ur ett tvspelsperspektiv alltså. Självklart har jag inte spelat allt bra till Wii, skulle gissa att Xenoblade Chronicles skulle platsa in på den här listan. Jag har även varit för lat för att ta tag i Zelda-spelen så även om de är i min ägo kommer de inte kvala in på listan. Här kommer min högst personliga top-10-lista över spelen jag har spelat, och i vissa fall älskat.
10. Wii Sports
Wii Sports må inte vara mer än ett teknikdemo. Spelet som skulle visa alla vad som var så stort med Nintendos nya konsol eller framförallt, nya kontroll. Det är lätt att säga att det är mer yta än innehåll i Wii Sports men det hindrade inte mig från att ha väldigt kul med spelet. Jag har spelat fler golfrundor och tennismatcher än vad jag vågar erkänna.
9. New Super Mario Bros. Wii
Det fanns en gång då idén om ett nytt Super Mario Bros. kändes oerhört lockande. När första versionen släpptes till DS var tvspelare världen runt helt lyriska. När det väl dök upp till Wii var den stora nyheten kooperativt spelande. Upp till fyra spelare kunde ta sig an de olika världarna i något som bästa kan beskrivas som kaotisk lycka. Kul var det i varje fall, även om själva plattformandet inte kommer i närheten av Marios storhetstid. Tyvärr fick Nintendo hybris och började mjölka konceptet. När den senaste utgåvan släpptes till Wii U var det många som ryckte på axlarna. Förhoppningsvis kommer Nintendo och Mario att hitta hem snart igen.
8. Mario Kart Wii
Ingen Nintendokonsol utan Mario Kart. Eller jo det finns det såklart, men inte många. Personligen har jag nog haft roligast med Mario Kart DS och nyligen även med Super Mario Kart. Men det är absolut inga fel på Mario Kart Wii, bara mer av samma. Och vem fan vill tilta en kontroll för att styra sin avatar? Som tur är var det inget som Nintendo tvingade oss att göra och det är vi alla glada för. I och med det får spelet en plats på min lista.
6. Okami
Jag har äntligen tagit tag i Okami. Ärlig som jag oftast försöker vara har jag dock inte spela igenom hela äventyret. Men jag kan redan nu säga att jag är smått kär. Det enda som stör mig något är kontrollen. Okami kräver nämligen ganska mycket precision och är det något Wii-moten saknar är det just det. Precision. Men det är ett fantastiskt äventyr på alla plan och har du inte möjligheten att spela det till Playstation 2 eller 3 ska du definitivt göra det till Wii. Bara musiken ger mig gåshud.
7. Boom Blox Bash Party
Bash Party är egentligen ett ganska fånigt spel. Man sitter där i soffan och slänger klossar. Men spelet visar upp konsolens styrka på ett föredömligt vis. Fysiken är strålande och lyckas man få ihop ett gäng spelglada människor i soffan är det ett fantastiskt multiplayerspel som får mig att ignorera Nintendos taffliga försök i onlinevärlden. Det är verkligen roligast att spela tillsammans, i samma rum.
5. Punch-Out!!
Vem hade trott att Nintendo kunde skaka liv i Punch-Out? Inte jag i varje fall. Först ska det nämnas att Punch-Out till NES är ett av mina absoluta favoritspel, ni vet, någonsin. Jag spelade det i timtal som ung pojk och fortsatte spela det i timtal så fort jag hade satt min fot i Virtual Console-butiken. När sedan Punch-Out!! släpptes till Wii i omarbetad form var jag något skeptiskt tills jag läste den här recensionen. Jag gav mig då ut och skaffade ett exemplar, sen lät jag det stå inplastat i hyllan ett bra tag. Jag kanske var lite nervös att förstöra bilden av spelet. Plasten åkte av för en tid sedan och nu har jag ett nytt Punch-Out att roa mig med en lång tid framöver.
4. Super Mario All-Stars
Visst kan det tyckas fånigt. Det här är samma spel som släpptes till Super Nintendo 1993. Vilket är remakes på spel som släpptes till NES innan dess. I samband med att Super Mario firade 25 år passade Nintendo på att släppa det till Wii så för vissa handlar det om att eventuellt köpa spelen en tredje gång, eller mer. Så varför hamnar det med på listan? Jo för det här är en samling med några av alla tiders bästa plattformsspel som ingen bör missa. Det är inte skåpmat, det är spel som är lika fantastiska idag som de var då.
3. Animal Crossing: Let’s go to the City
Animal Crossing till Wii är inte direkt kritikernas favorit. Inte min heller för den delen. Det är verkligen bara mer Animal Crossing till en ny plattform. Det hindrade dock inte mig från att lägga ner massvis med timmar på att fiska, jaga insekter, samla möbler och springa ärenden. Vissa spelserier är inte menade att genomgå revolutionerande förändringar och det här är en av dem. Om det nu bara kunde komma ett releasedatum för…
2. Beat the Beat: Rythm Paradise
Rytmspel är ingen bristvara. Bra rytmspel är det. Fantastiska rytmspel kan jag räkna på min ena hand. Ett av dessa är Beat the Beat: Rythm Paradise. Den estetiska presentationen får mig att le, svårighetsnivån får mig ibland att skrika fula ord och gränsen mellan att lyckas och misslyckas i spelet är fruktansvärt snäv. När jag väl sätter igång spelet får jag något mörkt i blicken och lägger inte ifrån mig kontrollen förrän jag låst upp nästa delmoment. Beat the Beat kräver taktkänsla, tålamod och glimten i ögat. Har du dessa komponenter kan spelet bli din bästa vän.
1. Super Mario Galaxy 1 & 2
Det kan tyckas fegt att ge två spel en förstaplats på den här listan. Men jag har personligen svårt att välja en favorit och jag ville lämna utrymme åt andra spel också. Super Mario 64 förändrade vår syn på vad ett plattformsspel kunde vara. Super Mario Sunshine försökte bygga vidare på detta men lyckades mest förvirra. I och med Super Mario Galaxy visade Nintendo att de fortfarande hade förmågan att förbluffa. Jag vill inte gärna slänga mig med ord som perfektion men dyker det upp något som tar den här genren till nästa nivå på Wii U är jag redo att köpa en konsol bara för det spelet.
Där har ni den, min personliga top-10 till Wii. Tio spel som definitivt gör konsolen värd att äga. När det har dykt upp tio lika starka titlar till Wii U kanske jag lägger beslag på en sådan också. Men den här gången tänker jag vara lite återhållsam. Det är upp till bevis för Nintendo nu, det räcker inte bara med samma saker i HD, den resan har jag gjort tidigare. Läs gärna del 1, del 2 och del 3 i den här serien.
Nintendos nya konsol släpps i Europa imorgon och större nyhet än så finns inte i spelvärlden denna vecka. Basenheten Premium kommer att kosta runt 4 000 kronor imorgon och för er som inte har en aning om vad denna konsol erbjuder länkar jag vackert till en bra beskrivning. Det finns en herrans massa mer att läsa om den på wikipedia för den som är jätteintresserad.
Inte ens två timmar kvar nu. Jag har inte sett så många spelbutiker som har nattöppet kvällen till ära, men Webhallen på Sveavägen i Stockholm har det och här har ni deras utbud för natten. Bara ett tips för er som verkligen måste ha en inatt.
Att Wii har sålt löjligt bra vet alla. På många sätt spelade Nintendo alla sina kort helt korrekt den här generationen. Den här tredje delen av slutet på en generation kommer dock att fokusera på de snedsteg jag anser att Nintendo gjorde, det som kunde varit bättre och det som rent ut sagt inte var speciellt smart alls. Fyra områden sticker ut.
Onlinefunktioner
Xbox LIVE satte en enormt hög standard för onlinespelande och digitala mötes- och marknadsplatser. Varje 360 kom med ett headset, vilket gjorde alla redo att ta steget ut och vara social, eller smått rasistisk, online. Microsoft ställde också krav på utvecklarna, att de skulle inkludera någon typ av onlinefunktion. Det kan man tycka vad man vill om. Nintendo hade en annan syn på socialt spelande och menade att det var i vardagsrummet man skulle dela gemenskapen med andra. Idag sjunger företaget efter andra noter men deras taffliga försök med koder som man delade ut till vänner för att spela online i ett antal spel var inget mindre än katastrofalt. Tyvärr framstår det som att Wii U inte gör mycket för att städa upp i den röran.
Tillbehör
Nintendo har utvecklat några tillbehör till sin lilla vita maskin. Wii Balance Board, Wii Speak, Mario Kart-ratten och två stycken retrokontroller. Balansbrädan sålde väldigt bra men om man inte var helt förälskad i Wii Fit fanns det inte mycket roligt att göra med den efter det. Wii Fit var inte roligt heller för den delen. Wii Speak var något slags knepigt försök för att möjliggöra samtalande i Animal Crossing, men frågan är om någon faktiskt använde den. Marioratten var bara en plastattrapp vilket väl är helt ok. Sen har vi förstås Wii Vitality Sensorn som aldrig lämnade konceptstadiet men som skulle känna av vår puls under spelandet.
Problemet överlag är att Nintendo gärna slängde ut tillbehör men sen inte själva backade upp dem, vilket känns alldeles för bekant. Jag hade, som tidigare nämnt, gärna sett retrokontroller som helt och hållet var kopior av de klassiska kontrollerna till formaten som finns representerade på Virtual Console. Det hade varit något. Dessutom användbart till en massa redan färdiga spel. Nintendo hade säkert förhoppningar på att tredjepartsutvecklare skulle göra roliga och bra spel till deras knasiga tillbehör. Så blev inte fallet.
Tredjepartsstöd
Precis som i tidigare generationer, och precis som med deras tillbehör, har det många gånger varit upp till Nintendo själva att stödja deras egen hårdvara med bra spel. Jag kan vara ute och cykla här men jag upplevde det som tydligast till Wii. Det är inte så att det saknas spel från andra utvecklare, för med tanke på hur bra Wii sålde var det såklart många som ville släppa spel till konsolen. Men känslan är att många utvecklare ansåg att Wii-spelarna köpte vilken skit som helst och därför outsourcade Wii-utvecklingen, till någon liten studio som snabbt fick slänga ut en kass portning eller spin-off. Fyra av de fem högst betygsatta spelen på Metacritic är Nintendos egna. Visst det finns undantag, kanske främst på bland Wii Ware-spelen. Problemet är inte unikt för Wii, men unikt för Nintendo.
Inget HD-stöd
Det här är kanske lite som att slå in öppna dörrar men med tanke på att Nintendo nu, 2012, trycker på att deras Wii U faktiskt har HD-stöd, är det fortfarande värt att repetera. Nintendo borde ha haft HD-stöd redan till Wii. För även om det har släppts en massa vackra och fantastiska spel till Wii hade dessa blivit ännu vackrare högupplöst. Idag känns många spel till Wii ganska dassiga utan HD-stöd och frågan är om någon har köpt ett spel till sitt Wii om de hade möjligheten att köpa samma spel till PS3 eller Xbox 360? Antagligen inte.
Där ni dem. Fyra områden som jag anser att Nintendo inte riktigt kunde hantera den här generationen. Men nu blickar vi framåt. Nästa, och sista, del kommer att lista de 10, enligt mig, bästa spelen till Wii. Ingen borde vara utan dessa spel och det kanske är dags att införskaffa dem snarast innan de kostar en månadslön i någon retrobutik på nätet. Läs gärna del 1 och del 2 av den här artikelserien.
Om en vecka släpps WiiU i Sverige och det är säkert många som funderat både en och två gånger kring ett eventuellt köp. Personligen har jag varit lite småsugen på ett köp från och till men har hela tiden fått leta i alla tänkbara skrymslen och vrår för att hitta vettiga argument till varför. Det bästa jag hittade var att det alltid är kul med ny teknik och att nya Super Mario säkert blir roligt. Inte världens bästa argument. Eller?
WiiU har funnits ute i de amerikanska butikerna sedan en vecka tillbaka och av de första intrycken att döma är det lite blandade upplevelser bland konsolköparna. Det har handlat om spel från tredjepartstillverkare som har en del tekniska problem (t ex Mass Effect 3) och en del om problematiken kring att WiiU saknar optisk ljudingång (mer info här). Låter krångligt om man inte har rätt typ av reciever.
En så kallad ”day zero-patch” var det första som mötte Nintendo-fansen när de kopplade upp sin konsol. Trots detta hade någon av misstag råkat hamna i något slags ”utvecklarläge” där menyer som inte skulle synas uppenbarade sig. De senaste dagarna har det också pratats mycket om tekniken i Nintendos nya låda och domen är hård. Trots att konsolen har mer i RAM tycks de ha satt in en något långsam typ av minne som gör att WiiU:n får kämpa onödigt mycket med att skicka runt sina ettor och nollor. Även GPU:n har fått sig ett par kängor och man ifrågasätter hur eventuella portningar från Sonys och Microsofts nya konsoler kommer stå sig i framtiden. Nintendo har tidigare gått ut med att de efterstävar fler ”hardcore-titlar” till sin plattform och dessa rapporter rör förstås upp en del frågetecken.
Om det är så att WiiU kommer få kämpa för att lyckas hålla jämna steg med dagens konsoler (mer information här) tycker i alla fall jag att Nintendos tekniska satsning är på tok för klen. Säga vad man vill om teknik och spelupplevelse, men att WiiU eventuellt har svårt att hänga med teknik släppt 2005/2006 (Xbox 360/PS3) är faktiskt bara pinsamt. Trots detta kan jag ändå inte låta bli att vara nyfiken på Nintendos nya konsol. Jag har dessutom aldrig ägt en Wii, vilket faktiskt inte är ett helt dumt argument för att köpa WiiU. Vi får se, men något releaseköp blir det inte.
Spel vid releasen i Sverige den 30 november
Nintendo Nintendo Land New Super Mario Bros. U
505 Games Funky Barn
Activision Call of Duty: Black Ops II Skylanders Giants Transformers Prime
Disney Epic Mickey 2: The Power of Two
EA Fifa 13 Mass Effect 3 – Special Edition
Namco Bandai Ben 10: Omniverse Family Party: 30 Great Games Obstacle Arcade Tank! Tank! Tank! Tekken Tag Tournament 2 – Wii U Edition
Sega Sonic & All-Stars Racing Transformed
Tecmo Koei Warriors Orochi 3 Hyper
THQ Darksiders II
Ubisoft Assassin’s Creed III Just Dance 4 Rabbids Land Sports Connection Your Shape: Fitness Evolved 2013 ZombiU
Warner Bros. Batman: Arkham City – Armoured Edition Game Party Champions
Det började ganska försiktigt. Jag gav mig ut på Blocket och köpte en tjock-TV för 200 kronor. Mest för att jag vill ha något att koppla min gamla Xbox, min PS2, mitt Dreamcast och min Gamecube till. Att få packa upp min spelsamling och återigen sortera in alla äldre spel i hyllan var en fröjd. Detta gav mig dock lite blodad tand, jag har inte spårat ur än, men det känns inte långt borta.
Mitt första köp blev en PS1. Kanske den mest onödiga konsolen att köpa med tanke på att tvåan är bakåtkompatibel. Men när det dök upp en annons på blocket där man kunde fynda en PS1, alla sladdar, en handkontroll och cirka 10 spel för enbart 5 kronor, var det svårt att stå emot. Sagt och gjort åkte jag ut till Vällingby och gjorde mitt fynd. Personen som sålde vågade inte lova att den fungerade, men för 5 kronor vågar man ta risken. Den fungerade. Ser lite konstiga grafikbuggar i ”dashboarden” men annars är allt under kontroll.
Nu landade fokus på andra maskiner jag aldrig har ägt. Mitt tvspelande tog ett hopp från 8-bitarsgenerationen till Dreamcast. Däremellan hade jag fullt upp med min Commodore 128D, min Amiga och min PC. Det gick med andra ord ingen direkt nöd på mitt spelande överlag. Så vad ska skulle jag ta siktet mot först? Jag gav mig ut på blocket och började orientera mig i träsket. Hittade snabbt en Mega Drive till bra pris som jag hoppas få köpa snart. Säljaren mailade och sa att han var på semester. Oförskämt värre.
Efter att ha snurrat runt på blocket och kammat ganska mycket noll tog jag steget över till Tradera där jag sprang på en butik som sålde ett Super Nintendo till ett hyfsat pris, dessutom med lite garanti. Jag slog till och häromdagen dök det upp. Tyvärr har jag bara det medföljande Super Soccer att spela just nu, vilket utan att överdriva, är fruktansvärt dåligt. Men nu står det i hyllan alldeles underbart. Jag har även vunnit auktioner på ett stycke Super R-Type och stycke Super Mario World, inget har dykt upp. Hoppas på leverans imorgon men om det är något som jag har svårt att hantera är det väntandet på att privatpersoner ska skicka iväg spelen man köpt. Om de skickar spelen överhuvudtaget. Ta i trä och allt det där.
Nu är jag hur som helst nere i skiten. I retroträsket. Eller i osäkerhetens träsk som är begagnade köp av främlingar. Kan säga en sak, att surfa runt efter fynd på Blocket eller Tradera är något beroendeframkallande och inte helt otippat har jag lagt mer tid på det än att faktiskt spela mina spel. Det känns som jag har bränt flera tusen kronor de senaste dagarna innan jag inser att jag bara lagt ut runt 800 kronor. Glömmer bort att jag nästan aldrig vinner några av auktionerna jag budar på. Det gäller att bestämma sig direkt för vilken smärtgräns man har när det gäller priser, annars spårar det nog ut totalt och jag dyker upp i nästa avsnitt av lyxfällan. Specialavsnitt: Retrospelsfällan. Jag kommer onekligen att återkomma till det här ämnet i kommande dagböcker, var så säker. Under tiden kan vi alla luta oss tillbaka och titta på lite sköna klipp från saker som faktiskt inte finns på Tradera – än. Det där GTA V ser ju lovande ut.
I söndags var vi (Daniel & Fredrik) på plats i Kistamässan för årets upplaga av Gamex. Vår första reaktion efter att ha klivit in genom portarna var om vi hade kommit för sent. Mässgolvet såg onekligen lite tomt ut, tomt och samtidigt en gnutta rörigt. Efter att ha gått runt på golvet ett par timmar kunde vi konstatera att Gamex-mässan kanske inte är riktad mot oss i första hand. Vart vi än vände oss såg vi lanande tonåringar som satt fastklistrade framför flimrande skärmar. Målgruppen måste vara någon helt annan. Visst, det finns saker vi gillade, men främst saker vi önskade. Detaljer? Vi börjar med det positiva. Det vi faktiskt tyckte om på Gamex 2012.
1. Indieutvecklare fick stort utrymme. Mässgolvet var välrepresenterat av svenska oberoende utvecklare och skolor som var riktade mot spelutveckling. Hos dem kunde man få provspela nya intressanta idéer, men även ta del av spel som var näst intill färdiga och bara väntade på vettig distribution. Ett av spelen som såg lite intressant ut var Little Warlock, ett kortsamlarspel som utvecklas av Jerry Jonsson och Line Tonegran från högskolan på Gotland.
2. Sim City & Company of Heroes 2. Vi fick chansen att provspela en alfaversion utav nya Sim City. Även om det bara var en 20 minuters ganska styrd demonstration var det kul att spela något som faktiskt inte redan är ute eller släpps lagom till julhandeln. Sim City ser fortfarande helt fantastiskt ut och är ett skäl till att fundera över ett nytt datorköp. Om inte annat så är Company of Heroes 2 det. Visuellt såg det helt underbart ut men vi provade det aldrig, då spelstationerna var upptagna varje gång vi (Daniel) tittade förbi.
3. Wii U var på plats. Vi spelade inte direkt mycket Wii U. Mest provspelade vi Ninja Gaiden 3 som fortfarande är en axelryckning. Men visst var det spännande att få lite tid med de nya kontrollerna. Vi hade nog velat sätta våra tänder i något mer spännande än Ninja Gaiden men att stå och köa bakom adrenalinstinna 12-åringar för att få spela lite Mario eller Nintendoland kändes, som de själva skulle ha uttryckt det, ovärt.
Annars var det mest kul att strosa runt bland försäljare för att se om det fanns något roligt retrofynd att göra. Det för oss osökt in på önskemål inför Gamex 2013.
1. Skapa en ordentlig Retroavdelning på mässan. I år fanns det ett par återförsäljare på plats som onekligen såg ut att vara populära. Någon hade till och med kopplat i ett SNES som kidsen kunde spela på. Varför inte utnyttja detta mer? En del av allt tomrum som fanns på mässgolvet kan gärna få bli en retrodel där folk kan få spela på äldre konsoler och där försäljare kan få större utrymme att göra sin grej.
2. En halvdag för skribenter. Detta kanske är för mycket begärt och kanske är en kostnadsfråga men det skulle vara trevligt att få ett par timmar att i lugn och ro testa spel utan att känna flås i nacken och utan att behöva köa ihjäl sig på kuppen. Vi hade också gärna sett att utgivarna haft presentationer för kommande spel likt de har på E3. Men här är vi ödmjuka och förstår om Gamex inte kan vara en sådan mässa.
3. Lite mer struktur tack. Även om Kistamässan inte är speciellt stor skulle det vara trevligt med lite mer struktur. En tydligare avdelning för indie, en för kommande produkter, en för sådant som redan finns ute, en för försäljning och en för retro. Det blir inte lika mycket osökt vandrande på mässgolvet då.
Vi gillar Gamex och vill se en ordentligt spelmässa i Sverige, men i år kändes det lite tomt och vi håller tummarna för att 2013 lyfter sig ett par steg.
Välkommen till den första delen av slutet på en generation. Med tanke på att Wii U snart är här tyckte jag det var god tid att summera Nintendos Wii, konsolen som fick hela familjen att börja… bowla. Det kommer att bli fyra artiklar totalt för Wii. I den här första delen kommer jag att behandla förväntning, release och mottagande. Del 2 kommer att fokusera på min personliga Wii-samling. Del 3 diskuterar konsolens brister och Nintendos snedsteg. Del 4 lyfter upp det positiva och där kommer jag att lista de 20 bästa och viktigaste spelen till konsolen. Dags att blicka tillbaka.
E3 2005. Reggie kommer upp på scenen och berättar om att Nintendo vid flera tillfällen har förändrat spelbranschen. Han har inte fel. Även om det känns väldigt pretentiöst, vilket det ofta gör när det gäller Reggie, har han helt rätt. Vad vore vi utan våra NES, Game Boys eller DS? Men nu är det som sagt 2005 och Nintendo rustar för en revolution. Efter vad som känns som en evighet av DS-snack kommer Iwata upp på scenen och visar upp den. Alltså inte den! Han visar upp Wii, som då fortfarande gick under namnet Nintendo Revolution. Han pratar om lite tekniska detaljer, droppar ett par populära spelserier, snackar om Revolution som vardagsrummets nav, mycket mer än så blir det inte. Han hintar om att kontrollen ska bli lite speciell. Jo tack.
E3 2006. Ett år har gått och när Reggie och company äntrar scenen den här gången är det inte långt kvar till dess att Wii ska dyka upp i butiker runt om i världen. Självklart har man mycket mer att säga det här året. Nu vet vi exakt vad det är som väntar, fast kanske inte helt. För innan jag provade ett Wii för första gången, inne på en speltidningsredaktion i Stockholm, var det fortfarande mycket som var oklart. Skulle kontrollen fungera? Hur stod sig egentligen hårdvaran? Skulle allt bara kännas som en gimmick?
Det var i december 2006 som Wii landade på den svenska marknaden. Jag vill minnas att jag hoppade på tåget någon månad senare. På den tiden skrev jag för Xbox Life och hade inte så mycket tid över för annan hårdvara. Men det var ny spännande teknik och konsolen var mysigt vit och det fanns en plats på min mediabänk för något nytt. I början gjorde jag väl som alla andra, spelade en jäkla massa Wii Sports.
Till en början kändes det rent ut sagt magiskt. Vi hade aldrig sett den här typen av kontroll tidigare. Även om det rent tekniskt fanns en hel del brister var man så hänförd att det var lätt att bortse från sådana struntsaker. Den känslan skulle dock passera. Det som snarare stack i ögonen var avsaknad av HD-upplösning men som tur var gjorde sig Nintendos typ av design bra även med bristande hårdvara. Men efter att ha spelat en massa vackra högupplösta spel på min 360 var det lite frustrerande att inte få samma skärpa på mitt Wii.
Men nu ska vi fokusera på spelen istället. Låt oss blicka tillbaka. Spelen som släpptes vid launch var följande: Wii Sports, The Legend of Zelda: Twilight Princess, Red Steel, Rayman Raving Rabbids, Super Monkey Ball: Banana Blitz, Monster 4×4: World Circuit, Wii Play, Call of Duty 3 och säkert något mer. Med andra ord ett säkert kort. Ett. Zelda såklart. Det spelade dock ingen större roll för alla spelade mest Wii Sports och var nöjda med det. Wii skulle visa sig bli något av en samlingsplats för dåliga portningar och bleka varianter av populära spelserier. I vanlig ordning blev det Nintendo själva som fick stå för de stora kanonerna. Minns ni Red Steel? Hur grymt det skulle bli? Minns ni också hur det inte blev så? Red Steel satte onekligen lite av en standard redan dag ett.
Hur som helst, nu var Wii här. Vi både älskade och hatade konsolen. Många tittade på den och fnös. Är det här slutet för Nintendo? Nintendos Dreamcast? Nja, inte direkt. Det skulle visa sig att Nintendo hade tänkt helt rätt. De som inte tidigare spelade spel började nu resa sig upp i vardagsrummen, grabba tag i kontroller och spela för fulla muggar. Problemet var väl att de mest spelade Wii Sports. Wii sålde fantastiskt bra. Men den blev nog inte navet i vardagsrummet som Iwata drömde om på E3-scenen 2005, men jäklar vilken Bowlingsimulator de hade knåpat ihop. Och jäklar vad de förändrade spelbranschen. Kinect? Move? Någon?
För sex år sedan satt vi spänt och väntade på Nintendo Wii. Konsolen som skulle förändra hur vi spelade spel. Och det gjorde den väl också, i varje fall tills vi hade tröttnat på Wii Sports. Nu är det då klart att uppföljaren Wii U kommer att släppas i Europa den 30:e november i år. Jag kan väl inte direkt påstå att förväntningarna är lika höga den här gången.
Lite spännande är det såklart, så vad vet vi om Wii U just nu? Den kommer att släppas i två varianter. Ett standarpaket innehållande en vit konsol och ett premiumpaket med en svart konsol. Självklart finns andra skillnader än bara färgen. Standardutgåvan kommer med en 8 gigs SSD med premium har 32. Klent med utrymme vad man än väljer alltså. Till premiumutgåvan följer det även med ett ställ till konsolen och ett till kontrollen samt NintendoLand. Priset tros landa på ungefär 3000 kronor respektive 3500 kronor. I relation till hårdvaran är det ganska saftiga priser, men ni vet, Mario och Zelda i HD. Kollar runt lite bland butiker och ser att priserna fortfarande ligger på runt 5000 kronor, med andra ord inte satta än, Amazon har valt att inte slänga upp något pris alls. Vi får se helt enkelt.
Spel som ska finnas tillgängligt vid release är Mass Effect 3, Rayman Legends, Darksiders 2, FIFA 13, ZombiU och New Super Mario Bros U. Inte så pjåkiga dragplåster men de flesta av oss entusiaster har nog redan spelat hälften av dessa spel vid det laget. Men ni vet, Mario i HD. Med lite tur kanske NintendoLand blir något också. Intressant är dock att Bayonetta 2 ska släppas exklusivt till Wii U annars är det mest skåpmat som står i horisonten. För människor som inte äger en 360 eller ett Playstation 3 ser det bra ut, men för oss andra ser det ut som att det i vanlig ordning blir till att vänta på Nintendos egna produktioner, som vi har spelat förr, men ni vet, nu i HD. Givetvis har det dykt upp en massa trailers i samband med dagens presskonferens, ta en titt.
Igår var det då Nintendos tur att hålla presskonferens och deras chans att ta revansch sedan förra årets magplask. Riktigt så blev det dock inte, för man fortsatte på den förvirrade inslagna banan och hade svårt att få med sig publiken. För min egen del har ett köp av WiiU aldrig känts längre bort än vad det gör nu. Som tur är visade Sony upp Quantic Dreams nya spel Beyond: Two Souls och The Last of Us igår, vilka båda imponerade mycket på mig. Förhoppningsvis två givna köp när de väl släpps. Juste, ett spel vid namn Star Wars 1313 har visats upp på toppmodern PC-hårdvara och det är ingen högoddsare att detta mycket väl kan bli ett lanseringsspel till Xbox 720 och PS4.
