Ask not for whom the bell tolls – it tolls for thee.
Savannah. Clementine vill ha tillbaka Walkie-Talkien. Kanske hon kan kontakta sina föräldrar, menar hon. Christa poängterar att den ju faktiskt inte ens fungerar – vad skadar det att låta Clem bära den? Lee bara muttrar till svar, och frågar istället om Omid och hans ben, och svaret bådar inte gott. Värre blir det när gatan fylls av walkers. I tumultet som uppstår vägrar fegisen Ben att hjälpa Clem när hon är i fara, och det blir Lee och Chuck som får agera hjältar. Chuck vevar sin spade och ger de andra tid att fly. Hoppas inte att han dör, även om han inte är intressant är han i alla fall bra mycket coolare än Ben. Omid och Christa har hittills verkat rätt jobbiga. Fan också.
Gänget hittar in på en tomt via en bakgata och försöker ta sig in i huset. Efter att ha uteslutit de igenspikade fönstren är det husdjursluckan i dörren som pikar intresset. Hundkojan på gården och gravkorset bredvid antyder att här bott en hund. Omid berättar att luckorna ofta är automatiskt styrda, och öppnas när chippet på hundens halsband kommer nära. Lee hittar en spade vid ett uthus och börjar gräva graven. Clem får inte titta på. Mycket riktigt ligger det en förruttnad hund där, vars huvud faller av när Lee ska ta bort halsbandet. Christa spyr. De öppnar luckan och Clem kryper in för att öppna dörren.
Efter att ha säkrat alla rum på nedervåningen kallas Lee upp till övervingen av Ben. Kenny har hittat upp till vinden, och kommer inte ned när Ben ropar. Lee går försiktigt upp för att kolla läget. Kenny sitter på knä med ryggen mot Lee. Framför honom ligger en kropp, en liten en. – It kinda looks like Duck, doesn’t it?, säger han. Pojken rörde sig sakta och gjorde kvidande ljud. Han hade uppenbarligen dött av uttorkning och/eller svält. Kenny kunde inte förmå sig att göra det som behövde göras, så Lee använde skiftnyckeln han hittat tidigare på tåget. Pojken fick begravas tillsammans med hunden.
Kenny har tröttnat på huset och vill sticka till vattnet för att skaffa en båt och lämna fastlandet. Omid’s ben säger emot, men Kenny låter inte vänta på sig. Lee förhandlar fram en kompromiss där han och Kenny försöker fixa en båt medan de andra tömmer huset på allt vad som kan användas. När Kenny och Lee kommer ned till hamnen finns där ett dussintal båtar, olåsta, fulltankade och redo att köras av den som är i nöd. Helt tomt med andra ord. Vad de dock hittar är en stor likhög med skyltar: ”Keep out!” Det hela förklaras inom kort när en figur dyker och med en bergshacka klättrar nedför en närliggande höghus. Kenny och Lee försöker gömma sig och sedan smyga sig på akrobaten, vilket förstås går åt skogen och snart ligger de båda på marken. Tur då att det inte var ägaren av den manliga röst de hört på walkie-talkien, utan en ung tjej som bara inte bryr sig något vidare om dem. Hon berättar om Crawford – samhället där den starkaste överlever och där alla som ses om en börda behandlas som en sådan. Detta är vad som finns bakom muren av lik. Hon presenterar sig även som Molly, och mjuknar aningen i sin attityd när Clementine plötsligt dyker upp. Det är dock inte bara Clementine som dyker upp, och flykten från walkers lyckas alla utom Lee ta sig upp på en brandstege. Lee försöker söka sig ned i en brunn, och i sista sekunden kastar Molly ned sin hacka med vilken Lee kan bända upp brunnslocket och hoppa ned.
Nere i kloakerna får Lee lura zombies genom att sätta på och stänga av vattenflödet, vilket tydligen fångar deras uppmärksamet. Han hittar även Chuck, som efter ha gömt sig här nere uppenbarligen sparat sin sista revolverkula till sig själv. När Lee försöker göra en wall-run för att nå en stege river han ned en skylt som täckt ett stort hål i väggen. Där bakom verkar det finnas ett skyddsrum – ett Fallout Shelter, och ni kan gissa om jag hör de rostiga gångjärnen från dörren till Vault 101 eka i huvudet. Bakom nästa dörr finns fem-sex förvånade ansikten, och snart en revolver riktad mot Lee. Det visar sig att dessa flydde från Crawford när man började isolera området och gömmer sig nu nere i det här skyddsrummet. För att vinna förtroende ljuger Lee om att det finns läkemedel i deras hus, och en åldring och läkare vid namn Vernon hjälper Lee att hitta tillbaka för att sedan få byta till sig medicinen… som inte finns. Jag bör notera att det där skrev jag mest för att det skulle låta autentiskt – egentligen råkade jag bara klicka på det översta alternativet vilket blev heltokigt.
Tillbaka i huset förstår Vernon snart att det inte finns några mediciner, och Lee får ursäkta sig. Vänligt nog går Vernon ändå med på att ta en titt på Omids ben. Under tiden försöker Lee hitta Clementine som verkar ha försvunnit i huset. Förutom att tappa bort Clementine har Ben inte heller hindrat Kenny från att dricka ur whiskyflaskan som fanns i huset, och är aspackad vid det här laget. Suck. Med ökad oro går Lee ut på tomten för att leta, och hittar till sist Clementine i uthuset. Och inte bara Clementine, utan en fungerande båt. Eller tja, inte fullt fungerande visar det sig efter att Kenny nyktrat till och inspekterat läget, men det saknas bara bränsle och batteri. Saker som finns i Crawford, och bara i Crawford. Allt av värde som funnits i staden har redan länsats och förts dit. Vernon har hämtat Brie, en dam från deras grupp som vet var man håller mediciner i Crawford. Med deras kunskap, Mollys parkourande, Lees pricksäkerhet och Kennys… öhm… ilska… så ser chanserna goda ut för en lyckad stöldräd.
Som väntat går inget som väntat. I tron att de skulle stöta på organiserat med oförberett motstånd kryllar istället Crawford av walkers. Ben börjar gnälla som vanligt, och Christa vänder sin hårda attityd mot honom. Skönt. Brie visar på en karta var de bäst hittar medicin, bränsle och ett batteri. Dessutom har de råkat stöta på en låst dörr med skylten ”armory”. Gruppen delar upp sig för att hämta allt som behövs. Lee och Molly går för att leta efter ett batteri. Molly har sprungit i förväg i gränden. Efter att hon kastat ned en walker från taket framför fötterna på Lee och huggit den ett tjugotal gånger med sin hacka. De hittar in i ett garage där de även hittar ett fungerande batteri i en bil. Lee skjuter ut ett fönster ovanför dem och de flyr takvägen. På vägen tillbaka stöter de på Kenny och Brie som fått tag på bensin. Efter lite trubbel med ett lås lyckas Lee även hjälpa Christa och Vernon att få tag på mediciner, och några hagelhylsor senare har alla lyckats fly relativt oskadda. Förutom Brie som fick sina inälvor utdragna. Sånt händer.
Ben erkände till sist till Kenny att det var han som dealat med banditer, och Kenny blev förstås förbannad. Båda två börjar gå mig på nervena. Vernon som annars vart helt ok kom NU dragandes med de där gamla medicinerna som inte fanns. Han föreslog också att de skulle ta hand om Clementine i hans pensionärsklubb, eftersom att Lee ”uppenbarligen inte kunde ta hand om henne”. Telltale, kom igen nu! Han fick förstås fingret av Lee och gick sin väg. När även Molly säger adjö känns sällskapet inte så roligt längre. Lee får nog hålla sig till Clementine.
…som förstås är försvunnen när Lee vaknar nästa morgon. Han hittar Clems keps och walkie talkie på marken, men när han ska plocka upp den hoppar en walker fram och biter honom i handleden. Denne får givetvis sin skalle instampad, men bettet är det värre med. Lee visar upp såret för de andra men insisterar på att Clementine är första prio. Alla utom Ben följer med till Vernons skyddsrum för att leta efter Clem, men det är tomt. Episoden slutar med att Clementines röst i walkie talkien, men byts sedan ut mot mannen de hörde sist – en man som förklarar för Lee att med Clem i sina händer är det han som har övertaget.
Jag blev lite trött på episod 4. Vernons agerande känns väldigt irrationellt och alls inte trovärdigt. Att han blir sur för att Lee inte hade några mediciner känns fullt rimligt, men att låta det vänta tills det att han väl FÅTT mediciner efter några äventyr tillsammans känns jättemärkligt. Jag tyckte mig höra Telltales röst genom skärmen: ”kolla här, dina val gör skillnad i storyn, intellektuellt va?”. Ibland känns det som att de där valmekanikerna sätts in för sakens skull på ställen där det skär sig med karaktärernas motivationer. Dessutom hände inget av större intresse – några överlevare kom och gick, och att Ben skulle börja ligga risigt till kändes mest som en tidsfråga. Jag får hoppas på att avslutningen i nästa episod tar berättelsen back on track.
