Den som väntar på någon form av objektivitet kan sluta läsa nu. Att vakna upp morgonen denna morgon och läsa att Team Ico:s utdragna projekt inte visats hade kännts ok, men om jag missat stunden då Sony faktiskt återintroducerade oss till den stora befjädrade katten med horn och hans lilla vän skulle jag inte kunna leva med mig själv. Jag satt uppe till kl. 5 på morgonen av en anledning: The Last Guardian.
Av den anledningen spelar det ingen roll att Project Beast, numera känt som Bloodborne, var coolt. Det spelar ingen roll att vi fick se en rad nya mindre titlar såsom Entwined, Abzû och Magicka 2, att Batman: Arkham Knight var precis så snyggt som vi kunnat tänka oss och att vi fick se gameplay från The Order 1886 och Mortal Kombat X. Det spelar ingen roll att Dead Island 2 introducerades, att Uncharted 4: A Thief’s End var på plats och att Grand Theft Auto V och LittleBigPlanet 3 släpps till PlayStation 4 i höst. PlayStation TV, PlayStation Now, Project Morpheus, Grim Fandango… INGENTING spelar någon roll när Sony vägrar att överhuvudtaget nämna The Last Guardian. Är det då konstigt att det florerar rykten och att publiken tror på dem? Vi har INGENTING annat att gå på, bara drömmar, tro och hopp.
Fast det är inte riktigt sant att ingenting annat spelar roll. Det finns en sak som spelar roll och det är Metal Gear Solid V: The Phantom Pain. Dess mörka ton känns verkligt tilltalande i all min depression över The Last Guardian, och det härliga spåret ”Nuclear” som ackompanjerar nattens trailer går på repeat i skrivande stund. Det finns så många frågor kring The Phantom Pain, frågor vars svar jag får ont av att längta till. Ändå är det är just den känslan jag vill ha – längtan. Problemet med The Last Guardian är att Sony inte ger mig några som helst anledningar att tro att det någonsin kommer finnas något att längta till.
