2016 är verkligen ett bra år för Shooters. Overwatch, Titanfall 2, Battlefield 1 och Gears of War 4 har alla fått varma mottaganden. Sedan har vi Call of Duty, serien som envisas med att komma ut varje år, som inte vågar ta några stora risker och som av allt att döma tycks sälja allt mindre. Men, det är fortfarande giganten bland shooters och det är svårt att bara titta bort när en ny del i serien släpps. Jag har nu spelat ett par timmar in i kampanjen och tänkte berätta lite om mina intryck.
Infinite Warfare är utvecklat av Infinity Ward, vars senaste egna spel Ghosts gick mig helt förbi. Jag gillade dock Advanced Warfare från Sledgehammer (som också har ett finger med i Infinite Warfare), ja, i varje fall enspelarläget. För även om storyn var lite corny så var den riktigt underhållande och på den punkten trycker Infinite Warfare på exakt samma knappar – vilka aktiverar känslan av att spela sig igenom en popcorn-vänlig actionfilm. Flytten upp i rymden möjliggör för nya överdramatiska berättelser vilket passar både mig och serien utmärkt.
Allt tar sin början i en prolog som inte verkar mycket för världen. Man blir introducerad till fienden, får leka med lite roliga vapen och får till sist uppleva ett abrupt slut. Men prologen sätter tonen för mänsklighetens läge och problematik. Några är ute efter att förstöra det sista vi har och inte redan har förstör själva och deras styrkor verkar oövervinnliga. Efter en kort sejour på jorden blir situationen snabbt ohållbar och det bär av ut i rymden. Här brakar spelet löst totalt, på ett väldigt positivt sätt. Strider till fots, strider i viktlöshet och strider i rymdskepp. Alla former är lika underhållande. Även om jag spelar på normal behöver jag tänka till, använda miljön effektivt och hålla isär de olika vapentyperna för att inte åka på däng. Kaoset i rymden kräver planering helt enkelt.
Det som överraskar mig mest är hur kul de uppdrag som varit flygbaserade har varit. Kontrollerna är enkla vilket gör det lätt att navigera sig fram bland de fiendeskepp som attackerar. När jag till sist får in snitsen och börjar skjuta ner rymdskepp till höger och vänster sitter jag och ler. Att explosionerna dessutom är riktigt mäktiga gör inte saken sämre. Strider till fots känns väldigt mycket Call of Duty, med inslag av dubbelhopp och wallruns, karaktärerna är överdrivna men inte irriterande. Miljöerna är ibland chockerande vackra och ibland lite intetsägande, men hur unik kan du göra ännu en korridor i ett rymdskepp?
Även om jag kanske aldrig ger mig in i multiplayern och kanske som bäst får ett 7 timmars äventyr och lite co-op (Zombisarna är tillbaka såklart) så är det bra nog för mig. För någon som känner likadant skulle jag nog rekommendera att vänta lite till priset sjunker något. För den som även går igång på multiplayern känns det som ett givet köp. Ja, om nu inte Titanfall 2 eller Battlefield 1 redan har ockuperat din tid. Betyg 4/5
