Eftersom jag i skrivande stund ivrigt väntar på att få tillbaka min AV Famicom (som får sig en liten uppdatering), tänkte jag det var lika bra att riva av en text om min samling till konsolen. Jag låter mina NES-titlar få en egen text, inte för ordningens skull, utan att det annars blir för många spel att summera i en artikel. Inkluderade är dock det minimala antal Disk System-spel jag äger.

Åttabitars Nintendospel ligger mig varmt om hjärtat av nostalgiska skäl. Men eftersom nostalgi kostar väldigt mycket pengar har jag ansträngt mig för att enbart ha en samling jag faktiskt vill spela. Vad gäller min Famicom-samling har jag i princip fokuserat på två typer av köp. Spel som inte släpptes i väst, eller på något vis är annorlunda i dess japanska form och spel som är billigare i Famicom-utgåva. Skulle nog våga påstå att det sistnämnda spelar störst roll.

Varför Famicom?

Det finns många anledningar till att gilla Famicom, eller till varför jag ibland väljer att köpa Famicom-utgåvan framför den till NES. Jag gillar kassetterna bättre, de är mindre, mer färglada och ibland kommer de med extra ljudchip vilket kan göra under för musiken i spelet. I vissa fall är spelen helt på engelska och i alla andra fall köper jag spel där lite japansk text inte stör upplevelsen alltför mycket. Min samling består idag av 31 titlar efter en ordentlig gallring i samlingen.

Rockman gånger sex

Jag betar av det här gänget direkt. Rockman (Mega Man i väst) 1-6 känns om en given del i samlingen. Åtminstone är de fyra första givna, del 5 & 6 är väl ok men känns lite mer idéfattiga än de inledande delarna i serien. Första Rockman släpptes 1987 och det sista 1993. Det ska då tilläggas att Super Famicom (SNES) släpptes i Japan 1990, vilket kanske förklarar varför Capcom inte la lika mycket krut på de sista spelen. Värt att notera är också det faktum att utvecklaren släppte hela 6 spel i en och samma serie under konsolens livscykel.

 

En handfull Shooters

Det finns faktiskt en del bra shooters till Famicom, även om det var under sextonbitarseran som genren enligt mig kom igång på allvar. Här hittar vi bland annat ett av de få kompletta spelen som jag äger till konsolen – Gun Nac. Det är en riktigt stabil shooter som släpptes 1990 och utvecklaren Compile har verkligen fått ut det mesta av hårdvaran. Övriga shooters är Konamis Gradius 1 & 2 samt Salamander (Life Force). Inte mina absoluta favoriter men helt okej. Något som sticker ut är kassetten till Salamander som är riktigt fin att titta på. Just ja, Moero Twinbee till Famicom Disk System står också i hyllan.

 

Den där Mario och panik i USA

Mario Bros., Super Mario Bros., Super Mario Bros. 2., Super Mario Bros. 3, Super Mario Bros. USA och Yume Kõjõ: Doki Doki Panic. En massa Mario, en gnutta förvirrande och sex (i varje fall fem) riktigt roliga spel. Ok, nu fattar jag mig kort. I Japan släpptes ”riktiga” Super Mario Bros. 2 men det spelet var inte jänkarna intresserade av att släppa i väst. Därför fick Nintendo göra om det nya Disk System-spelet Doki Doki Panic till ett Mario-spel vilket släpptes i väst som Super Mario Bros 2. och senare även i Japan som Super Mario Bros. USA. Klart så.

Alla dessa titlar känns som självklarheter i en Famicom-samling även om Super Mario Bros. 2 (den japanska) och Doki Doki Panic kräver att du har en Famicom Disk System. Har du en sådan, kör hårt. Det ska dock sägas Super Mario Bros. 2 (vårt!) är mer välpolerat än vad Doki Doki Panic är, så det är vad du ska spela.

Tre mästerliga äventyr och lite slask

Svårt att sålla när det finns så många fantastiska spel att köpa, men tre måsten måste vara Castlevania III, Metroid och The Legend of Zelda. Trean i Castlevania-serien har jag till Famicom eftersom det kommer med extra ljudchip och musik som får mig att bryta ihop av lycka. Metroid köpte jag som första Disk System-spel och det kommer med laddtider och möjligheten att spara. The Legend of Zelda slänger ur sig en extra ljudkanal vilket är ballt, men eftersom jag redan har spelat igenom det ett tiotal gånger hänger det mest i hyllan som kuriosa.

Slaskspelen är inte direkt dåliga spel men inte heller spel jag stoppar in i konsolen så ofta. Donkey Kong är väl okej men arkadversionen hundra gånger bättre. Ghost ’n Goblins är på tok för svårt för mig och kanske inte det mest välslipade spelet i historien. Sen har vi Ice Climber som är ett kul spel med en kompis och ett ganska segt spel annars. I Famicom-versionen klubbas det sälar vilket känns japanskt och dumt.

Spel som spelas lite för ofta

Nu till tre spel som ofta åker in i konsolen. Vi börjar med Punch-Out!, ett av mina absoluta favoritspel någonsin. Det spelar jag regelbundet och är ett spel jag är riktigt stolt över att ha klarat. Jag köpte det till Famicom (har det till NES också) eftersom jag i en tidig samlarnaivitet trodde att Soda Popinski skulle heta Vodka Drunkenski i den versionen. Men det visade sig bara gälla arkadversionen av spelet (Super Punch-Out på arkad för att vara exakt). Ett annat återkommande spel i min konsol är Balloon Fight – en Joust-klon av rang. Men det är spelläget Balloon Trip jag återvänder till, mest för att testa mitt tålamod och lyssna på musiken.

Sen så har vi The Goonies. Ettan alltså, vilket aldrig släpptes utanför Japan. Jag vet inte om jag skulle vilja påstå att det är fantastiskt eller nått. Men jag gillar det. Musiken är riktigt trevlig och spelet i sig är ganska komplext för sin ålder. Det följer även filmen något sånär. Köp det om du äger en Famicom.

Sunsoft och två spel nära mitt hjärta

Sunsofts spel innebär oftast två saker. Sjukt bra musik och med lite tur även bra gameplay. Jag äger första Batman och uppföljaren Dynamite Batman (Return of The Joker) samt Gremlins 2: The New Batch. De första. två lever upp till båda kriterierna men det gör inte riktigt Gremlins 2. Å andra sidan är musiken i Gremlins 2 så bra att jag kan leva med lite skakigt gameplay.

Sist ut i min samling får bli två spel som ligger mig riktigt varmt om hjärtat. Bubble Bobble och Rainbow Island. Bubble Bobble är till Famicom Disk System och Rainbow Island på kassett. Dock vill jag tillägga att dessa inte är optimala versioner av spelet. Själv (om jag inte kan spela arkadversionerna) väljer jag hellre att spela Bubble Bobble till Sega Master System och Rainbow Island till mitt Sega Saturn. Spelen är dock självklarheter i min samling till alla format jag äger.

Det var det. 31 spel totalt och det är ungefär där jag vill befinna mig. Nu finns det några titlar som jag kommer att köpa till rätt pris när de dyker upp. Det ena är Raf World (Journey to Silius) som borde stå i min hylla. Ett annat är Holy Diver (med den titeln så är det väl inga konstigheter) och ett tredje Lagrange Point som jag vill ha bara för musiken. Min brist på kunskaper i japanska kommer nog hindra mig från att förstå spelet utan en guide.