Recension nummer fem i nummer 1 av Electronic Gaming Monthly granskar Bump ’n’ Jump, ett arkadigt bilspel från Data East. Spelet hade premiär i arkadhallarna redan 1982 och skulle sedan portas till en rad andra plattformar inklusive NES. Jag har ingen direkt koll på spelet mer än att ha hört positiva röster om arkadversionen, det ser dock ut som en typ av spel jag borde gilla. Välkommen till den senaste delen av Då & Nu – artikelserien där jag läser gamla nummer av EGM och spelar mig igenom deras recensioner.
Bump ’n’ Jump (NES|SAS Sakata|Vic Tokai)
EGM:s åsikt
Recensenten öppnar direkt med att flagga för problem med Bump ’n’ Jump. För även om spelet framgångsrikt lyckas kombinera rally med action brister det på flera områden. Grundstommen från arkadversionen verkar vara intakt där ditt mål är att preja undan konkurrenter samtidigt som du försöker navigerar dig igenom allt svårare banor. Du kan också hoppa med din bil och få den att stanna tvärt vilket bidrar till variation. För att överleva måste du dock balansera din hastighet så dina hopp inte blir för korta eller för långa vilket kan leda till en snabb död. För överleva behöver du dessutom plocka upp små bensindunkar vilket frustrerar recensenten, speciellt i kaotiska situationer.
Även om hemmaversionen har fått vissa tillägg som möjligheten att reparera din bil mellan loppen tycker EGM att spelet saknar kvalitet i både grafik och ljud i jämförelse med andra NES-titlar. Dock så tycker de att arkadversionen representeras väl. Styrkan i Bump ’n’ Jump ligger i själva spelmekaniken. Det är väldigt roligt att spela helt enkelt och även om det skulle kunna finnas lite mer innehåll belönas det med tidningens näst högsta betyg – ”Hit”.
Mina tankar
Innan jag går in på vad jag tycker om Bump ’n’ Jump är det värt att kommentera något som måste ses som ganska märkligt i recensenten Donn Nauerts text. Inledningsvis låter det som att Bump ’n’ Jump kommer att vara ordentligt problemfyllt men i slutändan är det bara lite gnäll kring grafiken som sticker ut och spelet får ett riktigt högt betyg. Det här är ett ganska klassiskt mönster i recensioner från den här tiden (i varje fall i EGM) där spel ibland recenseras ganska generöst i kombination med att kvantitet och jämförande spelar väldigt stor roll. Det kan handla om mängden banor, att grafiken är inte lika bra som i spel x eller att spel y inte är svårt nog. Även om det är lätt att fnysa lite åt den här stilen att utvärdera spel är det viktigt att komma ihåg att professionella spelrecensioner var i sin barndom och att även enklare spel av den här typen var väldigt kostsamma, vilket såklart motiverar kritik mot exempelvis spelets längd.
Så, hur är då Bump ’n’ Jump? Närmast skulle jag vilja jämföra det med Action Fighter (Master System) eller kanske Spy Hunter (Arkad), båda klassiska spel där racing och action kombineras framgångsrikt. Det tycker jag även Bump ’n’ Jump lyckas göra. Till en början har jag tillräckliga problem att hålla mig vid liv för att ens tänka på 50% av spelets grundpremiss – själva prejandet av andra bilar. Det är två saker som absolut behövs för att klara en bana, den ena är att hoppa över diverse olika hinder med din bil, för att göra det krävs det att du håller runt en viss hastighet. Den andra är att plocka upp bensindunkarna som fyller på din tank, slut på bensin, slut på kul. Med andra ord glömmer jag helt bort att preja bilar av vägen för att plocka poäng – mycket jump, lite bump.
Faktum är dock att jag efter ett tag börjar bli smått beroende av spelet. Jag anstränger mig mest för att klara banorna men när jag väl lärt mig en bana lyckas jag även preja en hel del bilar. Visst grafiken och ljudet är inget speciellt för ett NES-spel men det är inte så illa att det stör upplevelsen. Största problemet är att det blir lite väl monotont under längre spelsessioner. Bump ’n’ Jump får snäppet sämre betyg av mig än av av EGM. En Near Hit – helt klart en pärla i det lägre segmentet av spel till NES.
