Spelmarknaden bokstavligen kryllar av licensspel. Vissa väldigt lyckade men majoriteten ganska bedrövliga. Utvecklare har ofta kommit undan med mediokra titlar eftersom de kunnat luta sig mot ett starkt varumärke men vi har också fått ta del av fantastiska spel som Turtles in Time, Knights of the old Republic eller varför inte senaste Spider-Man. En karaktär lyser dock med sin frånvaro i spelvärldens finrum.
För oss som var barn på åttiotalet fanns det några filmer, tecknade serier och leksaker som för alltid kommer att förknippas med den tiden. Star Wars, Transformers, Action Force etc. etc. etc. Oavsett vilken karaktär/ vilket universum det handlade om fanns det en slags treenighet som de flesta av oss förväntade sig. Filmen/Serien – Leksaken – Spelet. Ordningen kunde se olika ut från fall till fall. Ibland kom filmen först, eller leksaken, eller spelet.
Kollar vi på framgångsrika universum hittar vi ofta ett rikt utbud av alla tre delar i enigheten. Star Wars är såklart ett klockrent exempel. Det finns en massa filmer, leksaker ska vi inte ens prata om och tittar man in på Giant Bomb och söker på Star Wars så hittar man 133 spel kopplade till varumärket. Hur många som faktiskt är bra är en annan fråga.
Knights of the Old Republic ett av många fantastiska licensspel.
En väldigt populär leksak (och personlig favorit) som dock sticker ut i detta fall är Masters of the Universe. Här hittar vi bara åtta spel, varav två är till Iphone, så vi kan säga sex. Vad beror det på? Det finns väl få karaktärer som borde varit så tacksamt att göra tv-spel av som He-Man och gänget? Vi börjar med att ta en titt på vad som faktiskt finns.
Första He-Man-spelet att komma ut på marknaden var Masters of the Universe: The Power of He-Man till Atari 2600. Det släpptes i USA 1983 och det skulle ta fyra år innan det 1987 kom ut tre ytterligare spel, då till C64 och andra hemdatorer. Dessa var Masters of the Universe The Super Adventure, Masters of the Universe The Movie och Masters of the Universe The Arcade Game. Sen skulle det dröja till 2002 då det damp ner ett spel till Gameboy Advance – He-Man: Power of Greyskull. Sist ut skulle bli He-Man: Defender of Greyskull till PS2 – som 2005 enbart såg ljuset i Europa.
Alltså. Inga spel i arkadhallarna, inget till NES, inget till Mega Drive eller SNES, inget till Playstation och inget till varken förra eller nuvarande generations konsoler. Inte ens till Wii. Allt det här tyder på att det är rörigt med licensen till Masters of the Universe, för det skulle inte krävas mycket att lyckas casha in på nostalgin hos en köpstark generation. Efter en snabb sökning på internet verkar så också vara fallet, där namn som Mattel (såklart), Dreamworks, Classic Media och Sony dyker upp. Gärna i kombination med rättegångar.
Nej, nej, nej. Strulig He-Man till Playstation 2.
Men licensproblem till trots har det ju onekligen gjorts några försök att återskapa magin i Masters of the Universe i spelform. Jag dök ner i dessa för att se om jag kunde få till en nostalgitripp eller kanske till och med upptäcka en ny favorit. Det enda jag inte haft en chans att testa är PS2-spelet men av recensioner att döma ska det vara snudd på katastrofalt.
Av de tidigare spelen (Atari 2600, C64) har ingen titel åldrats med speciellt mycket värdighet. Atari-spelet är någon slags shooter med klumpiga kontroller och inget i spelet skriker Masters of the Universe eller får mig att hitta tillbaka till rätt känsla. Spelen till C64 är en spretig skara. Masters of the Universe The Movie är nån slags blandning av Gauntlet och skräp och lämnar mig oberörd. Super Adventure är ett textäventyr som faktiskt är ganska underhållande men det är svårt att 2018 känna engagemang för den här typen av spel.
The Arcade Game är det spelet som mest känns som He-Man, men inte med mycket. Det är ett plattformsspel med kontroller ganska typiska för vad som måste vara ett lågbudgetspel till C64. Dåliga. Musiken skapar som tur är bra stämning, miljöerna också. Vilka är de enda anledningarna till att jag fortsätter spela nån timme till.
He-Man The Arcade Game till C64 har bra musik men inte mycket mer.
Sen har vi då He-Man till Gameboy Advance. Det mest moderna spelet jag har haft chans att testa. Eftersom det inte härstammar från 80-talet ökar även mina förväntningar att några med mer modern teknik ska lyckas återskapa känslan från leksakerna och den tecknade serien. Men icke.
He-Man: Power of Grayskull spelas ur ett isometriskt perspektiv, vilket aldrig är optimalt. Dessutom känns det fruktansvärt ofärdigt. Som att någon slängt ett He-Man-skal på ett actionspel som inte hade sålt mer än 10 exemplar annars. Musiken är katastrofalt dålig och skapar allt annat än den atmosfär jag vill ha i mitt Masters of the Universe. Fienderna är dessutom helt borttappade och när jag tror en ska gå till attack vänder den på foten och drar åt andra hållet. Det är segt, repetitivt och jag tröttnar redan efter några minuter men härdar ut ett tag till för att verkligen ge spelet en chans.
He-Man till Gameboy Advance är inte att leka med. På riktigt, håll dig borta.
Någon borde verkligen ta tag i det här. Men det känns osannolikt om inte Masters of the Universe får någon slags revival överlag. Jag fortsätter dock att drömma om ett spel med He-Man i huvudrollen som i slutet gör upp med Skeletor. Det finns så många legendariska fiender att rada upp som mellanbossar. Trap Jaw, Faker, Evil-Lyn. Oavsett om det är en brawler eller ett rollspel, 5 eller 50 timmar långt så är möjligheterna oändliga. Nån borde verkligen ta tag i det här.
