Testat: Rayman 3D

Vissa skulle kalla Rayman en fallen hjälte. Han kanske aldrig nådde nivåer som Mario eller Sonic, men på sitt eget lemlösa vis var han i varje fall en karaktär att räkna med i plattformarnas värld. Vid ett tillfälle fick han besök av ondsinta, galna men underbara kaniner och redan då insåg jag att Rayman skulle vara tvungen att ta ett kliv tillbaka. Idag lever kaninerna ett framgångsrikt liv under Ubisofts flyktiga vingar medan Rayman har hamnat i skuggan. Det är dags att komma fram nu, Rayman. Desperata försök att prångla ut releasetitlar till Nintendo 3DS har gett dig en ny chans.

Ny och ny. Rayman 3D är egentligen Rayman 2 som jag spelade och älskade till Dreamcast. Den stora skillnaden är såklart att det nu är bärbart och visas med stereoskopisk tredimensionell teknik. Frågan är egentligen om detta faktum bidrar till spelupplevelsen eller inte och om Rayman håller än idag? Under mina två testade timmar stod jag inför ett stort dilemma. Att spela med 3D-effekterna påslagna gjorde mig nämligen lätt snurrig. Kameran tenderar att zoom in och ut ofta, antingen för att spelet vill det eller för att jag själv behövde beskåda miljöerna runt omkring. Allt zoomande gjorde att jag behövde anstränga blicken för att fokusera, om och om igen. Att stänga av 3D:n var såklart ett alternativ men då kändes det inte lika fräscht längre. Jag valde att bita ihop och fortsätta äventyret med en lustig känsla i magen.

Rörig men ändå ball 3D i all ära, det viktigaste att känna till är att Rayman håller än idag. Det är ett stabilt plattformsspel där karaktärerna fortfarande får mig att fnissa både tyst inombords och ibland högljutt så att alla kan höra. För dig som aldrig testat Rayman 2 är det här ett givet köp men spelet känns samtidigt som en nödlösning, vilket å andra sidan passar sig bra som releasespel nu när konkurrensen är vek. Jag vill ha ett nytt spel med Rayman i huvudrollen, nya äventyr och nya underhållande karaktärer. Men får jag inte det är det här en nödlösning jag definitivt kan leva med.