Dag 160: Jonas favoriter från E3 2011

E3 2011 börjar lida mot sitt slut. Förutom att Nintendo roffade åt sig stor uppmärksamhet med deras nya konsol Wii U, så har vi givetvis fått se mängder av spel presenteras. En dag kvarstår, men det mesta som kommer visas är ju redan uppvisat vid det här laget. Själv har jag slaviskt följt livesändningarna på Gametrailers, IGN och Gamespot som haft många intressanta intervjuer och reportage från mässgolvet. Enda tiden på året då man faktiskt kan se ordentligt med spelteve här i Sverige. IGN (börjar 20:00) och Gamespot (börjar 19:00) sänder även idag.

I dagens inlägg tänkte jag lyfta fram några spel som jag personligen tyckt sett extra spännande ut – och då syftar jag inte till Battlefield 3, Mass Effect 3, Modern Warfare 3, Uncharted 3, Gears of War 3, Resistance 3, Far Cry 3, Ninja Gaiden 3 (ja, ni ser den röda tråden…) och alla andra storspel som ni utan tvekan redan har full koll på. Jag tänkte helt enkelt lyfta fram några spel som kanske inte fått riktigt lika mycket uppmärksamhet, men som jag tror kommer ockupera stora delar av åtminstone min tid det närmaste året.

Journey

Vi börjar med Journey, från Flower-skaparna That Game Company. Eftersom Flower är denna generations bästa spelupplevelse hittills så gäller det givetvis att spetsa både öron och ögon när dessa herrar och damer har något nytt på gång, för detta kan komma att bli magiskt. Journey visades faktiskt upp för första gången redan på förra E3, men i år har det visats mycket gameplay och snackats en hel del om spelet och jag blir bara mer och mer peppad. Inspirationen till spelet kommer enligt utvecklarna från hur vi människor har en förmåga att ta till oss andra okända människor på ett helt annat sätt i utsatta situationer. När man går längs gatan eller sitter på tunnelbanan i hemstaden är inte chansen så stor att någon inleder en diskussion med en främling, men är du ensam uppe och vandrar i bergen och träffar någon längs stigen är det självklart att både hälsa och kanske utbyta ett ord eller två.

Några ord är det dock inte att tala om i Journey då spelet helt saknar dialog, här hamnar du utan förklaring som en mystisk figur utan armar och fötter mitt ute i en öken. Långt borta i horisonten ser du ett upplyst berg. Det krävs inga instruktioner för att du skall förstå att berget är ditt mål. Du måste bege dig ensam ut i öknen och försöka nå dit. På vägen kan du träffa på en annan spelare, det är ingen datorstyrd karaktär, utan någon som också sitter och spelar Journey och råkar befinna sig på samma plats som du i spelet. Det kan vara din granne, det kan vara någon på andra sidan Atlanten. Inga namn syns, du kan inte bjuda in en vän från din vänlista, du har ingen aning om vem denna person är och du kommer aldrig få reda på det. Ni kan välja att slå följe och samarbeta, eller helt enkelt bara gå skilda vägar. Konceptet är intressant och presentationen är drömsk och sådär lagom flummig. Om man bortser från The Last Guardian som på årets E3 lös med sin frånvaro så är nog Journey det PlayStation 3-spel jag ser framemot allra mest.

Rayman Origins

Beyond Good & Evil 2 får vänta (ryktesvis till nästa generations konsoler) när pappa Michel Ancel lägger all sin tid på Rayman Origins. Och även om jag, precis som många andra, vill ha BG&E2 nu så kan jag inte bortse ifrån att jag faktiskt är ganska glad att han valt att lägga all sin energi på Rayman istället. Grafiken och designen är så läcker att man nästan dör lite inombords, vilket tillsammans med co-op och förhoppningsvis en attraktiv prislapp (då spelet släpps digital via Xbox Live Arcade och PSN) kommer göra detta till årets kanske mest givna köp.

Sonic Generations

Det fanns en tid för snart 20 år sedan då Sonic var den starkast lysande stjärnan på spelhimmelen. Men det var då det – efter hans storhetstid under Mega Drive-eran så har det gått käpprätt utför med undantag för ett par hyfsade spel. Senaste försöket att återuppliva honom med Sonic 4: Episode 1 blev ju inte heller speciellt lyckat. Men så utannonserade man Sonic Generations, och även om det för mig personligen är lätt att falla i nostalgi-fällan, så måste jag säga att detta ser riktigt läckert ut. En blandning av gammalt och nytt, som för en gångs skull verkar göras på helt rätt sätt med fin känsla i både grafik och design att döma av det vi fått se på E3. Första gången sedan 1998 (Sonic Adventures till Dreamcast) som jag faktiskt längtar till ett nytt Sonic-spel.

Bastion

Summer of Arcade är nog en av mina absoluta favorittider på året. Detta är när Microsoft samlar ihop fem riktigt heta Arcade-spel och släpper dem en efter en under en intensiv kampanj-månad. År 2011 verkar inte bli något undantag (bortsett från Fruit Ninja Kinect då kanske) och frågan är om inte Bastion ser allra trevligast ut. Jag är ju en sucker för omsorgsfullt handmålad grafik och lägg en favoritgenre (action/rpg) på det och sensommaren är räddad. Hoppas det regnar som fan.

Luigi’s Mansion 2

Ja, jag erkänner. Nintendo 3DS var kanske inte mitt smartaste köp hittills, men på årets E3 visade Nintendo åtminstone lite kärlek till konsolen. Mario 3D (såg förvånansvärt blekt ut), Mario Kart (såg kul ut), Kid Icarus (inget för mig) men framförallt Luigi’s Mansion 2. Måste väl erkänna att jag faktiskt aldrig spelat ettan, men denna Ghostbusters-doftande pärla fångade mitt intresse direkt. Charm i överflöd på bästa Nintendo-manér och jag börjar känna att mitt 3DS-köp kanske inte var förgäves trots allt.

PixelJunk SideScroller

Kyoto-baserade Q-Games har bevisat med sin mångfacetterade PixelJunk-serie till PlayStation Network att de inte är någon förutsägbar spelutvecklare. Med alltifrån racing till tower defence har de kanske inte alltid träffat rätt, men de har åtminstone försökt göra något annorlunda och spännande. Till E3 kom de med två nya titlar i bagaget – Lifelike (råflummigt musikspel) och den lite mer traditionella shootern SideScroller. Traditionell om man tittar på konceptet (doftar R-Type lång väg) men däremot betydligt intressantare rent grafiskt med läcker neon-grafik. Icke att förglömma är den snygga effekten som gör att spelet ser ut att köras på en gammal CRT-skärm med sina rundade kanter och lätt konkava utåtstående effekt, trots att spelet givetvis körs på en vanlig HDTV. Kika in gameplayet nedan så ser du vad jag menar.