Retrotestat: Super Mario Bros. (NES)

Det är svårt att skriva något vettigt om ett av världens mest spelade tvspel. Super Mario Bros. släpptes 1985, designat av giganterna Miyamoto och Tezuka, enligt internet har det skeppats eller sålts i över 40 miljoner exemplar. Visst, det följde med enheten, men sak samma. Spelet satte en guldstandard för sidoskrollande plattformsspel som utvecklare även idag har svårt att leva upp till. Designen är genial, nyskapandet saknar motstycke och det levererar en ypperligt välbalanserad utmaning. Här om dagen klarade jag spelet ännu en gång och det var precis lika tillfredsställande den här gången

.

Super Mario Bros. genialitet är inte speciellt svår att sätta fingret på. Man skulle kunna påstå att beståndsdelarna är så skarpa att helheten inte kan bli annat än magisk. Värld 1-1 börjar enkelt, man förstår direkt spelets motiv och börjar sakta men säkert lära sig mekanismerna. Ju längre spelet fortskrider, desto mindre blir marginalerna för framgång. Fienderna blir fler, plattformar snävare och hoppen längre. Allt är så galet genomtänkt. När man förstått vad som krävs gäller det bara att öka sin precision och att hålla tungan rätt i munnen. Super Mario Bros. är aldrig orättvist. Du vet alltid varför du förlorar ett liv.

Med tanke på den precision som krävs är det tur att kontrollen är optimal. Den är så tight att jag nästan ryser av beundran när jag tar mig genom de olika världarna. Jag kan fortfarande störa mig något på vattenbanorna men som tur är dyker de inte upp speciellt ofta. När jag äntligen kom fram till värld 8-4 och räddade prinsessan fick jag ett leende på läpparna som fortfarande sitter i. Super Mario Bros. är helt underbart och då är det fortfarande inte min favorit bland alla de Mario-spel som finns där ute. Jag tar av mig hatten och bugar inför ett spel och en karaktär som revolutionerade spelvärlden.