Önskar att jag kunde se hur många timmar in jag är, börjar kännas som en del. Nu är i varje fall gänget näst intill komplett. Vad jag vet kommer även en fjärde karaktär att dyka upp men nu är vi tre och det är gott nog. Med fler medlemmar i partyt blir striderna väldigt annorlunda, åtminstone mer taktiska. Mer taktik innebär också mer tankeverksamhet under striderna vilket är ganska skönt eftersom det hade börjat kännas ganska enformiga. Vi är nu i tillbaka i Threed (zombiestaden) och det är dags att börja snoka runt i jakten på – vad fan ska göras nu.
Planen är följande. Samla alla Zombies i ett tält. Bränn ner tältet. Låter brutalt och effektivt. För att göra detta krävs dock lite material och efter en stunds letande börjar det klarna. Först fick jag slåss mot ett tält, eller snarare ett monster som låtsades vara ett tält. Monstret lämnade efter sig någon slags flughonung (helt logiskt) som jag tror ska smetas ut på ett zombiefångarpapper (japp). Som tur är fick jag ett samtal från uppfinnaren i förra staden som precis hade uppfunnit ett sådant papper. Med lite hjälp av den lokala pizzaleverantören fick jag pappret skickat till mig. Det är lika bra att inte fundera över logiken i Earthbound.
Det var inte svårare än att placera Zombiepappersfällan i det stora tältet mitt i staden för att ta mig vidare. Nu när alla Zombies finns i tältet öppnades en ny väg upp vilket tog mig till nya grottor och nya strider. Efter mycket om och men befinner jag mig nu i Saturn Village som är fyllt av små rosa figurer med röda rosetter i håret alla vid namn, Mr. Saturn. Jag lyckas hitta ett ställe att övernatta och hela partyt. Dags att spara och ruska lite på huvudet. Earthbound fortsätter att vara helt skruvat och även en smula enformigt (igen). Vore det inte för den tokiga storyn och spelets oundvikliga charm hade jag nog slutat spela vid det här laget. Men jag tuffar vidare och mer om det i nästa del.
