Retro, nytt och allt däremellan.

Författare: Christian

Har tidigare skrivit för diverse spelsidor på nätet. Är just nu spelredaktör och skribent på Tidningen Hemmabio som kommer ut en gång i månaden. Älskar FPS och storydrivna spel och hyser en nostalgisk kärlek till japanska shoot em ups. Har varit på E3 och Tokyo Game show och besöker regelbundet det förlovade tv-spelslandet i öst, i jakt på roliga och konstiga spel på hyllorna i Tokyos alla spelbutiker. Kommer regelbundet reflektera och attackera er med speltexter här på Tvspelsdagboken.se.

Dag 1680: Lär av Naughty Dog

The Last of Us, The Last of Us, The Last of Us. Mitt liv består av The Last of Us. Fortfarande såhär flera år efter att det första gången släpptes till PS3 spelar jag det nästan dagligen, numera på min PS4:a. Inte bara den fantastiska kampanjen utan huvudsakligen det briljanta onlineläget. Taktiskt till tusen där varje match kräver att du tillverkar bomber, uppgraderar vapen och rustning och samarbetar med dina tre lagkamrater för att utplåna fiendelaget. Varje match har en egen karaktär och beroende på hur alla spelar blir utgången vitt skild. Det större perspektivet där du spelar dag för dag och vecka för vecka för att öka din onlineklans storlek och välmående, bidrar också mycket till att jag aldrig tröttnar. Utmaningar var sjunde match som får konsekvenser i hur många som går med eller lämnar din grupp samt hur du stiger i nivå. Markera så många fiender som möjligt, döda så många du kan med pilbågen eller knivdöda så många som krävs. Överlev till vecka 12 och stig ännu mer i level. Att Naughty Dog lyckades göra ett sådant här bra onlineläge är smått otroligt. Det känns nämligen som att allt fokus länge legat på den otroliga kampanjen om Joel och Ellies kamp för överlevnad, men det är inte jätteofta vi får läsa eller höra något om multiplayerläget. Naughty Dog motbevisar alla som säger att det är bättre att utvecklare fokuserar på en sak för att göra bara den perfekt. Titanfall kom exempelvis utan kampanj och blev ändå relativt mediokert online. Näst ut är Star Wars Battlefront som helt saknar kampanjläge. Visst, jag köper att vissa spel inte måste ha det, men att skylla på att man ville lägga alla resurser på att göra ett stabilt singeplayeräventyr är skitsnack. Då handlar det bara om att man helt enkelt inte har kompetensen. Lär av Naughty Dog!

 

Här får ni lite gameplay från häromkvällen:

E3 2015: Christians fem favoriter

Vilket E3 det blev ändå. Visst, jag blir bara mindre och mindre sugen på The Division varje gång jag ser eller läser något om det, men bortsett från det, oj, oj, oj vad mycket bra spel vi får de närmsta åren.

Horizon Zero Dawn ser otroligt bra ut såhär på förhand. Men Guerilla Games senaste spel Killzone till PS4 var också riktigt läckert, tyvärr inte alls lika roligt att faktiskt spela. Vi får se var det landar helt enkelt. Star Wars Battlefront ser också sanslöst underhållande ut med helt perfekt ljudbild och en grafisk design som verkligen andas Star Wars fullt ut, men världen väntar sig mer än så av DICE, vi får se om de klarar pressen. Likaså kommer såklart både Mirrors Edge Catalyst och Uncharted 4 bli helt otroliga. Unravel ser ultramysigt ut och The last guardian, om det någonsin blir klart, kan bli något av det vackraste som gjorts.

Om vi bortser från dessa uppenbara favoriter, vad har vi då? Jo en jäkla massa intressanta kommande titlar som såklart fick en del av kakan, men kanske inte riktigt lika mycket rampljus som nyss nämnda titlar. Jag säger inte att ovanstående spel inte förtjänade allt beröm de fick, men nedan ser ni min lista på E3 2015:s absolut hetaste titlar:

Dark Souls 3

Shenmue 3

Ark

Rise of the tomb raider

Rainbow Six: Siege

Samla på: Dreamcast

Kungen av konstiga tillbehör. Shoot em up-prinsen. Fighting-veteranen. Eller helt enkelt den mest originella konsolen som tillverkats. Kärt barn har som bekant många namn och även om alla ovanstående är mina egna och fruktansvärt subjektiva smeknamn på konsolen så tror jag många skulle hålla med mig om att Sega Dreamcast, lanserad år 1999 här i Europa med avbruten produktion redan år 2002, är en av spelhistoriens mest intressanta och fascinerande konsoler någonsin. Fortsätt läsa

Dag 1401: Mirror’s Edge i mitt hjärta

Ett av mina absoluta favoritspel genom tiderna är svenska DICE’s first-person-parkour-action-äventyr (puh), där vi får följa bråkmakaren Faith som sätter sig upp mot de förtryckande, gällande samhällsreglerna. Sparkandes och vid några få tillfällen skjutandes, men framförallt springandes och hoppandes genom en underbart designad stad ska man ta sig till slutmålet till tonerna av ett grymt soundtrack och grafik i absolut topp. Efter att jag klarat det väldigt korta äventyret (ca 3-4 timmar första gångerna) så började jag ge mig på lite speed runs, alltså att klara spelet och banor under en viss tid. Det är då spelet växer ännu mer när man inser hur många olika vägar som kan ta dig i mål och hur mycket tid man förlorar på ett enda misstag. En annan person som också upptäckt detta är twitch-användaren Requiem720 som jobbar hårt på att förbättra världsrekord-tiden hela tiden. Han är nu nere på 36,41 min men ska snart göra ett nytt försök. Så hur bra man än trodde att man var på Mirror’s Edge, så är det inte ens i närheten av det här. Ta gärna en titt nedan om ni vill se hur det går till.

Watch live video from Requiem720 on Twitch

 

Dag 1378: Bilspelslördag

Att bara Forza Horizon 2 varit det som legat på allas läppar senaste veckan har fått mig att höja på ögonbrynen lite. Visst gillar jag Turn 10´s fria upplägg med en stor spelvärld etc. Men rent kör- och spelglädjemässigt måste jag säga att det bleknar jämfört med Evolution Studios Driveclub som släpptes i dagarna. Jag tycker fartkänslan är roligare, kontrollen bättre och banorna snyggare i Driveclub. Båda spelen är mer ”arkadiga” men Driveclub är det som känns mest nextgen och är helt klart det mest underhållande av de två. Således har större delen av min lördag spenderats tillsammans med just Driveclub och jag har haft riktigt jäkla kul hela tiden. Nedan bjussar jag på nio minuter långt ifrån felfri körning, förhoppningsvis får ni trots det upp ögonen för Driveclub och går och köper er ett ex, för det var längesedan jag hade såhär kul med ett bilspel som inte har Need for Speed i titeln. Känner ni lukten av bränt gummi?

 

Dag 1350: Rösta på Destiny idag

Idag har ni säkert precis som jag och ungefär 85% av den övriga röstberättigade befolkningen besökt en vallokal. Jättebra, verkligen. Rösta på! MEN, sen när ni gjort er medborgerliga och demokratiska plikt, som faktiskt hindrat er från att spela tv-spel under någon halvtimma idag, så hoppas jag att ni sätter er, precis som jag själv ska göra och spelar Destiny hela kvällen och resten av månaden. För såhär efter att den helt fenomenala kampanjen är avslutad, level 20 är nådd och alla uppdrag är avklarade, så finns det så otroligt mycket mer att göra. Jag har alltid hatat så kallad grinding, att maxa sin karaktär med diverse övergrymma vapen, fetaste rustningen och så vidare. Vem bryr sig liksom, har man klarat spelet så har man ju klarat det. Släpp det, gå vidare. Destiny är på något sätt spelet som fått mig att förstå storheten med grinding. För hur coolt är det inte att ha det snyggaste emblemet bland dina spelvänner? Att högljutt kunna skryta om att man är lvl 21 i light level. Sen spela vidare lite Strike missions, Cruciable playlists och annat kul.
Nedan kan ni se hur min Titan ser ut, samt en runda Control jag lirade nyligen. Vilken level är du?

Dag 1345: En ödesfest

Så är dagen här som alla Destinyfans väntat på. Jag ska inte sticka under stolen med att jag är en av alla dessa. Destiny har länge flörtat med mig. Activision har hypat upp mig. Bungie har lockat mig. Halo-grundarna som nästan aldrig gjort mig besviken innan, ska väl inte göra det denna gången heller, när de ger sig på ett så stort och ambitiöst projekt som Destiny?

Så igår, måndag kväll var det dags för Activision att hyra in sig i Bergrummet på Skeppsholmen i Stockholm för att tillsammans med branschfolket räkna ner till tolvslaget då Destiny släpps. Kul? Nja. Läcker lokal, en del trevligt folk. Gott om lösgodis, ljust öl och Ramlösa. Ett helt gäng med monitorer med tillhörande PS4-maskiner där Destiny snurrade. Det jag saknade var emellertid lite arrangerade turneringar i spelet. Inte bara en ”ta-din-bästa-selfie-och-hashtagga-#destinyrelease” och vinn en Limited Edition-versionen av spelet. Men för oss som stannade till midnatt så väntade i alla fall en PS4-utgåva av spelet, en t-shirt och lite annat lull-lull. Värt fyra timmar av mitt liv? Tveksamt. Sen promenerade jag till Sveavägen där min Ghost Edition fanns bokad, hämtade upp den och hoppade in i en taxi hem. Idag står hela dagen dedikerad till att utforska vad Bungie har pysslat med de senaste åtta åren. Har det varit värt väntan?