Tvspelsdagboken.se

Retro, nytt och allt däremellan.

Kategori: Artiklar (Sida 3 av 11)

Metacriticduellen: Hitman: Absolution

28 november, 2012 /

metacriticduellen banner
Hitman som franchise har nu cirka tolv år på nacken och Absolution är den femte delen i serien. Det skulle dock ta hela sju år innan vi till slut fick ett ”riktigt” Hitman till den här generationens konsoler. Blood Money var trots allt bara en portning. Utvecklingen av Absolution har kantats av många frågetecken, där många oroat sig för att det nya spelet skulle gått och ha blivit allt för mainstream. Hur blev det egentligen?

Om vi börjar med det negativa så menar vissa att man gjort om konceptet för mycket i och med det mer framåtdrivande narrativa som påverkar både när du agerar och ibland också hur. Något annat som heller inte verkar fungera helt klockrent är systemet med förklädnaderna, som helt enkelt inte är tillräckligt flexibelt och ibland är mer frustrerande än det är smart. Om vi istället tittar på de mer positiva delarna så pekar kritikerna på stundtals fantastiska upplevelse, trots brister, och man trycker på att det är ett smart spel som ändå låter spelaren tackla utmaningar på just sitt sätt. Hitman: Absolution snittade 80 på Metacritic vid vår mätning.

Fredrik (gissat 82)

Jag saknar egentligen en relation till Hitman-spelen. Jag vet säkert att jag spelat något av dem genom åren men hur hårt jag än tänker kan jag inte minnas vilket eller vad jag tyckte. Det säger säkert mer om mina spelpreferenser än om spelens kvalitet. Min gissning här var en ren magkänsla och den gav uppenbarligen tre poäng. 3p

Daniel (gissat 85)

Hitman har alltid varit en spännande serie i mina ögon. Som vanligt finns det en back log även här i form av Blood Money, men jag trodde och hoppades ända från början på en stark återkomst för agent 47. Stabila 80 är verkligen inte fy skam, men heller inte den fullträff jag önskat. 1p

Ställning just nu: Daniel: 11 p (+1) | Fredrik: 13 p (+3)

För att se vilka spel vi har valt ut och vilka regler som gäller klickar du här.

Följ oss gärna på Facebook eller Twitter.

Metacriticduellen: Call of Duty – Black Ops 2

25 november, 2012 /

metacriticduellen banner
Ännu ett Call of Duty. Den här gången är det Treyarchs tur vilket betyder en uppföljare till det minst sagt populära Call of Duty: Black Ops. Förra gången fick vi hoppa tillbaka lite i tiden, närmare bestämt till 60-talet och det kalla kriget. Tvåan utspelar sig istället i en nära framtid vilket känns kul, för det är verkligen brist på skjutare av det slaget. Vänta nu… I vilket fall som helst kommer det här spelet sälja löjligt mycket och en massa människor med lite för skitiga mjukisbyxor och lite för dogmatiska åsikter kommer att spela skiten ur det. Är det något för oss andra?

Ja, kanske det. Edge beskriver det som den här generationens ultimate Cod-spel. Eurogamer kallar det ambitiöst. Både Gamespot och Giant Bomb tycks gilla upplevelsen som helhet. Guardian beskriver det mest som en lat uppföljare. I vilket fall som helst tycks Treyarch ha lyckats riktigt bra men nu kanske det är dags för lite vila innan nästa generation är här. Fatta hur många fiender som kan vara samtidigt på bild då! Call of Duty: Black Ops 2 snittade 83 på Metacritic vid vår mätning.

Fredrik (gissat 89)

På förhand snackades det mycket om Cod Blops 2. Det mesta lät väldigt, väldigt positivt. Som att Treyarch faktiskt skulle testa något nytt. Nu tycks så inte vara fallet, det är mest ett stabilt Call of Duty-spel, med lite fler Zombies. Jag tog i lite för mycket och det straffade sig. 1p

Daniel (gissat 84)

Black Ops var rätt så underhållande i singleplayer vill jag minnas. Jag gillade presentationen och berättandet med hoppen mellan de olika tidsepokerna. Det var också efter Black Ops som mitt intresse för CoD-serien ebbade ut en hel del även om jag fortfarande har som ambition att spela igenom även de senaste årens delar någon gång i framtiden. När det gäller Black Ops 2 så var jag personligen rätt skeptisk under lång tid och inte alls speciellt imponerad över det som visats upp, men trodde ändå på en stabil uppföljare, vilket det också blev av snittet att döma. Typiskt att jag missade full poäng med en hårsmån.  3p

Ställning just nu: Daniel: 10 p (+3) | Fredrik: 10 p (+1)

För att se vilka spel vi har valt ut och vilka regler som gäller klickar du här.

Följ oss gärna på Facebook eller Twitter.

Slutet på en generation – Wii, del 3

24 november, 2012 /


Att Wii har sålt löjligt bra vet alla. På många sätt spelade Nintendo alla sina kort helt korrekt den här generationen. Den här tredje delen av slutet på en generation kommer dock att fokusera på de snedsteg jag anser att Nintendo gjorde, det som kunde varit bättre och det som rent ut sagt inte var speciellt smart alls. Fyra områden sticker ut.

Onlinefunktioner
Xbox LIVE satte en enormt hög standard för onlinespelande och digitala mötes- och marknadsplatser. Varje 360 kom med ett headset, vilket gjorde alla redo att ta steget ut och vara social, eller smått rasistisk, online. Microsoft ställde också krav på utvecklarna, att de skulle inkludera någon typ av onlinefunktion. Det kan man tycka vad man vill om. Nintendo hade en annan syn på socialt spelande och menade att det var i vardagsrummet man skulle dela gemenskapen med andra. Idag sjunger företaget efter andra noter men deras taffliga försök med koder som man delade ut till vänner för att spela online i ett antal spel var inget mindre än katastrofalt. Tyvärr framstår det som att Wii U inte gör mycket för att städa upp i den röran.

Tillbehör
Nintendo har utvecklat några tillbehör till sin lilla vita maskin. Wii Balance Board, Wii Speak, Mario Kart-ratten och två stycken retrokontroller. Balansbrädan sålde väldigt bra men om man inte var helt förälskad i Wii Fit fanns det inte mycket roligt att göra med den efter det. Wii Fit var inte roligt heller för den delen. Wii Speak var något slags knepigt försök för att möjliggöra samtalande i Animal Crossing, men frågan är om någon faktiskt använde den. Marioratten var bara en plastattrapp vilket väl är helt ok. Sen har vi förstås Wii Vitality Sensorn som aldrig lämnade konceptstadiet men som skulle känna av vår puls under spelandet.

Problemet överlag är att Nintendo gärna slängde ut tillbehör men sen inte själva backade upp dem, vilket känns alldeles för bekant. Jag hade, som tidigare nämnt, gärna sett retrokontroller som helt och hållet var kopior av de klassiska kontrollerna till formaten som finns representerade på Virtual Console. Det hade varit något. Dessutom användbart till en massa redan färdiga spel. Nintendo hade säkert förhoppningar på att tredjepartsutvecklare skulle göra roliga och bra spel till deras knasiga tillbehör. Så blev inte fallet.

Tredjepartsstöd
Precis som i tidigare generationer, och precis som med deras tillbehör, har det många gånger varit upp till Nintendo själva att stödja deras egen hårdvara med bra spel. Jag kan vara ute och cykla här men jag upplevde det som tydligast till Wii. Det är inte så att det saknas spel från andra utvecklare, för med tanke på hur bra Wii sålde var det såklart många som ville släppa spel till konsolen. Men känslan är att många utvecklare ansåg att Wii-spelarna köpte vilken skit som helst och därför outsourcade Wii-utvecklingen, till någon liten studio som snabbt fick slänga ut en kass portning eller spin-off. Fyra av de fem högst betygsatta spelen på Metacritic är Nintendos egna. Visst det finns undantag, kanske främst på bland Wii Ware-spelen. Problemet är inte unikt för Wii, men unikt för Nintendo.

Inget HD-stöd
Det här är kanske lite som att slå in öppna dörrar men med tanke på att Nintendo nu, 2012, trycker på att deras Wii U faktiskt har HD-stöd, är det fortfarande värt att repetera. Nintendo borde ha haft HD-stöd redan till Wii. För även om det har släppts en massa vackra och fantastiska spel till Wii hade dessa blivit ännu vackrare högupplöst. Idag känns många spel till Wii ganska dassiga utan HD-stöd och frågan är om någon har köpt ett spel till sitt Wii om de hade möjligheten att köpa samma spel till PS3 eller Xbox 360? Antagligen inte.

Där ni dem. Fyra områden som jag anser att Nintendo inte riktigt kunde hantera den här generationen. Men nu blickar vi framåt. Nästa, och sista, del kommer att lista de 10, enligt mig, bästa spelen till Wii. Ingen borde vara utan dessa spel och det kanske är dags att införskaffa dem snarast innan de kostar en månadslön i någon retrobutik på nätet. Läs gärna del 1 och del 2 av den här artikelserien.

Metacriticduellen: Halo 4

16 november, 2012 /

metacriticduellen banner
När Bungie lämnade Microsoft, lämnade de även Halo bakom sig. Halo är och förblir Microsofts starkaste varumärke i spelvärlden, tillsammans med Xbox såklart. Att låta en ny studio ta hand om detta varumärke innebar självklart ett risktagande. Med 343 studios vid rodret var det många som oroade sig för att Halo inte längre skulle vara Halo. Många såg dock chansen till att få något nytt. För Halo har ju varit just Halo sedan första delen. Läge för nytänkande?

De flesta recensenterna är nog överens om att det är mer av samma sak – på ett bra vis. Bara sjukt mycket vackrare. Positiva nyheter för alla som oroade sig över att 343 skulle förstöra för deras hjälte i grön rustning. IGN öser beröm över spelet och menar att de garanterade uppföljarna gör nästa generations Xbox till ett måste-köp. Gamespot instämmer i hyllningen och menar att Halo 4 lyckas bättre med hitorieberättandet än sina föregångare. Några är lite mer kritiska och menar att serien borde ha satsat mer på utveckling. Majoriteten tycks däremot vara rörande överens om att 343 lyckats göra något speciellt med Halo 4, vad Bungie sysslar med är det ingen som riktigt vet. Halo 4 snittade 87 på Metacritic vid vår mätning.

Fredrik (gissat 90)

Nu ska jag vara helt ärlig. Jag har enbart köpt och spelat Halo för kampanjen. Inte för att jag tycker den är fantastisk, mest för att den följt med sedan starten på Xbox-eran. Man skulle kunna påstå att jag spelat serien av nostalgiska skäl. Jag har aldrig gillat multiplayern. Jag har spelat multiplayern en hel del, aldrig gillat den. Jag utgick ifrån att Microsoft ville vårda sitt varumärke och att 343 hade talang nog att göra ett vettigt spel. Mer än så faktiskt. Jag trodde 90, det blev 87. Halo 4 kostar 444 kronor, jag bjuder max 199. 1p

Daniel (gissat 92)

Halo har blivit ett av det största varumärkena som finns i spelvärlden. Det toppar alltid listorna och för varje spel som släppts har varumärket tagit allt större plats bland andra tungviktsvarumärken som exempelvis Super Mario, Metal Gear Solid och Call of Duty. Jag trodde tidigt på att 343 har talangen för att ta serien i rätt riktning och gissade på storslam. Underbart vackert spel, där det är en njutning att starta upp kampanjen och se hur sju år gammal hårdvara målar upp nya imponerande världar. Till och med multiplayern gillar jag mycket mer än tidigare, och det är så skönt att man inte dör av ett skott i pannan á la Call of Duty har jag kommit fram till. Helt klart värt sina 444 kr. 1p

Ställning just nu: Daniel: 7 p (+1) | Fredrik: 9 p (+1)

För att se vilka spel vi har valt ut och vilka regler som gäller klickar du här.

Följ oss gärna på Facebook eller Twitter.

Tvspelsdagboken vs. Gamex 2012

11 november, 2012 /

I söndags var vi (Daniel & Fredrik) på plats i Kistamässan för årets upplaga av Gamex. Vår första reaktion efter att ha klivit in genom portarna var om vi hade kommit för sent. Mässgolvet såg onekligen lite tomt ut, tomt och samtidigt en gnutta rörigt. Efter att ha gått runt på golvet ett par timmar kunde vi konstatera att Gamex-mässan kanske inte är riktad mot oss i första hand. Vart vi än vände oss såg vi lanande tonåringar som satt fastklistrade framför flimrande skärmar. Målgruppen måste vara någon helt annan. Visst, det finns saker vi gillade, men främst saker vi önskade. Detaljer? Vi börjar med det positiva. Det vi faktiskt tyckte om på Gamex 2012.

1. Indieutvecklare fick stort utrymme. Mässgolvet var välrepresenterat av svenska oberoende utvecklare och skolor som var riktade mot spelutveckling. Hos dem kunde man få provspela nya intressanta idéer, men även ta del av spel som var näst intill färdiga och bara väntade på vettig distribution. Ett av spelen som såg lite intressant ut var Little Warlock, ett kortsamlarspel som utvecklas av Jerry Jonsson och Line Tonegran från högskolan på Gotland.

2. Sim City & Company of Heroes 2. Vi fick chansen att provspela en alfaversion utav nya Sim City. Även om det bara var en 20 minuters ganska styrd demonstration var det kul att spela något som faktiskt inte redan är ute eller släpps lagom till julhandeln. Sim City ser fortfarande helt fantastiskt ut och är ett skäl till att fundera över ett nytt datorköp. Om inte annat så är Company of Heroes 2 det. Visuellt såg det helt underbart ut men vi provade det aldrig, då spelstationerna var upptagna varje gång vi (Daniel) tittade förbi.

3. Wii U var på plats. Vi spelade inte direkt mycket Wii U. Mest provspelade vi Ninja Gaiden 3 som fortfarande är en axelryckning. Men visst var det spännande att få lite tid med de nya kontrollerna. Vi hade nog velat sätta våra tänder i något mer spännande än Ninja Gaiden men att stå och köa bakom adrenalinstinna 12-åringar för att få spela lite Mario eller Nintendoland kändes, som de själva skulle ha uttryckt det, ovärt.

Annars var det mest kul att strosa runt bland försäljare för att se om det fanns något roligt retrofynd att göra. Det för oss osökt in på önskemål inför Gamex 2013.

1. Skapa en ordentlig Retroavdelning på mässan. I år fanns det ett par återförsäljare på plats som onekligen såg ut att vara populära. Någon hade till och med kopplat i ett SNES som kidsen kunde spela på. Varför inte utnyttja detta mer? En del av allt tomrum som fanns på mässgolvet kan gärna få bli en retrodel där folk kan få spela på äldre konsoler och där försäljare kan få större utrymme att göra sin grej.

2. En halvdag för skribenter. Detta kanske är för mycket begärt och kanske är en kostnadsfråga men det skulle vara trevligt att få ett par timmar att i lugn och ro testa spel utan att känna flås i nacken och utan att behöva köa ihjäl sig på kuppen. Vi hade också gärna sett att utgivarna haft presentationer för kommande spel likt de har på E3. Men här är vi ödmjuka och förstår om Gamex inte kan vara en sådan mässa.

3. Lite mer struktur tack. Även om Kistamässan inte är speciellt stor skulle det vara trevligt med lite mer struktur. En tydligare avdelning för indie, en för kommande produkter, en för sådant som redan finns ute, en för försäljning och en för retro. Det blir inte lika mycket osökt vandrande på mässgolvet då.

Vi gillar Gamex och vill se en ordentligt spelmässa i Sverige, men i år kändes det lite tomt och vi håller tummarna för att 2013 lyfter sig ett par steg.

Metacriticduellen: Assassin’s Creed 3

6 november, 2012 /

metacriticduellen banner
En av årets mest efterlängtade titlar var utan tvekan Assassin’s Creed 3. Den senaste delen i Ubisofts extremt framgångsrika lönnmördarserie. Del ett var storslaget men behövde putsas lite rent tekniskt. Del två var underbar. Sedan kom Brotherhood och Revelations som båda byggde vidare på tvåan. Det ena var bra det andra inte lika mycket. Men nu är alltså trean här och det är dags att förflytta oss till den amerikanska revolutionen. Förväntningarna är minst sagt höga.

Ubisoft tycks ha gjort det igen. Något riktigt bra, men inte utan brister. Hyllningskören är dock storslagen. EGM menar att alla fans av serien kommer att ha svårt att släppa kontrollen, Game Informer anser att detta är seriens kronjuvel och Eurogamer menar att detta är det mest öppna och tillåtande spelet i serien, hittills. Några är lite mer kritiska och tycker att del tre inte alls når upp till fantastiska del två och spelets uppdrag inte alltid håller måttet. Assassin’s Creed 3 snittade 85 på Metacritic vid vår mätning.

Fredrik (gissat 87)

Jag gillade verkligen ettan och tvåan. Det var spel som inte högg tag i en direkt utan som byggdes upp under tiden man spelade. Vid slutet satt man som fastklistrad. Det kändes någonstans befriande att spela något som tar tid. Efter att en del viktigt folk lämnat utvecklarstudion trodde jag kanske inte trean skulle toppa tvåan, vilket det inte heller tycks ha gjort, och drog till med 87 som gissning. Detta betyder 3 heta poäng och ett köp när det kostar runt 200 pix. 3p

Daniel (gissat 88)

Den första delen i serien hade helt klart sina toppar, men en bit in i spelet blev det smärtsamt repetitivt. Så här i efterhand kan man lite krasst säg att den första delen framför allt var ett teknikdemo inför den sedan briljanta del två. När den ”riktiga uppföljaren”  utannonserades blev det med tiden allt tydl$igare att Ubisoft siktade högt, inte minst med en helt ny tidsepok som spelplan. Därför kändes min gissning 88 rimlig. 1p

Ställning just nu: Daniel: 6 p (+1) | Fredrik: 8 p (+3)

För att se vilka spel vi har valt ut och vilka regler som gäller klickar du här.

Följ oss gärna på Facebook eller Twitter.

Metacriticduellen: Medal of Honor: Warfighter

1 november, 2012 /

metacriticduellen banner
Medal of Honor-serien har varit med oss ända sedan 1999 och Medal of Honor: Allied Assault blev oerhört hyllat för bland annat den oförglömliga landstigningen vid Normandie. Sedan dess har det blivit hela 16 spel i serien, alla plattformar och expansioner räknat. För två år sedan valde Electronic Arts med hjälp av Danger Close Games att starta om serien genom att släppa Medal of Honor, helt utan någon siffra eller fyndig undertitel. Ett spel som faktiskt togs emot förhållandevis okej (74 i snitt på Xbox 360).

Danger Close Games så kallade ”uppföljare”, Warfighter, har fått ett minst sagt kyligt mottagande och har därmed startat en inte så smickrande nedåtgående trend för serien. I recensionerna pratar man om ett opolerat och ickeinspirerande spel som inte flyter på riktigt som det borde. Ett vackert yttre, en rörig kampanj och en ambition om att skildra en mer känslosam historia som inte når hela vägen fram. Ett försök att stå upp mot Call of Duty som istället för att bjuda upp till kamp landar som ett mediokert, och kanske också framstressat, alternativ på våra butikshyllor. ”Been there done that” som en av siterna skriver. Medal of Honor: Warfighter snittade 51 på metacritic vid vår mätning.

Fredrik (gissat 77)

Medal of Honor har aldrig fallit mig i smaken. Det finns säkert delar som har varit helt okej, men aldrig något för mig. Men efter att ha tittat på lite klipp och läst lite intryck försökte jag att gå emot min egen magkänsla och inte såga detta på förhand. Det skulle jag aldrig ha gjort. Mitt optimistiska 77 visade sig vara en heltokig gissning. 0p

Daniel (gissat 77)

Medal of Honor: Allied Assault får nog ses som lite av en milstople i krigsspelhistorien och satt på den tron som Call of Duty-serien senare skulle ta över. Därför känns det tråkigt att serien gått utför och famlar i mörkret efter en egen identitet. Med 2010 års upplaga i åtanke hade jag vissa förhoppningar, E3-trailern såg ju rätt lovande ut. Att det sedan skulle landa på ett sånt här tragiskt snitt är bara för sorgligt. 0p

Ställning just nu: Daniel: 5 p (-) | Fredrik: 5 p (-)

För att se vilka spel vi har valt ut och vilka regler som gäller klickar du här.

Följ oss gärna på Facebook eller Twitter.

Metacriticduellen: Forza Horizon

30 oktober, 2012 /

metacriticduellen banner
Forza-serien har kommit ut i fyra delar. Fyra delar som i våra ögon representerar några av de bästa bilspelen någonsin. Fyra delar som siktade på att konkurrera med mer seriösa racingtitlar så som Gran Turismo. Men där Gran Turismo hade allt fokus på simulation stack Forza ut med snyggare inramning och i vårt tycke – mer spelglädje. Nu tar varumärket ytterligare ett steg och ger sig på en annan del av bilspelsmarknaden. Det är dags för Forza och utvecklaren Playground Games att försöka mäta sig med titlar som Burnout, Need for Speed och Test Drive Unlimited, med motorn från Forza 4 och med folk från bland annat Codemasters i ryggen borde det vara en lugn match.

Visst, spelskribenterna tycks i de flesta fall älska Horizon. Tyska Eurogamer tycker man har hittat spelglädjen från Project Gotham Racing 2. IGN beskriver det som ett perfekt komplement till Forza 4 och Gamespot menar att Horizon verkligen prickar helt rätt vad gäller bilåkande i en stor och obegränsad värld. Polygon är mer kritiska och tycker den öppna världen känns ganska tom. I stort ser det dock väldigt bra ut, så medan Turn 10 lugnt kan koncentrera sig på utvecklingen av del 5 i den riktiga Forza-serien kan vi konstatera att Playground Games hittat rätt med sin spin-off. Forza Horizon snittade 86 på metacritic vid vår mätning.

Fredrik (gissat 84)

Jag visste inte vad jag skulle tro eller tycka om Forza Horizon. Jag är ett stort fan av Forza-spelen och var nog lite orolig när jag första gången läste att Playground Games hade fått uppdraget att göra en mer lättsam avstickare i serien. Samtidigt trodde jag nog inte att Turn 10 skulle låta någon göra slarvsylta av deras varumärke. Jag drog därför till med 84. Nära nog. 3p

Daniel (gissat 84)

När utvecklaren Turn 10 presenterade sin så kallade Gran Turismo-dödare till Xbox kan jag inte påstå att jag var allt för exalterad. Ville jag spela bilspel på den tiden var det PGR 1 & 2 som gällde. Med det sagt så fastnade jag till slut för serien i samband med att del tre släpptes. När så Forza Horizon utannonserades hoppades jag på ett TDU med bättre körkänsla. Riktigt så blev det väl inte, men helt klart ett bra spel skulle det visa sig. Jag gick på magkänslan baserat på vad jag sett och satte ett halvhögt betyg där jag reserverade mig för att de kanske inte får in en komplett fullträff redan med första spelet. Synd också att jag inte heller fick in en fullträff, endast två ynka poäng ifrån. 3p

Ställning just nu: Daniel: 5 p (+3) | Fredrik: 5 p (+3)

För att se vilka spel vi har valt ut och vilka regler som gäller klickar du här.

Följ oss gärna på Facebook eller Twitter.

Slutet på en generation – Wii, del 2

29 oktober, 2012 /


I dagarna har jag börjat göra en inventering av min tvspelssamling. Nu ska det understrykas att jag inte är någon heltokig samlare, även om jag äger ett gäng spel. Men jag ville se över vad jag äger och skapa lite ordning och reda. I samband med det tog jag en titt på min Wii-samling. Det har blivit en del spel, en handfull tillbehör men ska sanningen fram är nog Wii den konsol jag har samlat minst till. Jag tänker nu göra nått så nördigt som att lista och kommentera samtliga beståndsdelar i samlingen.

Ett stycke Nintendo Wii (vit). Konsolen köpte jag några veckor efter release vilket betyder att den fortfarande hade Gamecube-stöd, en funktion jag knappast tror jag har utnyttjat mer än för att testa att bakåtkompatibiliteten fungerade.

Tre stycken kontroller (två original och den guldfärgade zelda-varianten). I vanliga fall brukar jag se till att jag äger fyra handkontroller till alla mina konsoler som har stöd för det. Inte så till Wii. Med tanke på hur få gånger jag har velat spela mer än två personer samtidigt på den ser jag det som en personlig vinst. Mot hamstern i mig.

Ett stycke Retrokontroll. Köpte den för att spela alla de Virtual Console-spel jag aldrig laddade ner. Några har jag självklart köpt, men inte alls i den utsträckning jag trodde. Kontrollen är väl helt okej men något som har och fortsätter att förbluffa mig är hur i helvete Nintendo inte har reproducerat sina gamla kontroller? Varför ingen klassisk NES- eller SNES-kontroll? Kan förstå att de vill få ner kostnader genom en standardisering, men jag skulle lätt ha lagt några hundra kronor för att få tillbaka en liten del av min barndom.

Ett stycke Wii Balance Board. Vilken jag har balanserat damm på i några år nu. Vet i fan hur jag tänkte här. 

Nu över till spelen som jag kommer att lista i kaotisk ordning.

The Legend of Zelda – Twilight Princess. Ägde detta till Gamecuben också, har spelat men inte till fullo. Sålde mitt Gamecube-exemplar vilket jag djupt ångrar. Ibland är man inte helt med i matchen. Borde spela mer.

The Legend of Zelda – Skyward Sword. Köpte den limiterade utgåvan för runt 500 kronor på Amazon. Har lyssnat på soundtracket som följde med, spelat med den guldfärgade kontrollen. Inte startat spelet. Borde nog göra det.

Dead Space – Extraction. En riktigt rolig railshooter som jag fortfarande känner mig sugen att plocka fram ur hyllan och spela. I min värld är det nästan samma sak som att spela det. Borde kanske plocka fram det igen.

EA Sports Active Personal Trainer – Innan jag började träna på ”allvar” tillsammans med min Kinect fick jag ett ryck och skaffade detta spel. Precis som med balansbrädan kan jag för allt i världen inte motivera varför.

Tiger Woods PGA Tour 10 – Eftersom det var så kul med golf till Wii Sports slog jag till och köpte Tiger billigt. Det visade sig inte vara speciellt kul alls.

Animal Crossing – Let’s go to the city. Alla som tittar in på vår sida vet att jag gillar Animal Crossing mer än vad som kanske är normalt. Vågar inte räkna på hur många timmar jag lagt ner i Let’s go to the city. Fantastiskt spel, även om Animal Crossing var bättre till Gamecube och till DS.

Metroid Other M – Skriker 49 kronor från en reaback någonstans i landet. Inte rört.

Beat the Beat – Rythm Paradise. Ett av mina bästa köp till Wii och dessutom inköpt i år. Fruktansvärt roligt och beroendeframkallande rytmspel som alla borde spela.

Okami. Gånger två. Jag äger två exemplar av några spel. Inte nödvändigtvis för att jag gillar dem extra mycket utan mer på grund av dåligt minne. Beställde ett exemplar från Webhallen som aldrig dök upp. Köpte det från tradera istället. Sen dök Webhallen-exet upp. Båda är, eh, inplastade.

Metroid Prime Trilogy. Ännu ett av raden inplastade spel. Spelade ettan som en tok till Gamecube. Gillar specialutgåvor. Köpte trilogin.

No More Heroes. Prislappen på fodralet säger 99 kronor. Inplastat? Japp. Borde spela.

Wii Fit – Lika tråkigt som balansbrädan självt. Saknar själ och glädje vilket Nintendo annars brukar vara så bra på att leverera.

Wii Sports Resort – Spelet som kom i samband med Wii Motion Plus. Inte lika bra som sin föregångare men fortfarande ett spel i toppklass. Pingisen är helt underbar.

Mario Kart Wii – Långt ifrån det bästa Mario Kart-spelet där ute men ett självklart köp till varje Nintendo-konsol. Följde med en plastratt som jag aldrig rört. Vem vill styra Yoshi med hjälp av att tilta handkontrollen? Respektlöst.

Rayman Raving Rabbids. En vass samling minispel med de tokiga kaninerna. Försöker minnas om jag spelat det till Wii eller om det är 360-versionen som har gått varm här hemma. Ibland skrämmer jag mig själv.

Mad World. Segas, enligt ryktet, något underskattade försäljningsmagplask. Mycket blod och skön estetik. Även det enligt ryktet. Inplastat…

Wii Sports – Följde med konsolen. Spelet jag har lagt mest tid på skulle jag gissa. Ja, med undantag från Animal Crossing.

Boom Blox Bash Party. Har jag spelat en del hemma hos en god vän. Mitt exemplar är fortfarande, just det, inplastat.

Super Mario All-Stars. Kom i fin förpackning, samlar fyra stycken klassiska Super Mario-spel på en skiva. Så nu har jag den teoretiska möjligheten att spela dessa, igen.

Punch-Out. Ett av få spel jag har laddat ner genom Virtual Console, orginalet alltså. Det har jag spelat skiten ut, det här har jag inte rört. Grand Slam Tennis. Resonerade nog lite lika som vid köpet av Tiger Woods 10 här. Men till skillnad från Tiger har jag inte utvärderat om detta är lika kul som tennisen i Wii Sports. Skulle inte tro det, men borde antagligen testa.

New Super Mario Bros. Wii. Kom ni ihåg när New Super Mario Bros. betydde New Super Mario Bros? Det här är fortfarande ett spel jag återvänder till om jag har besökare som vill återvända till det. Har nog aldrig spelat det på egen hand.

Super Mario Galaxy 1 och 2. Antagligen de spel jag skäms mest över att inte ha spelat igenom helt. Det jag har spelat har varit fantastiskt men något måste ha dykt upp och förstört koncentrationen. Detta ska banne mig åtgärdas nu. Säkert.

Där har vi den, min personliga Wii-samling. Inte i närheten lika stor som min 360-samling men några godbitar äger jag. Och faktiskt inte speciellt många katastrofspel, vilket mest tyder på att jag aldrig jobbat med att recensera Wii-spel. Det finns fortfarande spel jag vill äga till konsolen som till exempel Xenoblade Chronicles, Kirby’s Epic Yarn och Okami. Vänta nu, Okami äger jag nog redan.

Läs del 1 av den här artikelserien.

Slutet på en generation: Wii, del 1

23 oktober, 2012 /


Välkommen till den första delen av slutet på en generation. Med tanke på att Wii U snart är här tyckte jag det var god tid att summera Nintendos Wii, konsolen som fick hela familjen att börja… bowla. Det kommer att bli fyra artiklar totalt för Wii. I den här första delen kommer jag att behandla förväntning, release och mottagande. Del 2 kommer att fokusera på min personliga Wii-samling. Del 3 diskuterar konsolens brister och Nintendos snedsteg. Del 4 lyfter upp det positiva och där kommer jag att lista de 20 bästa och viktigaste spelen till konsolen. Dags att blicka tillbaka.

E3 2005. Reggie kommer upp på scenen och berättar om att Nintendo vid flera tillfällen har förändrat spelbranschen. Han har inte fel. Även om det känns väldigt pretentiöst, vilket det ofta gör när det gäller Reggie, har han helt rätt. Vad vore vi utan våra NES, Game Boys eller DS? Men nu är det som sagt 2005 och Nintendo rustar för en revolution. Efter vad som känns som en evighet av DS-snack kommer Iwata upp på scenen och visar upp den. Alltså inte den! Han visar upp Wii, som då fortfarande gick under namnet Nintendo Revolution. Han pratar om lite tekniska detaljer, droppar ett par populära spelserier, snackar om Revolution som vardagsrummets nav, mycket mer än så blir det inte. Han hintar om att kontrollen ska bli lite speciell. Jo tack.

E3 2006. Ett år har gått och när Reggie och company äntrar scenen den här gången är det inte långt kvar till dess att Wii ska dyka upp i butiker runt om i världen. Självklart har man mycket mer att säga det här året. Nu vet vi exakt vad det är som väntar, fast kanske inte helt. För innan jag provade ett Wii för första gången, inne på en speltidningsredaktion i Stockholm, var det fortfarande mycket som var oklart. Skulle kontrollen fungera? Hur stod sig egentligen hårdvaran? Skulle allt bara kännas som en gimmick?

Det var i december 2006 som Wii landade på den svenska marknaden. Jag vill minnas att jag hoppade på tåget någon månad senare. På den tiden skrev jag för Xbox Life och hade inte så mycket tid över för annan hårdvara. Men det var ny spännande teknik och konsolen var mysigt vit och det fanns en plats på min mediabänk för något nytt. I början gjorde jag väl som alla andra, spelade en jäkla massa Wii Sports.

Till en början kändes det rent ut sagt magiskt. Vi hade aldrig sett den här typen av kontroll tidigare. Även om det rent tekniskt fanns en hel del brister var man så hänförd att det var lätt att bortse från sådana struntsaker. Den känslan skulle dock passera. Det som snarare stack i ögonen var avsaknad av HD-upplösning men som tur var gjorde sig Nintendos typ av design bra även med bristande hårdvara. Men efter att ha spelat en massa vackra högupplösta spel på min 360 var det lite frustrerande att inte få samma skärpa på mitt Wii.

Men nu ska vi fokusera på spelen istället. Låt oss blicka tillbaka. Spelen som släpptes vid launch var följande: Wii Sports, The Legend of Zelda: Twilight Princess, Red Steel, Rayman Raving Rabbids, Super Monkey Ball: Banana Blitz, Monster 4×4: World Circuit, Wii Play, Call of Duty 3 och säkert något mer. Med andra ord ett säkert kort. Ett. Zelda såklart. Det spelade dock ingen större roll för alla spelade mest Wii Sports och var nöjda med det. Wii skulle visa sig bli något av en samlingsplats för dåliga portningar och bleka varianter av populära spelserier. I vanlig ordning blev det Nintendo själva som fick stå för de stora kanonerna. Minns ni Red Steel? Hur grymt det skulle bli? Minns ni också hur det inte blev så? Red Steel satte onekligen lite av en standard redan dag ett.

Hur som helst, nu var Wii här. Vi både älskade och hatade konsolen. Många tittade på den och fnös. Är det här slutet för Nintendo? Nintendos Dreamcast? Nja, inte direkt. Det skulle visa sig att Nintendo hade tänkt helt rätt. De som inte tidigare spelade spel började nu resa sig upp i vardagsrummen, grabba tag i kontroller och spela för fulla muggar. Problemet var väl att de mest spelade Wii Sports. Wii sålde fantastiskt bra. Men den blev nog inte navet i vardagsrummet som Iwata drömde om på E3-scenen 2005, men jäklar vilken Bowlingsimulator de hade knåpat ihop. Och jäklar vad de förändrade spelbranschen. Kinect? Move? Någon?

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2024 Tvspelsdagboken.se

Tema av Anders Noren — Upp ↑