Anländer vid ett garage, hämtar ut en bil och får GPS-koordinat av Origamimördaren. Jag tvingas köra mot trafiken för att visa mitt mot och på så vis få tillbaka Shaun. Gick sådär. Får spela igen som den unga kvinnan, vilken jag trodde var ungarnas mamma, men icke. Hon tar in på ett hotell där hon springer på Ethan (ungarnas pappa) och då inser jag att hon inte har en aning om vem han är. Känner mig som rena Sherlock Holmes. Hon hjälper honom att plåstra om sina sår efter den vilda turen på motorvägen och sen tar jag över rodret för Ethan igen och ger mig ut på nya våghalsiga uppdrag för att rädda Shaun.

FBI-agenten, Jayden, våndas över misstaget han gjorde tidigare, men de negativa tankarna avbryts snabbt när jakten tas upp på nästa misstänkta origamimördare. Jag svär och skriker över jobbiga Quick Time-events men lyckas tillslut jaga i fatt och slå ner den misstänkte. Herr polis tycker att de äntligen fångat den riktiga mördaren, jag är skeptisk. Men det skulle vara en intressant tvist om rollistan helt plötsligt kom upp på televisionen och spelet var över. Icke.

Den slitna privatdetektiven jobbar också vidare på fallet, han skaffar sig en partner något ofrivilligt. Intervjuar en rik bortskämd valp som heter Kramer, han hävdar spydigt att han är mördaren. Åter igen – skeptisk. Får sedan spö av hans vakter för att jag uppenbarligen inte fixar knapptryckningarna rätt. Jag vill hävda att spelet jobbar mot mig. Regnet fortsätter att ösa ner.

Ethan jobbar vidare i jakten på sin son i vad som bäst kan beskrivas som en studie i smärta. Nästa fas i jakten utspelar sig på ett energiverk och där får jag krypa över glasbitar bland råttor och stekas av elektricitet i förhoppning om att komma ett steg närmare Shaun. Själv utgår jag ifrån att Origamimördaren bara leker med oss men Ethan tycks tro att det finns ett ljus i tunneln. Bokstavligen. Ok, nu var spelet rent elakt mot mig. Jag hade ett litet elhinder att klara mig igenom, fick en stöt, och då vände han på klacken och stack ut bakvägen, den fega vägen ut. Bara för att sätta det här i ett sammanhang. För att komma vidare? Ett elaggregat. För att fega ur? Fem. Logiskt? Nej. Jag är så jäkla less på alla dessa quick time events nu. Min näsa är inte gjord för knapptryckningar.

Dåliga tider på polisstationen. Den misstänkte de tog in till förhör visar sig ha ett alibi och den hårdkokte moraliskt tveksamma polisen är såklart missnöjd. Han vill ju bara sätta dit någon, vad mer kan man begära. Fortfarande ingen som har dragit upp min blunder tidigare i spelet, men jag kan tänka mig att det dyker upp något snart. Annars saknar jag alla de moraliska beslut jag har hört så mycket om. Tycker det mest är mina misslyckade quick time events som drar storyn åt ett visst håll. Ethans före detta fru dyker upp på stationen och slänger ur sig misstänksamheter mot ex-maken. Det här ser inte bra ut. Hoppas, hoppas att det visar sig vara han. Med tanke på hur kass han är på att hantera elektriska hinder förtjänar han en stund i fängelset. Efter ett möte med Ethans psykolog tror nu både herr polis och herr FBI att han är mördaren. Vilket såklart betyder att han inte är det.

Fler ledtrådar för Ethan och ännu mer lidande. Det börjar kännas litegrann som en Saw-film även fast jag aldrig sett en Saw-film. Men jag har förstått han det handlar om tortyrporr och det tycks även vara Origamimördarens fallenhet. Hugger av mig själv ett finger, även det ett första för mig i spelvärlden. Även i den riktiga för den delen om någon undrar. Polisen är ute efter Ethan, blir återigen räddad av den mystiska kvinnan, nyheterna rapporterar om fallet. Ethan tror han är Schizofren. Mår dåligt och stänger av spelet. Hoppas det hela är slut snart. Återkommer förhoppningsvis.

Jag försöker behärska mig och inte skriva om allt jag upplever i spelet. Men Heavy Rain gör det inte lätt för mig. Ingenting upprepas, allt är hela tiden nytt. Nu har jag i varje fall spelat en del utan att skriva ner saker, så jag ber om ursäkt på förhand om det blir lite av ett logiskt hopp. Låt mig försöka summera läget i en mening. Det regnar, Origamimördaren är på fri fot med vad vi antar Shaun i fångenskap och läget är milt sagt förvirrande.

Jasons och Shauns pappa får en skokartong av mördaren. I den, ledtrådar. Nu ska han utmanas i hopp om att få tillbaka Shaun. Känns spontant som spelet kan börja på riktigt nu, eller i varje fall som att berättelsen tar lite fart. Men det har jag trott förut. Hursomhelst börjar det bli läge för lite Short Cuts, inte i bokstavlig mening då, utan som i filmens värld. Dags för de olika historierna att vävas samman. Hoppas.

Hos polisen är allt som sig bör. Den välutbildade agenten hamnar i trubbel med den otåliga polismannen. Underbara härliga stereotyper. Men jag håller mig lugn och blir inte upprörd. Vi ger oss ut på jakt efter mördaren och hamnar i en lägenhet av det mer religiösa slaget. Polismannen sparkar in dörren och när jag påpekar att detta kanske inte är lagligt slänger han ur sig ”call the cops”. Jorå så att. Ok, vänta nu lite, jag tror jag gjorde något jag inte borde ha gjort. Eh. Om man får en Trophy som heter Blunder, är det bra? Jaja, antar att jag får leva med det här nu.

Följande saker har jag aldrig gjort i ett spel. Räddat en person som försökt ta sitt liv i ett badkar. Bytt blöjor på ett gråtande barn och sedan vaggat det till sömns. Följande saker har jag gjort i ett spel. Skjutit någon som antagligen inte förtjänade det. Men jag tror inte jag mått lika dåligt över detta faktum som jag gör nu. Heavy Rain överraskar mig faktiskt på den här punkten. När de pratade om att man skulle få uppleva riktiga känslor lät det mest som PR-snack. Inte direkt. Måste ta en paus och smälta allt detta.

Startar upp och får återigen axla rollen som FBI-agent. Jag pratar med polischefen och får knyta hans slips. Vet inte om spelet vill få mig att träna på Quick Time Events inför krångligare situationer, eller om spelet bara är galet. Måste säga att jag gillar den här karaktären bäst, han är lagom avslappnad och ser lite smådryg ut. Faller mig helt i smaken. Blir tilldelad ett kontor på polisstationen, ett riktigt ruffigt sådant. Faller mig inte alls i smaken. Men vem behöver ett snyggt kontor när jag har mina sköna VR-solglasögon?

Efter att ha gjort om mitt kontor från ett dammigt råttbo till en exotisk miljö går jag igenom fallet, allt genom glasögonen. Tydligen har även mannen från FBI problem med hälsan, för nu måste jag visst ta någon drog. Kanske har mina glasögon en bieffekt? I vilket fall som helst känns det som jag lever i en blandning av Matrix och Minority Report. Vilket är ett plus. Droger eller inga droger.

På samma polisstation sitter Ethan som nu har anmält Shaun försvunnen. Spelet ber mig ange vilken tid han försvann och vad han hade på sig. Har ingen aning om det har någon betydelse för spelet men jag kommer verkligen inte ihåg. Polisen tror att han bara är bortsprungen men fruktar även att Origami-mördaren har tagit honom. Spelet blir bara värre och värre och det är lite svårt att hänga med i svängarna. Det är svårt att veta vad spelet verkligen kräver i exakthet från min sida, eller om jag bara följer med i en berättelse.

För första gången på ganska länge får jag nu spela som privatdetektiven Scott Shellby, som även han utreder Shauns försvinnande. Han blir även dagens man då han räddar en liten butik, vars ägares son fallit offer för Origamimördaren, från att bli rånad. Jag får någon slags låda som tack för hjälpen. Sen var det slutspelat med Scott. Jag förstår att spelet vill att jag ska se historien från olika perspektiv, men jag stör mig lite på att bara få spela med en given karaktär i några minuter.

Över till nästa karaktär, en kvinna som jag antar är Shaun och Jasons mamma. Hennes lägenhet är alla hipsters drömlya. Jag får, med hjälp av spelet, känslan av att hon inte är ensam i lägenheten. Så självklart är nästa logiska steg att gå och ta en dusch. Naket. Vuxet. Hon var inte ensam, eller, allt var bara en dröm, efter att ha kämpat för mitt liv och slagits med kniv, vaknar hon upp på sin soffa. Rena dallasfasonerna. Ok, dags igen för en annan karaktär. Heavy Rain har verkligen inga planer för mig att gå grepp om den här historien. Vet inte om jag ska uppskatta det eller bara känna mig förvirrad. Det mest upplysta känns som att uppskatta det. Vill ju inte känna mig dum.