För några år sedan sprang jag på Tales of Symphonia Chronicles till PS3 i en butik och eftersom jag ganska länge suktat efter, men inte riktigt vågat, att spela det till Gamecube kunde jag inte låta bli att köpa det. Men av någon anledning, eller snarare av samma anledning som alltid, har det bara stått i min hylla fram tills nu. För mig som aldrig spelat ett Tales-spel var det med spänning jag startade Symphonia. Fortsätt läsa
Kategori: Testat (Sida 1 av 3)
Ibland är jag på humör för djupgående berättelser med världar och karaktärer som kräver full uppmärksamhet. Ibland, när jag känner mig som tröttast, är jag mer sugen på enklare saker, där förutsägbarhet inte är något negativt. När jag äntligen bestämde mig för att ta tag i Y’s Origin (som har dammat på min PS4 ganska länge nu) var jag lite orolig över att det skulle vara en invecklad historia, men cirka två timmar in i spelet inser jag att det är som gjort för mig – när orken tryter. Fortsätt läsa
Ibland dyker spel upp som från ingenstans. Jag hade aldrig hört talas om Blossom Tales The Sleeping King innan jag sprang på en Quick Look från Giant Bomb. Tydligen har spelet funnits ett tag på Steam men har nu även släppts till Nintendo Switch. Jag har nu spelat ett par timar av spelet (som jag tror ska vara runt 10 timmar långt) och jag är helt såld. Fortsätt läsa
Golf Story är något så knasigt som ett golfspel med en story och inslag av rollspelande. Nja, så knasigt kanske det inte är, Mario Golf till Gameboy gjorde något liknande. I detta fall handlar det dock om någon slags mix mellan typiskt 3-klicks-golf och vad som för mig mest påminner om Earthbound. Med andra ord småtokiga karaktärer och torr, fyndig humor. Jag sugs in direkt. Fortsätt läsa
Jag gillade verkligen Limbo, även om det skrämde mig litegrann. Utseendet var unikt, det var enkelt att kontrollera, lagom svårt men aldrig frustrerande. Nu har det gått ett tag sedan Limbo gjorde entré på marknaden som ett av spelen som banade väg för den då nya indievågen. Nu, 6 år senare, är danska Playdead tillbaka, den här gången med Inside. Fortsätt läsa
Det här må vara något av ett märkligt spel att inkludera i avdammat. Men i mitt huvud kan det fungera. Day of the Tentacle Remastered släpptes ganska nyligen till bland annat Playstation 4 och jag köpte det ännu mer nyligen, i det avseendet fungerar det absolut inte. Men jag köpte det även när det släpptes och jag minns ärligt talat inte om jag klarade det då, tror inte det. Därför kan vi se detta som ett gigantiskt avdammande, flera lager. Hur som helst. Fortsätt läsa
Efter Gamescom skrev jag om hur jag var sugen på ett Call of Duty för första gången på många år. Nu är Call of Duty: Advanced Warfare här, och istället för att skriva en regelrätt recension ska jag göra ett antal konstateranden angåenden Advanced Warfare, konstateranden som väl beskriver min upplevelse. Fortsätt läsa
Utan att någonsin ha spelat A Link to the Past gav jag mig på uppföljaren A Link Between Worlds. Det kändes lite spännande – skulle jag känna mig utlämnad för att jag inte besökt denna version av Hyrule tidigare? Egentligen var det nog bara påhittad oro, för innerst inne visste jag att Nintendo är mästare på att välkomna nya spelare i deras etablerade världar. Men spännande var det i alla fall, för en viktig fråga kvarstod: hur står sig den mer klassiska Zelda-stilen, från kameraperspektiv till kontroller till spelprogression, idag? Fortsätt läsa
På förhand den kanske starkaste lanseringstiteln för PlayStation 4, åtminstone bland förstapartsspelen, Resogun, den senaste arkadskjutaren från finska Housemarque, har äntligen nått mina grova händer. Jag kallar dem grova, för det är så de alltid har känns när de sätts på prov av Housemarques millimeterprecisa spelupplägg. Här gäller det att hålla tummarna rätt i mun för att inte se extraliven ticka iväg alltför fort, och Resogun är inte annorlunda. Tvärtom skruvas tempot upp ännu högre från Super Stardust-serien, en profilriktid tanke som mestadels är rätt utförd. Fortsätt läsa
Det enda spelet jag hittills köpt i fysisk form till PlayStation 4 är Assassin’s Creed IV: Black Flag. Mina första timmar med Black Flag har varit underhållande, men inte utan sina missöden. Det är tydligt att ju mera spelet är Black Flag och ju mindre det är Assassin’s Creed, desto bättre är det. Karaktärerna är livfulla med egna intressen och motiv, och tonen är betydligt lättsam än i tidigare spel i serien. Istället för att kämpa för något större syfte, i 1700-talets Karibien eller nutidens Frankrike, är även spelaren driven av pengar och nöje snarare än en assassin’s creed – helt rätt val när det handlar om piratliv. Fortsätt läsa
