En stor del av mitt retrosamlande har gått åt till att läsa på om (titta på youtube-klipp alltså) och försöka hitta lite mer udda shooters till mina plattformar. De mest uppenbara titlarna äger jag såklart, R-Type, Gradius, Ikaruga och Truxton men det finns så mycket mer där ute, speciellt till Sega Mega Drive. En titel som gång på gång hyllades var Gaiares och eftersom det är ganska ovanligt och aldrig släpptes i Europa fick jag snällt beställa den amerikanska Genesisutgåvan, för lite mer pengar än jag hade önskat. Frågan är då om det var värt det. Fortsätt läsa
Kategori: Testat (Sida 2 av 3)
Ah, Batman, en av tidernas främsta serietidningshjältar. Den stenhårda läderlappen med sin trasiga barndom har även använts ett antal gånger genom åren i olika tvspel. Försökte tänka tillbaka på hur många spel jag har spelat med Batman i huvudrollen, men tappade räkningen. En hel del (enligt Giant Bomb dyker han upp i 42 titlar – flipper inkluderade). Men nu handlar det om Batman The Video Game till Nintendos Entertainment System, ett spel jag spelade när det begav sig (89-90) och gillade skarpt. Ett spel jag återvände till nu 2013 och fortfarande gillar, men kanske inte lika skarpt. Fortsätt läsa
Det fanns en tid då licenserade spel inte bara var skräp, då kända varumärken kunde ligga till grund för välutvecklade spel. Visst dyker det upp ett och annat sådant även idag men inget som direkt kan mäta sig med Disneys storhetstid under åtta- och sextonbitarseran. Ett av spelen från den tiden var Land of Illusion: Starring Mickey Mouse. Fortsätt läsa
Det finns vissa spel som helt slukar mig, som gör att jag nöter i timtal, utan att aldrig riktigt reflektera över varför. Det bara blir så. Diablo 3 har jag nu lagt över hundra timmar på. Jag har spelat igenom det på samtliga svårighetsgrader, utforskat spelets alla hörn och vrår, men har fortfarande inte sett allt som går att se. Men någonstans måste spelet få ta slut. Fortsätt läsa
En sak är säker, det råder ingen brist på intressanta Shoot ’em Ups till Sega Mega Drive. Eftersom jag aldrig ägde en Mega Drive som liten är det som att kliva rakt in i en värld av tvådimensionellt vansinne. Mina personliga favoriter i genren är Ikaruga till Dreamcast, SWIV till Amigan och R-Type – till allt möjligt. Det är en fantastisk genre som idag har tappat en hel del fart. Just där ligger tjusningen med retrospelande, det finns en näst intill outtömlig skatt av titlar att upptäcka, oavsett typ. Bland dessa hittade jag Truxton. Fortsätt läsa
Precis som vi idag gnäller på speltorkan hos Wii U hade även 3DS en tuff början. Dåligt tredjepartsstöd och få förstapartstitlar fick många att på riktigt tvivla på den tidigare så lovande maskinen när PS Vita annonserades med samma prislapp. En prissänkning, ett Monster Hunter och ett Animal Crossing senare är det istället Vitan som är utskrattad i röken bakom japans överlägset bäst säljande konsol. Under 2013 har 3DS fullständigt flödat med fina titlar, men trots storsäljande Animal Crossing: New Leaf är det Fire Emblem: Awakening som blivit systemets verkliga fjäder i hatten. Med Pokemon X & Y nalkandes kändes två bärbara JRPG:n lite överväldigande, och jag fick en spark i baken att på riktigt sätta mig in i spelårets stora uppstickare.
XCOM: Enemy Unknown lyckades förra året ropa hem flera Game of the Year-priser utan att för den delen nå ut till en bredare massa. Överskuggad av bland andra The Walking Dead: The Game, som tog storslam på Spike TV, Journey, Dishonored och Mass Effect 3 blev XCOM varken en favorit eller en underdog, och hamnade under radarn i julhandeln. När jag höll ögonen öppna under Steam-reorna dök så XCOM plötsligt upp på PlayStation Plus, och vips hade jag inte längre någon anledning att stå över ett av 2012:s mest kritikerrosade spel. Utan den minsta kunskap om det klassiska originalet hoppade jag in i Firaxis strategispel utan varken erfarenhet eller förväntningar. Fortsätt läsa
Jag ska lägga korten på bordet direkt och berätta att spelen i Hitmanserien ligger mig varmt om hjärtat. De brukar inte vara lika slipade och snygga som en annan av mina favoritserier, Splinter Cell, men det finns mycket i båda som jag verkligen gillar. Det var länge sedan Io Interactive gav oss ett spel om Agent 47 och jag har verkligen saknat honom och hans äventyr. Jag hade inga egentliga förväntningar på spelet, ville nog mest att det skulle vara minst lika bra som tidigare. Fast när jag väl hade spelat två eller tre kapitel och tyckte att det egentligen nog inte hade hänt så mycket sedan sist kände jag mig först lite förvirrat besviken. Som tur var spelade jag vidare och efter inte så lång tid ändrade jag helt uppfattning och var fast. Fortsätt läsa
FIFA är en spelserie som ligger mig varmt om hjärtat och vi har följts åt sedan tidigt 1990-tal. Vi tog en paus för några år sedan då vi passade på att träffa andra och jag dejtade glatt huvudkonkurrenten PES istället. Gammal kärlek rostar dock aldrig och snart kröp jag tillbaka upp i FIFAs varma famn igen. Under 2011 har vår kärlek blomstrat som aldrig förut och jag lyckades dessutom med något jag aldrig gjort tidigare, jag spelade så mycket att jag blev avtackad som tränare/spelare och fick helt enkelt kliva åt sidan. Jag ”klarade” FIFA. Kanske världens finaste kärleksförklaring inom tv-spelens värld? Fortsätt läsa
Kairosoft är tillbaka med ett nytt tidsslukande och högst beroendeframkallande spel. Pocket Academy bygger vidare på samma Theme Hospital-liknande grund som Game Dev Story men har fler valmöjligheter och fler moment som till en början gör det betydligt svårare att överblicka. Efter sju spelade timmar har jag fortfarande inte stenkoll på alla funktioner och har stora problem att balansera min budget, men det om något låter som en bra simulering av skolans värld.
Det hela börjar med några enkla grundval. Man väljer plats för skolbyggnaden och man skapar sin första elev. Eleven kan vara alltifrån hårt studerande till flörtig och lekfull och den har sina styrkor i olika typer av ämnesområden. Om valet av just denna första elev är av vikt är dock svårt att avgöra eftersom det snart dyker upp nya elever som kräver ens uppmärksamhet. Hur som helst är de inledande minuterna lugna och metodiska men sen brakar allt lös. Nya elever anländer, olika faciliteter ska byggas och budgeten ska hålla.
Pengaflödet är inledningsvis mitt stora problem eftersom det kostar en massa att anställa lärare och vill man höja lärarnas kompetens går såklart lönerna upp. Det kostar också att underhålla olika delar av skolan såsom lärarrum, klassrum, växter på skolgården och den obligatoriska vattenfontänen. Att bygga sin skola i någon slags kaotisk form är inte att rekommendera eftersom vissa saker i skolans värld ska hänga ihop. Till exempel är det bra om uppehållsrum, vattenfontän och skolsysterns rum ligger ihop eftersom dessa tydligen ska utgöra socialt viktiga platser i skolan. Hur systers rum kommer in i den mixen är jag väldigt osäker på.
I Game Dev Story var allt väldigt överblickbart. Man utvecklade spel, arbetstagarna levlades upp för att bli bättre på sina jobb, allt ägde rum på samma skärmbild och man kunde åka till spelmässor och prisutdelningar. Pocket Academy äger rum på en större yta eftersom det är en hel skolbyggnad man ska sköta och genast blir det svårare att hänga med i vad som händer i skolans olika hörn, vilka som flörtar med varandra och vilka elever som går runt och missnöjt surar. Jag antar att allt detta kommer att bidra till ökad livslängd men omedelbart saknar jag Game Dev Storys enkelhet.
Pocket Academy är fyllt av karaktärer som vill olika saker, behöver utmanas, ska bli bättre på sina ämnen eller sina jobb, strävar efter olika karriärer och vill må bra i skolan. Allt tyder på att pengar löser dessa problem, men pengar är en bristvara. Även om det just nu känns svårt att bemästra finanserna har jag svårt att lägga ifrån mig min iPhone under för långa perioder och är du en ägare av en sådan telefon och knyter handen i fickan när folk talar positivt om Angry Birds är valet enkelt. Det är dags att skapa världens främsta skola.
