Retro, nytt och allt däremellan.

Kategori: Valvet (Sida 5 av 17)

Samlarutåvor: Bravely Default

Efter att ha missat gårdagens release fick Bravely Default till Nintendo 3DS hänga med hem idag – Deluxe Edition, givetvis. Trots standardinnehåll med konstbok, soundtrack och staty som främsta dragplåster finns det mycket speciellt med denna deluxe-utgåva. Dels är det ett handhållet spel det handlar om, och de får väldigt sällan specialutgåvor av den här kalibern. Dels är den ovanligt komplett, när det blir vanligare och vanligare de vill sälja på oss stackars samlare en rad saker utöver vår nyinskaffade stolthet. Tricket med en liten smal och fånig konstbok för att sedan sälja den riktiga separat är ett alltför vanligt knep, likaså att slänga ned koder för att hämta ljudfiler och guider digitalt – lurendrejeri på hög nivå! Square Enix försöker med Bravely Default ge bärbara rollspelare den låda de förtjänar, men har de lyckats? Låt oss ta en titt.

Redan vid kassan i butiken får jag syn på lådan. Killen framför hämtar ut en likadan (vad är oddsen?) och den är större än jag väntat mig – mycket större. När jag en stund senare får den i handen har den en behaglig vikt, d.v.s. att den är tung. Bra början! Väl hemma med plasten avriven blir jag konfundersam – hur öppnar jag lådan? Den var helt klart delad i mitten på titel-logon, men mina försök hindrades av den påklistrade baksidan. Efter en obehaglig vända med den numer kallade collector’s-öppnar-kniven insåg jag senare att baksidan var till för att tas bort, något jag gillar då man ändå inte vill se fula PEGI-logotyper eller annat lagligt trams på en så vacker sak. Lådan som sådan är helt klart gjord för att behållas, tillverkad i tillräckligt stadigt plastmaterial med ett tunt, strävt tyg på utsidan. I slutändan finns inte mycket att klaga på när det kommer till paketering, där hög kvalitet utan krimskrams är mycket uppskattat.

Efter att ha lyft på locket, som genom ett hål visade en landskapsbild från lådan däri, var konstboken det första som syntes. Stort bredbildsformat med högkvalitetsomslag – så här ska en artbook se ut, om än inte den tjockaste i sitt slag. Det känns dock som att många av sidorna med bilder från utvecklingsperioden gapar lite tomma. Här kunde man tryckt in mer material på sidorna, om inte annat för att fylla resten med fler målningar av miljön eller karaktärerna i deras slutgiltiga form.

Nästa: statyetten. Jag kanske till och med borde kalla det en staty, för det är den här pjäsen som gett lådan sin storlek och vikt. Inga rörliga leder eller utbytbara delar finns, men Agnes står, stor och ståtlig, på en stabil plattform. Medan allt det hårda och tunga gör sitt jobb galant är inte handmålningen perfekt. Trots simpla färgmönster sitter inte alla skarvar på rätt ställen och det känns som att målarna haft en stram tidsplan. Dessutom saknar Agnes attityd. Medan posen är självsäker saknar ansiktet den beslutsamhet som en hjältinna av den här kalibern behöver. Statyn i deluxe-utgåvan av Bravely Default är, trots sin utmärkta byggkvalitet, betydligt mer imponerande på håll än i närbild.

Sist men inte minst har vi då en musik-cd med temamusik. På omslaget heter det ”mini album” och innehåller 10 spår. Pianobitar blandas med stråkar, men överlag överröstar de elektroniskt framställda tonerna orkestern. Efter att ha lyssnat igenom skivan två gånger har jag ett gott intryck av spelets soundtrack med några riktigt trevliga spår, men det hela känns som ett smakprov med highlights och mycket hänger givetvis på hur det implementeras i gameplay och cutscenes. Oavsett är det alltid trevligt att få en fysisk cd-skiva, och inte minst ett riktigt cd-fodral.

Trots att lådans densitet inte ligger på Blizzard-nivå och att varken konstboken eller musik-cd:n riktigt fyller ut sin fysik med material är Deluxe Edition verkligen ingenting som Bravely Default behöver skämmas över. Kanske att storleken och omfattningen var väl tilltagen för denna handhållna och i namnet originella titel, och kanske att statyn inte riktigt lyckas utstråla samma tyngd som den faktiskt bär. Men med bästa möjliga byggkvalitet, kompletta fysiska medier samt en överlag clean finish är Bravely Default Deluxe Edition den bästa samlarutgåva för handhållna spel som går att få tag i.

Förpackning Artbook Staty Soundtrack Tillgänglighet Pris Betyg
5 4 3 4 Ytterst begränsad 929:- och uppåt 4/5

Slutet på en generation: PS3 – framtiden

Det har blivit dags för den sista delen i denna serie om livscykeln för PlayStation 3, och vi ska nu titta framåt mot efterföljaren PS4. Vilka läxor har Sony lärt sig från denna generation? Vad från PS3 hoppas vi se mer av på PS4? Kommer Sony komma med något helt nytt? Här är våra främsta förväntningar på Sony och PlayStation 4 under nästa generation:

Pelles förväntningar:

Sony gjorde flera snedsteg när de designade PlayStation 3. Dess tekniska arkitektur med en 8-kärnig Cell-processor försvårade för tredjepartsutvecklare att göra PlayStation-versionen av sina spel. Då Xbox 360 påminnde mer om PC än vad PS3 gjorde blev det naturligt att utveckla sina spel till 360 och sedan göra en PS3-port, ibland med mediokra resultat. Konsolens höga pris skrämde bort konsumenter och PlayStation Network kunde aldrig konkurrera med Xbox Live när det kom till spelargemenskap, funktionalitet och användarvänlighet. Den här gången ser det annorlunda ut. Sony ligger lägre än Microsoft i pris trots aningen bättre specifikationer, och med utvecklade chat-funktioner och headset-uttag på handkontrollen ser PS4 ut att kunna konkurrera online också. Den här gången krävs PlayStation Plus (oftast) för online-spel, vilket är en aningen trist men ekonomiskt sund strategi. Det känns som att Sony har gjort rätt från början, vilket kan bli avgörande längre fram under generationen.

Förra året köpte Sony upp Gaikai, och under E3 presenterade man en plan för hur streaming-tjänsten skulle integreras i PlayStations ekosystem. Gaikai kommer inte finnas tillgänglig under lanseringen på fredag, utan implementeras först under 2014. De säger att man kommer kunna streama PlatStation-biblioteket till bärbara och stationära plattformar. Vilka delar av biblioteket? Till vilka plattformar? Över 3G? Gaikai-teknologin är en av de få områdena hos PlayStation 4 som vi fortfarande vet väldigt lite om, vilket är spännande. Jag förväntar mig att Sony gör NÅGOT med Gaikai – ju mer kvantitet och kvalitet, desto bättre (bra analys!).

När PS3 släpptes under 2006 (2007 i Sverige) fanns en handfull schyssta titlar som såg bra ut. När man i efterhand jämför Motorstorm och Resistance: Fall of Man med Grand Theft Auto V, God of War III eller Batman: Arkham City har man svårt att tro att det är samma plattform man har att göra med. Även om Killzone: Shadowfall har vackra miljöer och imponerande ljuseffekter kommer vi att skratta åt det om några år. The Witcher 3 och Metal Gear Solid V är kanske det mest imponerade vi sett hittills… men tänk på allt det vi inte sett. Tänk på PS4:ans The Last of Us – går det ens att föreställa sig? Förhoppningsvis inte.

Fredriks förväntningar:

Det är svårt att på förhand säga vad man förväntar sig när det gäller en ny konsolgeneration – jag vill bli överraskad. Att Sony måste göra bättre ifrån sig på onlinefronten är givet, smidigare onlinebutik känns också som en självklarhet. Så vad förväntar jag mig?

Först och främst hoppas jag att Sony lever upp till deras snack om en mer öppen plattform för oberoende utvecklare. Jag vill se nya, spännande spelidéer till bra och konkurrenskraftiga priser. Helst vill jag att Playstation 4 helt ska släcka mitt behov av att köpa en PC för att på riktigt komma åt Steam. Men det är nog mer än dröm än en verklig förväntning. Men en satsning på mindre titlar bör i varje fall röra om lite i spelgrytan för ingen blir gladare än jag om jag slipper spela fler militär-/rymd-FPS eller actionfilmsbetonade äventyr. Missförstå mig rätt, jag gillade både Uncharted och Killzone. men är redigt mätt på den typen av spel. Jag vill helt enkelt se nya kreativa spelidéer, och att jag inte vet exakt vad det skulle vara är själva poängen.

Vad gäller andra funktioner vet jag inte riktigt. Fortsatt stöd av Vitan (som ett komplement) vore toppen, en vidare utveckling av Plus-tjänsten likaså. Men det är nya spelupplevelser jag längtar efter mest och då blir allt annat sekundärt. Okej, lysande uppföljare till Whipeout, Ridge Racer och Everybody’ s Golf skulle inte sitta helt fel. Ge mig mer spel bara. För att inte tala om det nyss annonserade Persona 5… tilll PS3.

Slutet på en generation: PS3 – Daniels favoriter

Min Playstation-historia är inte speciellt omfattande. När Sonys första konsol släpptes var jag helt fast i PC-världen och PS2:an införskaffades inte förrän flera år efter releasen, och jag spelade faktiskt inte speciellt mycket på den heller. Den här generationen har Xbox 360 fått stå i rampljuset sedan den släpptes 2005, men för cirka tre år sedan slog jag till på Sonys tredje konsol – Playstation 3.

I och med att jag spelat i princip alla multiplattformsspel på Xbox 360 har PS3:an främst fungerat som en konsol för exklusiva titlar. Jag känner dock att det fortfarande finns en mängd titlar som borde fått min uppmärksamhet vid det här laget. Men ni vet hur det är, det är omöjligt att hinna med allt. Kanske hade min favoritlista sett annorlunda ut annars. På att-spela-listan står just nu; Ratchet & Clank-spelen, Metal Gear Solid 4: Guns of the Patriots, Journey, God of War III, Flower, Infamous 2, Heavy Rain och Beyond: Two Souls. Nedan är mina Playstation 3-favoriter så här långt.

Last of Us

Ett av de bästa äventyr- och dramaspelen som gjorts. The Last of Us är ett spel där de verkligen lyckats förmedla känslor och porträttera starka karaktärer. För mig var berättelsen med Joel och Ellie en ny upplevelse, och något unikt. Visst, spelet var stundtals lite långdraget för sitt eget bästa, men det jag tar med mig i slutändan är ett av den här generationens mest intressanta och bästa spel.

Castlevania: Lords of Shadow

Ett av få multiplattformsspel som jag faktiskt spelat igenom på PS3. men att det blev ett köp till Sonys konsol var en ren slump. Jag köpte det till Xbox 360, trodde jag, men när jag kom hem och stoppade i skivan gick den ej att läsa. Konstigt tyckte jag och upptäckte snart att jag fått PS3-versionen. Det var lika bra då det visades sig vara den tekniskt överlägsna versionen.

Jag hade egentligen ingen relation till Castlevania, men när jag spelade demot till Lords of Shadow blev jag helt såld och köpte så klart spelet. En otroligt vacker visuell presentation som stundtals var magiskt med sina varierade miljöer och underbara musik. Även detta var lite för långt för sitt eget bästa men var i grund och botten ett superbt actionäventyr. Jag köpte faktiskt till och med de två tilläggen som släpptes och nu ser jag verkligen fram emot nästa del i serien.

Uncharted 2

Uncharted var en ny frisk fläkt i äventyrsgenren och inte minst en vacker teknikuppvisning. Men det var först i uppföljaren som utvecklarna Naughty Dog satte pricken över i:et. Höga produktionsvärden rakt igenom hela spelet och en utmärkt balans mellan äventyr och action. Uncharted 2 kändes som en perfekt korsning av Tomb Raider och Indiana Jones där kluriga pussel och genomarbetade karaktärer i kombination med rafflande actionsekvenser alltid höll spelet på topp.

Killzone 2 & 3

Sony saknade länge en riktigt bra FPS-serie och när Killzone släpptes till Playstation 2 skulle det förändras. Vi som satt med Xbox och Halo vart inte speciellt imponerade då det första Killzone egentligen inte var något speciellt. Det råkade bara vara ett av få vettiga FPS till PS2 eller ens det om man ska gå efter en del kritikers omdömen från den tiden.

Som tur var så jobbades det hårt med del två, där de fick till en bra kontroll och riktigt bra känsla. Storyn har jag i princip glömt, det var något med Helghast, men det gjorde ingenting. I Killzone 2 lyckades utvecklarna Guerrilla dessutom leverera en oerhört läcker visuell upplevelse. Detta tog man vidare och finlirade på till del tre och vi fick också en underhållande multiplayerdel. Tumme upp!

Slutet på en generation: PS3 – Pelles favoriter

Sony Playstation var min första stationära konsol. Den följdes upp med PS2, men än var jag inte någon insatt spelare på långa vägar. Det var inte förrän jag fick min egen PS3 som mitt spelintresse verkligen började ta fart. Trots att nya konsoler kom in i bilden, gamla som nya, har det inte varit något snack om vilken maskin som fått mest speltimmar, kärlek och hat i TV-rummet. Här är mina personliga favoriter från PlayStation 3-biblioteket:

Call of Duty 4: Modern Warfare
Tillsammans med Medal of Honor: Airborne var Call of Duty 4 mitt första spel till PS3. Grön förstapersonsskjutare som jag var gick inte allt rätt i början, men när jag hoppade online blev jag snabbt duglig med avtryckaren. Efter att spelets heta period var över fick det flera renässanser i mitt spelande. När jag har gamingpolare över på LAN är det fortfarande obligatoriskt med några rundor på den lilla Shipment-kartan, om man inte vill köra taktisk 2v2-strid skrikandes ”fiende i västra flygeln” eller ”jag är nere”. CoD4 blev det riktiga startskottet för mitt spelintresse och har varit generationens kanske mest inflytelserika spel. Kuriousa: jag kan alla konversationer utantill i uppdraget nedan, ”All Ghillied Up”.

Resistance: Fall of Man
Även om jag testat det hos en polare långt tidigare var det inte förrän under 2008 som jag lånade Resistance för att klara ut det själv. Avtryckarfingrarna var varma från CoD4 och jag hade lärt mig att noggrant ta skydd under eldstrider – det här skulle gå som smort. Redan i första sekvensen dog jag gång på gång, och förstod inte hur jag skulle undvika att träffas av fienderna. Frustrationen tog över och jag sprang rätt ut på fältet sprayandes från höften. Chimera-skurkarna föll i högar. Med ett riktigt gråbrunt 50-tal och spelmekaniker som känns härligt old-school är Resistance: Fall of Man en unik och väldigt underhållande spelupplevelse. Tack vare Call of Duty och Battlefield har det åldrats så väl att det nästan är bättre idag än vid release. Och en sak till: XR005 Hailstorm (det är ju Insomniac vi talar om).

Burnout Paradise
Mitt första bilspel till konsolen, och även mitt första köp någonsin på lanseringsdag. Förutom Midnight Club: Los Angeles och Motorstorm-serien är Burnout Paradise det enda racingspelet jag faktiskt lagt ned mycket tid i. När det kom var det djävulskt snyggt med fantastisk fartkänsla och skönt soundtrack. Genom åren har jag kommit på mig själv att regelbundet bli sugen på att återvända till Paradise City, men det är inte (enbart) av nostalgikänslor. Burnout Paradise är fortfarande ett fullkomligt fantastiskt spel, och det med dagens mått. Att det dessutom haft generationens kanske bästa flöde av post-lanserings-material är ytterligare grädde på moset.

Far Cry 2
Innan ni tänker att Far Cry ska spelas på PC, vilket är ett korrekt påstående, var det inget jag vare sig visste eller skulle tagit någon notis om i slutet av 2008. I alla fall, jag var van vid att skjuta men bara på små kartor eller i trånga korridorer som elitsoldat och i schysst sällskap. Far Cry 2 gav mig ett vapen, satte mig någonstans i Afrika och lämnade mig där. Att smyga runt i det höga gräset med en intet ont vetande militiasnubbe i sikte var spänning, action och blod på mina egna villkor. Oftast väntade jag till mörkrets inbrott innan jag tyst smög mig på fiendecampet, om jag inte kände för att överaska med att rigga en explosion i den tryckande dagshettan. Eller bara gå upp tidigt för att utforska i soluppgången.

Grand Theft Auto IV
Det tog ett bra tag för mig att verkligen gilla GTA IV. Jag var ingen fena på körningen och det oförlåtande upplägget i main quest blev ofta frustrerande. Det slutade med att jag fuskade mig igenom slutet. Men jag härdades med tiden, och GTA IV är idag ett av mina mest spelade PS3-spel. Det känns som att man lite för enkelt kommer undan idag med att avfärda GTA IV. Visst, det kanske inte åldrats lika väl som vissa andra titlar, men i mina ögon förtjänar GTA IV fortfarande hyllningarna som hördes vid release.

God of War Saga
Med min klena spelerfarenhet har jag haft mycket att ta igen de senaste åren. Efter att ha hört några nyfunna spelvänner prata om det kommande God of War III verkade det vrålhäftigt. Lägligt nog valde Sony att testa det vinnande konceptet med att släppa föregångarna i HD till Playstation 3. Jag köpte, spelade och älskade God of War. Ettan är fantastisk. Tvåan är enastående. Och, senare, trean… trean är helt makalös. Med skarpt gameplay, magisk grafik och blodigt våld i totalt överdrivna mängder kan jag inte få nog av God of War. PSP-spelen i HD är lika underbara de, och allt ryms i ett fodral. Av mina knappa 15 platinumtroféer har 5 God of War i titeln.

Metal Gear Solid 4: Guns of the Patriots
På tal om att behöva ta igen, MGS4 var ett sånt där spel jag hade riktigt dåligt samvete för att jag inte tyckte om. Efter två misslyckade försök kom jag tillbaka en tredje gång med betydligt mer kött på benen. Fortfarande kan jag inte riktigt förstå hur Metal Gear Solid 4 kan existera. I en tid där allt innehåll på skivorna skulle kunna nås snabbt och enkelt, givet att de inte fanns låsta bakom DLC-dörrar, låtsas MGS4 som om det bara är vad det är. Men den som bekantar sig med MGS4 genom guider eller ihärdigt spelande vet att det finns till synes oändliga mängder lustigt skit att hitta på de allra märkligaste ställen, skit som sett till detaljrikedom och kvalitet är allt annat än skit. Och Old Snake är något helt kopiöst häftig, för att inte tala om Revolver Ocelot. Halo 3 definierade Xbox 360. Om jag i efterhand ska välja ett spel som definierade Playstation 3, en definition som stärks med Naughty Dog-spelen, så är det Metal Gear Solid 4: Guns of the Patriots.

I den sista delen av denna ”Slutet av en generation” kommer vi vända blicken framåt och se närmare på förväntningar kring Playstation 4 – missa inte!

Slutet på en generation: PS3 – Fredriks favoriter

Välkommen till del 2 av Slutet på en generation där vi den här gången fokuserar på Playstation 3. Med Playstation 4 snart på ingång tänkte jag att det var dags att lista mina personliga favoriter till PS3. Inte för att maskinen helt plötsligt kommer att gå upp i rök, det finns fortfarande en rad titlar jag kommer att spela, men en summering är på sin plats.

Everybody’s Golf: World Tour
Den som avfärdar Everybody’s Golf på grund av dess gulliga estetik och fortsätter nöta Tiger Woods, går miste om något. När jag köpte min första PSP köpte jag Clap Hanz småtokiga golfspel av rena farten och jäklar vad jag blev positivt överraskad. Det är färgglatt, utmanande och lite tokigt japanskt, allt i en perfekt kombination. Nu är World Tour till PS3 inte seriens starkaste kort men det har inte hindrat mig från att lägga ganska många timmar ute bland spelets bunkrar och fairways. Hjärnorna bakom Everybody’s Golf har dessutom utvecklat andra sportfavoriter så som Mario Golf och Mario Tennis och för den som äger en lämplig Nintendomaskin är dessa precis lika givna köp som Everybody’s Golf: World Tour till Playstation 3.

Flower
Abstrakt, speciellt, vackert, kalla det vad du vill. Flower är en upplevelse alla borde ta del av. Att jag fortfarande inte har spelat thatgamecompanys efterföljare Journey är för mig ett mysterium och något jag uppriktigt skäms över. Tiden räcker inte till alla gånger, men det är en klen ursäkt. Flower var även i mina ögon tillfället då det märktes att Sony började blir mer och mer intresserade av smalare, mer banbrytande spel. Vilket nu såklart har dominerat PR-snacket inför släppet av Playstation 4. Jag spelade nästan igenom Flower i en sittning, det gick inte att släppa kontrollen. Det borde du också göra.

Heavy Rain
När jag ser tillbaka på min tid med Heavy Rain har jag svårt att säga om spelet var bra eller inte. Rent tekniskt var det i vissa lägen briljant, i andra lägen en katastrof. Spelets berättande var många gånger intensivt och medryckande, andra gånger rent ut sagt pinsamt. David Cage verkar ha svårt att hålla en jämn nivå genom ett helt spel vilket också tycks vara fallet med hans uppföljare – Beyond: Two Souls. Men problemen till trots är det ett spel jag kommer att minnas ett bra tag framöver vilket säger någonting om Heavy Rain.

Rainbow Moon
Det enda spelet jag har tagit alla Trophys i. Jag tänkte kolla om jag kunde se hur många timmar jag la ner i detta nya retroosande rollspel men jag vågade inte starta det igen. Låt mig bara säga att det handlar om sjukt många timmar. Rainbow Moon var ett ganska tidstypiskt nygammalt rollspel som verkligen fångade mitt intresse. Många hade säkert gett upp efter ett antal timmars nötande för att nå den level som krävdes för att faktiskt ta sig vidare i storyn. Men jag har en uppenbar tendens att gilla sådant, det är av samma anledning jag spelade igenom Diablo 3 på alla svårighetsgrader i ett svep. Rainbow Moon var ett kärleksbrev till den gamla skolan av rollspel, på gott och på ont.

William’s Pinball Collection
Flipper som tvspel är ofta en chansning. Ibland lyckas några komma i närheten av den äkta upplevelsen men oftast misslyckas det. William’s Pinball Collection är utvecklat av Farsight Studios som nu är mer kända för Pinball Arcade till alla tänkbara plattformar. Men för mig var det här jag upptäckte hur fantastiskt begåvad den studion var och jag har aldrig sett någon komma så nära originalet som möjligt. Ett måste för alla flipperentusiaster även om jag nog snarare rekommenderar ett köp av Pinball Arcade i dagsläget.

L.A. Noire
Ett av de få multiplattformsspel jag faktiskt spelat på PS3 istället för Xbox 360, mest för att internet sa åt mig att göra det. Team Bondi’s (som efter release hamnade i rejält blåsväder pga. dåliga arbetsförhållanden) hyllning till 40-talets Los Angeles med skurkar, poliser och skurkaktiga poliser var smått lysande. Deras ansiktsteknologi gjorde dessutom karaktärerna väldigt levande, även om det var på gränsen till spooky ibland. Jag hoppas verkligen att L.A. Noire får sig en ordentlig uppföljare men den önskan är inte speciellt verklighetsförankrad.

Uncharted 1 & 2
Vad ska man säga om Uncharted. Första spelet var en stor anledning till att jag köpte mig ett Playstation 3. Det hade en del tekniska brister men var ett äventyr i sann Indiana Jones-anda som jag föll pladask för. I del två hade Naughty Dog putsat till den tekniska biten ordentligt och det är för mig en av den här generationens största mästerverk. Som att spela en äventyrsfilm med extremt hög budget från början till slut, jag blir salig bara av att tänka på det. Men av någon anledning orkade jag inte mer än ett par timmar in i trean. Kanske hade del två redan fyllt mitt behov av genren eller så var det helt enkelt ett sämre spel. Men den som äger ett Playstation 3 och inte har spelat Uncharted-spelen bör gå tillbaka till och göra om och göra rätt.

Där har vi dem, mina favoriter till Playstation 3. Det går såklart att nämna en massa andra spel också. Som Infamous, Pixeljunk-spelen, Joe Danger, WhipeOut HD, Singstar, Killzone 2, Ratchet & Clank, God of War 3, LittleBigPlanet och säkert något annat uppenbart. För mig dominerade Xbox 360 den här generationen men det betyder inte att Playstation 3 hamnar i skamvrån på något vis, att favorisera bland konsoler är korkat. Playstation 4 kommer att bli en oerhört intressant konsol och nästa generation ser det ut att vara den som kommer att dominera mitt spelande.

Fredrik spelar Earthbound: del 10


Efter en lång svettig vandring genom öknen (säkert fyra bildrutor) landar gänget i storstaden – Fourside. Precis som i tidigare städer är det något som inte står rätt till här. Det första jag vill göra är att åka och spara på hotellet och efter det att dra till shoppingcentret i hopp om att uppgradera min utrustning och mina vapen. Men där är det tvärsträng. Tydligen har någon halvskum person tagit makten över Fourside och stängt ner butiker runt om i staden.

Inte nog med det. Den här personen som jag tror heter Monotoll har dessutom satt Pokey, snorungen från mina gamla hemmakvarter, i någon slags maktposition. Saker kunde inte vara värre. Frågan är då bara vad som kan göras åt detta? I sådana här lägen visar Earthbound upp sin sämre sida. Det finns massvis med människor som säger massvis med saker om läget i staden men ingen säger något som styr mig i rätt riktning. Så jag går runt i staden i hopp om att springa på något och jag hittar ett hål i marken. Tyvärr är hålet skyddat av en mur så jag kan inte komma åt det.

Här gör jag dock kopplingen att det även fanns en massa hål och grottor ute i öknen som jag aldrig riktigt undersökte när jag var där. Med andra ord blir det bara att ta mitt pick och pack och ge sig tillbaka dit, inte direkt vad jag såg fram mot. Men så är läget. Efter ett par frustrerande strider ute i öknen (där jag också lyckas dö och bli tillbakaflyttad till Fourside) hittar jag ner i en grotta, som inte bara är en grotta, utan även en labyrint. Och det visar sig inte vara speciellt lätta fiender där ner. Så just nu är läget såhär. Det är svårt att hitta rätt väg, fienderna har lekstuga med mitt gäng och om någon blir svårt skadad eller förgiftad tar det en evighet att komma till en läkare.

Min frustration kring Earthbound har aldrig varit större. Karaktärernas inventory är så begränsad att jag inte kan packa på dem en massa mediciner och mat. Utan dessa har jag ingen chans nere i ökentunnlarna. Jag försöker verkligen att motivera mig själv att spela vidare, men det är svårt. Del 12 kan antingen bli delen då jag tar ett farväl av Earthbound eller delen då jag hittar tillbaka till spelets charm och karaktär. Vi får väl se.

Pelles Gamex 2013

Någon gång ska vara den första. Gamex 2013 blev inte bara mitt första Gamex, utan min första spelmässa. Förväntingarna var egentligen ganska simpla: att få spela Xbox One och PlayStation 4. Med mitt första presspass, ett gott humör och en god vän bar det av till Gamex 2013.

Efter att ha tagit ett varv för att reka var det Dark Souls II som var först att testas. Jag har varit halvskeptisk till Dark Souls II, mest för att det kännts som att ingen annan varit det. Demon Souls var en kulthit medan Dark Souls var Demon Souls fast för hela hardcore-skaran, inte bara de på PS3. Missförstå mig inte, Dark Souls är på många sätt ett fantastiskt spel, men när så många uppföljare kritiseras för att vara för lika sina föregångare behandlades Dark Souls som om det var helt nytt, vilket verkligen inte var fallet. Skulle Dark Souls II ”bara” vara mer av samma? Lyckligtvis är svaret nej. Systemen, dragkraften, är desamma, men presentationen och den grafiska kvaliteten är på en helt annan nivå trots att hårdvaran är densamma. Och PC-versionen ska inte vara gjord under PRAO-veckan säger de, men det vara PS3 på plats. Förlåt, Gamex var det ja…

PS4 var nästa mål. Knack, Lego Marvel Super Heroes, Assassin’s Creed IV: Black Flag, Contrast, Killzone: Shadow Fall, Driveclub, Octodad, Resogun, FIFA 14, hunkahunka-något och säkert annat jag inte minns fanns att välja mellan. Knack fick bli mitt första PS4-spel. Knack förstår man direkt när man ser det, så istället kände jag lite extra på kontrollen. Faktum var att det inte var mycket att känna extra på. När jag tog tag i kontrollen i visste jag precis vad den gjorde och den kändes naturlig i handen. Det ska här tilläggas att problemet många känner, att Dualshock är för liten medan 360-gamepad är anpassad efter händerna inte kan appliceras på mig. Med mina stora händer griper jag en dualshock enbart med fingrarna, medan en Xbox-kontroll blir ett halvbehagligt mellanting. Utöver den tryckbara pekplattan som kändes lös och plastig var det inget med Dualshock 4 som snodde uppmärksamhet från skärmen, vilket är något bra.

Efter att ha strosat runt en stund på golvet ställde vi oss i nästa kö, den här gången till Ubisoft-båset. Snart förstod vi att det bara var Assassin’s Creed IV vi väntade på, och inte Watch_Dogs som jag hoppats på. Det fick bli en andra chans med PS4:an. Efter vad som kändes som 10-15 min var jag mycket nöjd med både ACIV och dess Next-gen-version. Det märktes tydligt att det jag inte spelade på nuvarande konsoler, en skillnad jag inte skulle tagit gift på på förhand. Tydligast var de detaljerade öarna långt borta i fjärran och skeppen med vajande segel en halv kilometer bort. Det enda som återigen kändes halvdant var styrplattan som användes för att navigera kartan.

16:00 – Dragon Age: Inquisition på scénen. Här fick jag inte bara en större förståelse för BioWares nästa fantasy-RPG, utan för Gamex som konvent. BioWare-svensken som snackade, vad han nu hette, pratade om hur han kämpat för att kunna visa denna demonstration på Gamex. Samma demo hade visats tidigare på PAX, men inte för allmänheten. Det gick att ta på den stolthet talaren kände av att kunna visa upp något han själv varit med och skapat på hemmaplan. Det kändes talande för Gamex i sin helhet: en chans för svenskar att visa upp sina verk i hembyn. Vad gäller Dragon Age: Inquisition ser det väldigt intressant ut. Jag gillade särskilt att de var tydliga kring centrala, speltekniska punkter såsom level-scaling och health-bar. Det finns ingen level-scaling överhuvudtaget, utan olika fiender på olika platser är helt enkelt olika starka. Livsmätaren återfylls inte mellan strider, vilket gör planering och strategi kring health potions ytterst väsentligt. Dragon Age: Inquisition kändes som en levande värld, en värld spelaren får besöka och över tid forma genom sina handlingar. Spelsläppet är planerat för Q4 2014.

Xbox One var det också… trodde jag. Visst fanns det några XB1-kontroller som styrde Forza 5, Ryse: Son of Rome och FIFA 14, men konsolerna var bakom väggar. Någon monter fanns heller inte som visade upp den nya hårdvaran. Det fanns helt enkelt ingen Xbox One att se på Gamex 2013, sjukt som det låter. Efter en god stund helt oorganiserat köande fick jag köra ett varv i Forza 5. Kontrollen var inget superspeciellt, men kändes bekväm i handen likt 360-gamepaden. Forza 5 däremot var ingen rolig upplevlse. Själva körningen var bara mer Forza (vilket är väldigt bra) men den grafiska kvaliteten var, i ärlighetens namn, bedrövlig. Närapå obefintlig kantutjämning och rent dålig draw distance gjorde att jag inte kunde säga någon som helst nämnbar skillnad gentemot Forza 4 på 360. Efter att senare ha sneglat på Ryse: Son of Rome kunde jag konstantera att dess grafik var av betydligt högre klass. Tyvärr lider Ryse, i alla fall arenaläget som demonstrerades, av en rad andra tillkortakommanden då det är otroligt repetetivt utan att glänsa i stridsscenerna. Klart underkänt, Microsoft.

Efter att ha sett en demonstration för Tom Clancy’s The Division, en demo som kändes identisk med den som visades på E3, hade jag ensam en timme kvar att slå ihjäl. Jag köade återigen in till PS4-golvet för att kunna testa något nytt. Det fick bli Octodad. Det tog mig några minuter att förstå hur jag skulle få bläckfisken att röra på sig. När jag precis började få grepp om det och se något intressant fick jag chansen att gå över till Resogun-skärmen. Tack vare presskortet fick jag ostörd sitta med Housemarques senaste i säkert 15-20 minuter, vilket blev höjdpunkten för min Gamex-vistelse. Resogun är väldigt mycket ett nästa generationens arkadspel, och PS4:ans kanske vassaste lanseringstitel. Space Invaders möter Super Stardust i cylinderformade nivåer fyllda med explosioner och ljuseffekter, ibland i slow-motion. Jag hann gripas, fastna till och med, och började bygga multipliers och jaga highscore. När jag skrev in mitt namn på andra plats kändes det ändå dugligt, och det var dags för mig att lämna kistamässan.

Mina förväntningar på Gamex 2013 var att få spela Xbox One och PS4. Det fick jag göra. Jag fick däremot inte se Xbox One, jag missade Thief-konferensen och jag var aldrig nära på att få ihjäl mirror knight i Dark Souls II. Men med två mycket övertygande lanseringstitlar till en likande övertygande next-gen-konsol plus en intressant demonstration av ett BioWare-spel kan jag knappast påstå att jag är missnöjd. En plansch fick jag med från Dragon Age-konferensen och det där presspasset gav mig tre kopior av ett småtrevligt indiespel vid namn Cobots – bara en sådan sak.

Fredriks Gamex 2013

Varje år hoppas jag på att Gamex ska ha växt sig större, starkare och snyggare. Till en mässa för spelare i alla åldrar, för alla smaker och intressen. Det ska ju onekligen vara Nordens störa spelmässa och under ett år som detta, med en ny konsolgeneration på väg ut, borde mässan vara något i hästväg. Dessutom hade Gamex allierat sig med Cdon och deras elektronikmässa vilket bör vara en intressant kombination. Så vad var det för Gamex jag fick?

Målet med mitt besök på Gamex 2013 var ganska tydligt. Jag ville testspela Playstation 4 och Xbox One. Det gjorde jag också. I synnerhet var jag nyfiken på den nya kontrollen till Playstation, men också intresserad av att se evolutionen av den smått fantastiska Xbox 360-kontrollen. Nu när jag testat båda är jag ganska besviken, men av olika anledningar.

Vad gäller PS4-kontrollen var nog mina förväntningar lite väl höga. Missförstå mig rätt, kontrollen kändes mycket rejälare och bekvämare än vad Dualshock 3 gör, men det är inte speciellt svårt att lyckas med det konststycket. Är den på samma nivå som 360-kontrollen. Nja, knappast. Men det är ett steg framåt för Sony, bara inte ett så stort steg som jag hade önskat. På plussidan hittar vi betydligt tyngre triggers och betydligt stabilare analoga spakar. Men placeringen faller mig fortfarande inte i smaken, men det är nog mer en vanesak än något annat.

Varför då besviken på Xbox One-kontrollen? Jo, eftersom jag anser att den är ett steg tillbaka för Microsoft. I 360-kontrollen hade MS hittat en robust design och utöver den fruktansvärda digitala styrplattan har jag svårt att hitta fel på 360-padden. Kontrollen till Xbox One känns billigare på något sätt. De analoga spakarna är tunnare och slappare. Höger och vänster triggerknappar (RB/LB) är inte speciellt tryckkänsliga och är vissa lägen helt stumma. Det digitala styrkorset har man nu fixat till, det är ett plus.

En annan sak jag reagerade på var det nu inbyggda motståndet i de analoga triggerknapparna (LT/RT). Ni vet, om man gasar eller bromsar i Forza ska man känna feedback och motstånd i syfte att skapa en mer äkta bilåkarkänsla. Men känslan var mest att någon gav mig svaga elchocker i fingerspetsarna. Förhoppningsvis lyckas utvecklare jobba vidare med denna funktion för i Forza var den bedrövlig. Hur är då nya Forza, jo lite snyggare, annars mer Forza.

Annars då? Jo Sony gav ett positivt professionellt intryck i sitt bås på mässan medan Microsoft kändes oorganiserade med lite golvyta och några maskiner. Dock var det inget av företagen som signalerade – titta på oss! vi har nya maskiner på gång! och vi vill gärna ha era pengar! Sorgligt men sant. Nintendo då? Nej det är inget skämt, den japanska ikonen har faktiskt en riktigt stark line-up till jul och borde rimligtvis vilja visa upp den. Näe då, förutom ett par Wii U-maskiner i ett hörn på mässan fanns det inget Nintendo så långt mina ögon kunde se.

Hur var det då med Cdon? Fungerade kombinationen? Alltså, vad Cdon hade med det här spektaklet att göra vet jag inte. Jag såg lite Cdon-skyltar på en ganska tom golvyta men förstod inte vad någon gjorde där. Såg en datorskärm med mässerbjudanden från Cdon men det var kanske 10 olika saker man kunde beställa hem från deras hemsida. Jag förstår verkligen inte. Var båsen med kameror och skrivare i deras regi kanske? Kombinationen ny teknik och spel borde verkligen fungera men i det här fallet… inte det minsta. Att Cdon inte körde någon slags provisorisk spelbutik på mässgolvet fascinerar mig, det är inte så att det råder brist på utrymme direkt. Mässgolvet lyste med outnyttjade kvadratmetrar.

Ok, nu har jag gnällt en massa och jag försöker verkligen hitta något positivt att berätta om. Men det är svårt. Ubisoft, Bandai Namco och andra utvecklare visade troget upp sina spel. En försäljare av retrospel fanns på plats men när prisnivåerna till och med låg högre än i Game-butiker så valde jag att backa därifrån. En sak jag verkligen gillar med Gamex är att mindre utvecklare får en chans att visa upp sina verk, men tyvärr fanns inte så många på plats. Om Gamex är menat som en aktivitetsdag för höstlovande kids som saknar lokal så visst, då fungerar Gamex, men om det ska vara Nordens största spelmässa känns mässan tunn. Jag håller tummarna för en uppryckning till nästa år.

Fredrik spelar: Earthbound – del 9


Efter ett flertal misslyckade försök att döda den stora äckliga slemhögen lyckades jag tillslut besegra den. Jag hade helt missat lite viktig information jag fick i början av grottan om att slemhögen verkligen gillade honung. Japp – honung. Så jag gav den lite honung, den blev tokig/förvirrad av glädje och sen var matchen ganska enkel. Sedan tog jag mig tillbaka till byn med en massa rosa figurer (alla vid samma namn), vilade upp mig och sparade.

Vaknade upp efter en god natts sömn och letade mig vidare genom en grotta där jag efter spelets kanske enklaste bossfight (en skräphög av något slag) hittade min tredje så kallade sanctuary. Tydligen är dessa något slags teleporteringssytem som jag varken har förstått hur man använder eller vad man ska använda de till. Har inte orkat googla på om jag missförstått utan valt att naivt spela vidare. Direkt efter det blev jag bjuden på kaffe av en av de rosa figurerna och då började helt plötsligt en massa text rulla på skärmen. Kändes lite som sluttexter fast vid halvtid. En resumé av spelet så här långt i kombination med någon slags koffeininducerad hallucination. Men jag blir inte längre förvånad över vad Earthbound slänger på mig.

En sak som har slagit mig av Earthbound är hur fixerat vid detaljer det är. Missar man en lite textrad som någon figur häver ur sig är det väldigt svårt att ta sig vidare i spelet. Dessutom retar jag mig något på spelets alla föremål. Jag upplever det som att samma typ av föremål kan har hundra olika namn vilket gör det hopplöst att komma ihåg vad man ska använda vid ett givet tillfälle. Men även om jag och spelet många gånger blir osams så fortsätter det att charma mig och jag spelar snällt vidare.

Jag lämnar den rosa byn och beger mig tillbaka till Threed där invånarna är mycket tacksamma över att jag kört bort alla Zombies ur stan. Solen lyser igen och alla verkar lyckliga. Efter att ha sovit en natt på Hotellet går jag till busshållplatsen och tar bussen till nästa stad – Fourside. Detta är tydligen en äkta storstad placerad mitt i öknen och det första som händer är att vi fastnar i en bilkö. Jag får snällt hoppa av och bege mig till fots genom öknen för att nå staden och efter att ha blivit anfallen av ökenvargar, onda kor och skorpioner bestämmer jag mig för att avsluta min spelomgång genom att sova och spara i någon slags guldgrävarlya. Hoppas det inte är långt kvar till staden nu för mina hjältar svettas rejält i den här värmen.

Slutet på en generation: Playstation 3, del 1

Finns det någon konsol som dominerat sin generation som den gamla PS2:an? Som stor ledare på konsolmarknaden skulle Sony fortsätta in i den högupplösta eran i den gula västen. Men sedan när går saker som planerat? Låt oss börja från början.

E3 2005. Sony hade utlovat redan ett år tidigare att visa upp nästa PlayStation, och det gjorde man sannerligen. Med ytterst imponerande specifikationer och flera vrålhäftiga teknikdemonstrationer gjorde man ett gott intryck. Den där banankontrollen var ju förstås lite onödigt lustig, men annars såg det ljust ut för PlayStation 3.

E3 2006. Banankontrollen var borta, men i övrigt var det inte de glädjande nyheterna som fick mest medialt utrymme. Specifikationerna hade sänkts en aning för att minska produktionskostnaden, annars skulle ju prislappen bli för hög. Nu skulle den endast bli.. US$600. 600 dollar. Visst, en billigare version skulle också komma med mindre hårddisk, men SEXHUNDRA DOLLAR?

När det närmade sig release, en release som för européer blev uppskjuten i sista sekunden från november 2006 till mars 2007, fanns det mycket osäkerhet kring PlayStation 3. Esset i rockärmen, Blu-Ray-spelaren, var ju självklart lockande. En hög med fina spel var ju påväg, även om The Elder Scrolls IV: Oblivion redan släppts till 360. Och så var det den där Nintendo Wii, som hade ett Zelda-spel på launch och som under sina månader innan PS3 nått Sverige fått föräldrar och föräldrarnas föräldrar att spela bowling i vardagsrummet.

Det blev ett tungt första kapitel för Sony med sin nya stolthet. Wii sålde i PS2-mängder och XB360 hade byggt vidare på LIVE-upplevelsen och skapat ett starkt online-community. PlayStation Network kostade 60 dollar mindre om året, men var också 60 dollar sämre. Dessutom levererade inte alla exklusiva titlar som det var tänkt, med stora floppar såsom Lair.

Så småningom började det sakta vända för PS3:an. 2008 såg MGS4 och LittleBigPlanet kamma hem många priser, och med trophies hade Sony börjat närma sig Microsoft när det kom till spelargemenskapen. Under 2009 fortsatte PS3 att övertyga som plattformen med flest och bäst exklusiva titlar, då Flower och inte minst Uncharted 2: Among Thieves gav konsolen helt nya spelupplevelser och prisades för detta. Prissänkningar, smalare modeller och en ny logotyp blåste nytt liv i PS3. Efter att Wii hade svalnat vesäntligt på marknaden och Xbox 360 blivit nya familjeleksaken med sin Kinect kunde PlayStation 3 bli konsolen för de som sökte nya spelmöjligheter på traditionell mannér, där spelkvaliteten stod i centrum och som år efter år levererade exklusiva stortitlar. Tyvärr kom uppryckningen för sent och för långsamt för att PlayStation 3 ska kommas ihåg som någon generationsvinnare. Och hur kunde den där klockan uppe till höger alltid gå fel?

I kommande delar av vår utvärdering av Playstation 3 kommer Fredrik, Daniel och jag att presentera våra personliga favoriter till konsolen. Så håll utkik på sidan.

« Äldre inlägg Nyare inlägg »