Så har förra årets SimCity äntligen fått ett offline-läge. Det var väl bara en tidsfråga efter alla serverproblem och DRM-tjafs. Någonstans gör det mig ändå lite ledsen att det är så det slutar, och att man firar det som en seger. Jag förstår alla besvikna SimCity-fans som inte kunde spela det nya spelet, och det är undermåligt på alla sätt och vis att sälja en produkt som inte fungerar. Men ändå.
Vi som spelat och spelar mycket och ser till att göra våra röster hörda i kommentarsfält, på forum och på hemsidor som tvspelsdagboken, vi som anser oss veta ett och annat om spel som underhållningsmedium och om spelutveckling som industri och visionsförverkligande, vi har viss makt att forma just dessa. Tyvärr är vi väldigt inkonsekventa i vårat sätt att använda den makten och meddela vad vi vill, kanske för att vi inte riktigt vet det själva. Vi påstår att vi vill se kreativitet och innovation, att serierna som får uppföljare år efter år undergräver kvaliteten vi söker. I det påståendet ligger budskapet att följa sin vision och inte anpassa sig efter hur marknaden redan ser ut – att inte följa den stora massan, utan leda den. Det var precis vad Maxis försökte med SimCity. De ställde sig inte frågan ”vad har vi gjort tidigare?” utan ”vad har vi inte gjort tidigare?”. En ny vision, som den här gången inte förverkligades. Någonstans i det långa produktions- och distributionsledet hade misstag gjorts, något som inte sällan händer när människor arbetar. Jag tror inte jag har hört någon som uppskattat Maxis intention. Istället har man vänt helt om och menar att utvecklare borde lyssna mera på sina fans. Att de borde vända kappan efter vinden när vi går lös på våra favoritforum.
Jag försöker sätta mig in i utvecklarnas situation, särskilt de ledande producenterna. Att bryta mönster, tänka utanför lådan och sedan genomföra den idén är oerhört utmanande – high risk, high reward. Men oddsen är inte goda nog. Röstar gör vi med vår plånbok och den talar sitt tydliga språk – men det behövs något mer. Om vi verkligen vill se mera kreativitet, fler originella idéer och mer risktagande måste vi bli mer konsekventa i vår kommunikation. Vi måste inse att snedstegen inte blir färre ju mer originell visionen är, utan att de tvärtom blir fler. Vi behöver bli tåligare och kunna ta misstag för vad de är och inte för respektlöshet gentemot oss fans. Fallet SimCity är ett av många där det blivit tydligt att vi har makt i någon form, och den här gången användes den till att delvis kväva visionen hos Maxis. I längden är det vi mer än någon annan som förlorar på detta. Det är vi som inte nöjer oss med årliga upplagor av Assassin’s Creed, Call of Duty och FIFA, men konformitetens följare är både fler och långt mer lojala.
Jag håller helt med kring problematiken att lyssna för mycket på sina (tja, den bråkdelen som är högljudda) fans. Mass Effect 3 är väl ett lysande exempel.
MEN, problemet med Sim City ligger väl inte bara i de faktum att de släppte ett spel där kärnan (i form av online-funktionaliteten) inte fungerade. Utan även att spelet i sig…var… sådär. Och att onlineupplägget gjorde att man blev helt beroende av andra för att spela spelet, på ett vettigt sätt.
Jag tycker att det är helt okej med nya spännande onlinefunktioner i spel, men då får man se till att grunderna fortfarande är av bra kvalitet och att de spelare som saknar vänner att spela med får någon form av alternativ, som inte är att loja runt i en pytteliten ”stad”.
Men som sagt, jag håller med dig principiellt, men inte nödvändigtvis i fallet Sim City.
I fallet SimCity håller jag inte ens med mig själv – nu har jag faktiskt lust att köpa och spela spelet.