Amiga 500 är en av de plattformar jag lagt absolut mest speltid på i mitt liv. Det är en dator som ligger mig väldigt varmt om hjärtat och även om jag idag har ett mer nyktert sätt att se tillbaka på den (vissa av portningarna till Amigan är kanske inte så heta…) har jag en rad fantastiska minnen kopplade till den här maskinen.

Minnen som innehåller en dator som mina föräldrar hoppades skulle användas till skolarbete, en philips-monitor som glappade i av-kontakten, en skrivare som knappt användes, diskboxar överfyllda med spel men framförallt många långa dagar och nätter tillsammans med ett gäng kompisar och ett lika stort gäng joysticks.

Tac-2 – ett måste för alla Amiga-spelare.

Den senaste tiden har jag funderat väldigt mycket på de här spelen. Vad de betytt för mig, hur de har format mitt spelande och vilka som faktiskt var bra på riktigt och vilka som bara var imponerande i stunden. Efter ett tag släppte jag den mer kritiska blicken och bestämde mig istället för att sätta mig ner och spela. Det har ju faktiskt gått över 25 år sedan jag på riktigt tog mig tid att spela Amiga-spel, mer än att kolla lite intron och sedan rusa vidare till något annat.

Texten kommer att fokusera på spelen och inte hårdvaran, den har dokumenterats så många gånger och jag är inte tillräckligt kunnig på det området för att bidra med något relevant. Jag valde istället ut fem spel som jag älskade i slutet på åttiotalet och början på nittiotalet och gav dem den tid de förtjänar. Här kommer min hyllning till fem klassiker som för mig alltid kommer vara sammanlänkande med min Amiga 500.

#1: Ikari Warriors

Ikari Warriors var det första spel jag någonsin såg och för den delen spelade på en Amiga 500. Det var hemma hos en vän och från den stunden kunde jag inte lyckas tjata till mig en ny dator snabbt nog. Jag hade spelat Ikari Warriors i andra former (främst till C64) och blev golvad över hur snyggt det var.

Idag känns Ikari Warriors lite stelt att spela. Inom shooter-genren finns såklart bättre alternativ och det gjorde det redan när det begavs men jag har fortfarande roligt med spelet. Kontrollen är helt ok, musiken också men på den punkten fördrar jag nog soundtracket till C64-versionen. Om du har möjlighet att spela Arkad-versionen, gör det, om inte är Amiga-utgåvan ett helt godtagbart alternativ.

#2: Pro Tennis Tour 2

Tennis-spel har alltid roat mig. Jag sprang därför och köpte Pro Tennis Tour 2 så fort det bara gick. Jag antar att jag spelade ettan också men det är tvåan som satt sig på mitt minne. Att gå tillbaka till tennis-spel från den här tiden är svårt. Speciellt när jag förväntar mig något slags Virtua Tennis med lite sämre grafik.

Jag slås direkt av tre saker. De hysteriska röstsamplingarna som alla låter som trötta tyskar som pratar engelska, hur basic spelet ser ut och spelar. Kontrollen känns till en början hopplös, men sen klickar något och jag börjar vinna fler och fler gem. Visst, det är långt ifrån det bästa tennisspelet jag rört men jag förstår i varje fall varför jag spelade det så mycket för massvis med år sedan.

#3: Nitro

Jag och mina vänner spelade Super Cars och Super Cars 2 som besatta. Det var två spel som jag älskade och som jag fortfarande tycker är bra. Men när Nitro dök upp i vår värld ändrades allt. Spelet hade massor med attityd och fantastiskt musik. Super Cars-spelen föll i glömska och Nitro tog över helt.

Bilspel av den här typen finns knappt längre, små bilar i ett ovanifrånperspektiv, och efter att ha spelat Nitro i ett par timmar kliar jag mitt hår och undrar varför. Varför!? Nitro har allt, roliga banor, kända karaktärer (måste spelas för att ses) och ett något invecklat men roligt uppgraderingssystem. Kontrollen är dessutom tajt utan dess like. Jäklar vad det här spelet håller.

#4: Sensible Soccer

Sensible Software är för mig synonymt med Amigan med spel som Wizkid och Cannon Fodder. Personligen rankar jag dock Sensible Soccer högst av dem alla. Flytet, vansinnet och den rena spelglädjen var svår att hitta hos andra spel i genren. Kick-Off försökte men kommer enligt mig inte ens nära. Bästa fotbollsspelet någonsin?

Sensible Soccer är precis lika bra idag och det har med den genialiska enkelheten och finessen som Sensible Software gav oss. Kontrollen över spelarna är perfekt och det krävs både snabba reaktioner och precision för att gå vinnande ur matcherna. Lägg sen till möjligheterna att skapa egna lag och turneringar, hur kul det är att spela med vänner och den charmiga designen så har vi nog här – det bästa fotbollsspelet någonsin.

#5: Silkworm

Jag har en lång historia med shooters, jag är kass på dem, men det hindrar mig inte. Ett jag faktiskt inte är helt uppåt väggarna dålig på är Silkworm, ett spel som kom både till C64 och till NES. I min värld existerade det dock enbart till Amiga. Jag minns att jag svettades ordentligt efter några banor men aldrig gav upp. När jag nu har spelat massvis med grymma shmups till en rad olika konsoler var det extra intressant att återvända till Silkworm.

Först och främst ska en sak sägas. Silkworm är värt att spela på Amigan bara för ljudeffekterna. Jag sitter med ett ohälsosamt leende när jag hör fienderna explodera och när första bossen åker i småbitar, och ett enormt ”boooom!” dundrar ut i mina hörlurar, ler jag ännu mer. Och visst, Silkworm är fortfarande skitbra. Kanske av det lite simplare slaget men det rör mig inte det minsta. Allt behöver inte vara så invecklat.

Där har ni dem. Fem spel som för mig personifierar Amiga 500. Fem spel som gör den här gamla hemdatorn värd att hetsa upp sig över. Det är svårt att förklarar för folk som mest spelade konsol under den här tiden vad som gör Amigan så lysande, kanske behövde man växa upp med den. Men jag utmanar alla som inte rört en Amiga att testa dessa fem spel, går du ifrån den situationen oberörd vet jag inte vad jag ska ge för råd.