Då var det dags för spel nummer två i Då & Nu som även det härstammar från det första numret av Electronic Gaming Monthly. Spelet i fråga är Racket Attack, ett tennisspel utvecklat av Tose till NES från 1988. Första spelet jag skrev om var 1943 The Battle of Midway och där presenterade jag även upplägget för den här artikelserien så klicka dig dit om du har missat den texten. Då kollar vi vad EGM hade att säga.

Racket Attack (NES|1988|Tose|Jalico)

EGM:s åsikt
Recensionen inleds med att utgivaren Jaleco är på frammarsch i NES-världen och hur man i och med Racket Attack tycks fokusera extra på sportgenren. Fortsätter Jaleco dessutom att ge ut sportspel i paritet med Racket Attack, ja då kommer de snart äga den här genren till NES.

Med andra ord är EGM riktigt imponerade med spelet. De berömmer delvis titeln för dess förmåga att simulera den riktiga sporten och i jämförelse med Nintendos egna Tennis så ligger Racket Attack långt före i både form och funktion.

Funktioner som lyfts fram är möjligheten att spela som både kvinnliga och manliga spelare, inspektera deras profiler, välja underlag och att det kan spelas sju matcher mot datorn med ökande svårighetsgrad. Racket Attack är riktig tennis som du aldrig sett förut och verkligen inget enkelt Pong understryker tidningen.

Dessutom gillar de både grafik och ljud där det enda problemet tycks vara enkelheten i spelarnas animationer och att musiken är repetitiv. I övrigt lyfts publikens jubel och domarnas röster som bra och verklighetstrogna. Racket Attack är beroendeframkallande i EGM:s ögon och framförallt tycks det bero på utvecklarens förmåga att verkligen göra tennissporten både verklig och underhållande som tvspel. Betyget blir det näst högsta – ”Hit”.

Min åsikt
Det finns många bra sportspel till NES. RBI Baseball, Double Dribble, Track & Field eller varför inte Nintendos egna, enkla men väldigt spelbara, Tennis. Racket Attack hör inte hemma i den ligan. Racket Attack var säkert ambitiöst för sin tid men i all iver att försöka ”simulera” den riktiga sporten så glömde någon bort att göra det roligt.

Först och främst är det en fråga om kontroll. Placering av din spelare är extremt viktigt, och varför inte, det är det såklart i riktig tennis också. Men står du bara vad som känns som en millimeter fel kommer bollen åka åt helvete, och helvetet ligger långt utanför linjen du ska hålla dig inom. Visst det är inte bedrövligt, eller trasigt på något vis, bara onödigt komplicerat i en tid då grafiken inte var bra nog att leka med den typen av nyanser.

Sen drog EGM till med årets underdrift när de sa att musiken är något repetitiv. Musiken får mig att efter några matcher vilja lägga mig i fosterställning och smälta bort. Mitt betyg blir det näst lägsta ”Near Hit”. Visst det är ambitiöst för sin tid med de olika alternativen för både spelare och underlag, men då spelar jag mycket hellre ett spel som har få valmöjligheter, inga fancy ljudeffekter eller spelare med profiler, men som faktiskt är roligt. Som Tennis till exempel.