För några år sedan sprang jag på Tales of Symphonia Chronicles till PS3 i en butik och eftersom jag ganska länge suktat efter, men inte riktigt vågat, att spela det till Gamecube kunde jag inte låta bli att köpa det. Men av någon anledning, eller snarare av samma anledning som alltid, har det bara stått i min hylla fram tills nu. För mig som aldrig spelat ett Tales-spel var det med spänning jag startade Symphonia.

Tales-serien har består av 16 delar som verkar vara relativt fristående. Första delen, Tales of Phantasia, kom till Super Famicom 1995 och den senaste delen Tales of Berseria kom ut 2016 till både Playstation 3 och 4. Det alla spel har gemensamt är att de i mångt och mycket är traditionella japanska rollspel som skriker anime. Serien har både fått kritik för och hyllats för att hålla sig till sina rötter utan att göra några större utsvävningar. En vet vad en får helt enkelt, på gott och ont.

Någon har tydligen alla svaren.

När spelet börjar befinner vi oss i klassrummet. Karaktären jag kontrollerar, Lloyd, verkar ha gjort något bus eftersom han står längst bak i klassrummet och håller i två hinkar med vatten. Jag utgår ifrån att det är ett straff för något och inte något pedagogiskt genidrag från läraren. Efter att ha fått en lektion om gudar, änglar och annat som påverkar världen Symphonia utspelar sig i ses ett starkt ljus genom fönstret och äventyret kryper sakta igång.

Jag, Lloyd och mina två vänner Genis och Colette sticker i väg till ett tempel, även fast fröken sagt åt oss att stanna i klassrummet. Nu introduceras jag direkt till spelets stridssystem som är någon slags brawlerliknande historia. Det känns helt enkelt som att spela ett fightingspel fast det är ett rollspel. Ganska kul faktiskt. Efter att ha spöat upp ett gäng kaniner, getingar och vargar (sa någon jrpg?) kommer vi fram till templet och väl där träffar vi på några elakingar som vill åt Colette. Just ja, Colette är någon slags utvald person som har en speciell pappa och ett mastigt uppdrag. Vill inte spoila mer än så.

Gänget samlar sig efter att ha mördat två kaniner.

Hur som helst känner jag igen elakingens röst direkt. Det är ju Kiryu från Yakuza-spelen! Kvalitet direkt alltså. Elakingarna är ganska elaka så efter ett tag får vi hjälp ut av en störig krigare (jrpg…) som mest förolämpar oss men också hjälper till. Vi slåss lite mer i templet, löser nått pussel, hittar en ring, öppnar en portal och får reda på av en ängel att vi måste rädda världen. Ja, Colette måste det i varje fall. Efter att ha gjort allt detta med livet i behåll springer vi på vår fröken som inte alls ser nöjd ut. Detta resulterar i bokstavlig smisk och när Lloyd protesterar mot detta får han en hårt riktad spark mot sig… av sin fröken. Anime gott folk.

Tales of Symphonia känns till en början ganska förvirrande, men efter ett gäng strider börjar jag bli vän med systemet. Jag kan dock se i spelets alla undermenyer att det kommer krävas en del engagemang för verkligen ta sig an spelet. Det ska ta över 60h att spela igenom enligt internet och just nu känns det lite mastigt. Men nu cirka 5 timmar in ska jag i varje fall ge det ett försök. Betyg just nu 4/5.

För ordningens skull följer här listan över mina system med avdammade spels titel intill varje enhet.

Stationärt:
Sega Master System/Sega Mark III
Sega Mega Drive (TMNT: The Hyperstone Heist)
Sega Saturn (Shinobi X)
Sega Dreamcast
NES/Famicom
Super Nintendo/Super Famicom
Nintendo Gamecube
Wii
Wii U
Switch
Playstation (Gunners Heaven)
Playstation 3 (Tales of Symphonia Chronicles)
Playstation 4 (Day of the Tentacle, Y’s Origin)
Xbox
Xbox 360
Xbox One
PC Engine (Gradius)
Bärbart:
Gameboy
Gameboy Advance (Castlevania Harmony of Dissonance)
Nintendo DS
Nintendo 3DS
PSP (Castlevania: The Dracula X Chronicles)
PS Vita