Att testa spel på en mässa är sällan optimalt. Det är en massa ljud runt omkring, folk står och flåsar en i nacken – ivrigt väntades på sin tur och PR-folket vill vara säkra på att man testar just den grej som gör att spelet inte framstår som en karbonkopia av tidigare produkter. Inte optimalt. Något som dessutom kan göra upplevelsen snedvriden är om spelet man testar sker i kombination med, till exempel, en fruktansvärd handkontroll. Alla dessa faktorer påverkade min upplevelse av de två spelen jag snart ska berätta om, så låter jag lite bitter vet ni varför.
Två heta treor alltså – Ninja Gaiden 3 och Mass Effect 3. Måste påstå att den senare antagligen är den hetaste trean men Ninja Gaiden är fortfarande en serie som folk gillar även om det inte syntes på mässan. Det var ett av få spel som det i princip bara var att kliva fram och spela, utan att köa. Ninja Gaiden 3 är verkligen mer Ninja Gaiden. Av det lilla jag fick spela låg fokus på fiender som sprutade kulor och raketer, rakt in i helvetet med andra ord. Senare fick jag försöka smyga omkring för att undvika röda ljusstrålar som gjorde allt för att upptäcka mig. När PR-killen påminde mig för tredje gången om att jag måste smyga försiktigt log jag mot honom, ironiskt. Demot avslutades med en stor futuristisk boss som gjorde allt för att göra min Ninja Gaiden 3-debut extra frustrerande. Men frustrationspriset var det inte spelet som tog, utan den handkontroll jag styrde Ryu med. Här var det ingen bekant Dual Shock som gällde utan en tredjepartsvariant av märket Gioteck. Jag säger det rakt ut till alla, köp inte den här produkten. Den marknadsförs som en handkontroll för ren action – men borde istället marknadsföras som en hög av skit.
Fredrik spelar Ninja Gaiden 3 med en oönskad handkontroll
Över då till Mass Effect 3 som inte var i närheten lika frustrerande. I likhet med Ninja Gaiden var det inga chockerande nyheter. Ett cirka tio minuters demo med väldigt lite rollspelande och väldigt mycket tredjepersonskjutande och kontrollpunktsaktiverande. Med tanke på att just skjutande aldrig har varit Mass Effect-seriens styrka är det lustigt att det alltid tycks ligga i centrum för marknadsföringen. Men det fungerar antagligen. Mass Effect 3 kändes bekant och hade inte en stor ME3-skylt suttit ovanför skärmen hade jag trott det var DLC till tvåan jag spelade. Mer Mass Effect med andra ord, och det var precis det jag ville ha. Shepard var som vanligt i högform och Mordin Solus bidrog med sin torra, kalla och underhållande dialog. Nytt för mig var en ganska underhållande Melee-attack som gick att utföra med sitt Omni-Tool, nu i form av ett Omni-Blade. PR-killen upplyste mig om den möjligheten vid fler än ett tillfälle. Nästa år kan inte komma snart nog.
Dual shock kan vara en av de mest obekväma handkontroller någonsin…eller ja ps-kontrollerna eftersom de knappt utvecklats. Kom inte sen och säg de har inte utvecklats för att de hittat rätt från början, det är lögn! 🙂
Men längtar till att slutföra ME, det hade mig insugen sen man höll det första talet som Shepard i del 1. Jag håller den som den bästa spelserien någonsin och hoppas tredje delen blir en värdig avslutning!