I dagens andra inlägg fanns trailers i massor, däribland till The Witcher 3: Wild Hunt. Jag må tycka att jag är verbalt skicklig men när det kommer till magi av detta slag känner jag mig som en neandertalare – h*lvetes j*vla f*n vad det spelet ser häftigt ut. Ändå räcker det inte till, för The Witcher 3 ser inte bara ut att vara häftigare, utan… annorlunda. Jag har inget riktigt att jämföra det med. Det hela har att göra med spelarens relation till spelet, mer specifikt världen, något som gett mig många sömnlösa nätter av funderande.

Det finns spel som Grand Theft Auto, där du får besöka en levande värld. Lägg betoning på ordet besöka, för du kan inte påverka den – förutom börsen i GTA V, vilket är en trevlig mekanik, men annars lever Los Santos ett liv för sig själv. Random NPC:s spawnar enligt principer, och skjuter du någon ersätts han/hon nästa gång av någon annan. Detta kan ge vackra och livfulla miljöer att titta på och leka runt i, med den tryggheten att inget någonsin kommer att förändras.

Sedan finns det spel som de numrerade Elder Scrolls, Fallout 3 eller Minecraft. Här är världen helt beroende av dig. Den existerar bara om du är där. Den reagerar bara på dig, inget annat. Ett svärd som lämnas på marken ligger kvar på marken tills du flyttar på det. Detta kan ge en oerhörd maktkänsla, där spelaren kontrollerar sin omgivning utan att vara rädd för att någon förstör den.

Båda dessa typer av öppna spelvärldar saknar dock något, det där något som gör de riktigt trovärdiga som levande miljö, inte bara som film. En miljö där orsak och konsekvens styrs efter verklighetsförankrad programmering, snarare än arkad- eller sandlådelik. En miljö där spelaren är mer än åskådare men mindre än gud. En miljö som lever, pulserar, som ständigt förändras och formas av de krafter som rör sig inom den. Det är den känslan jag får av The Witcher 3, och det är en känsla som ger mig spellängtan som jag inte kännt den på länge.

Sen var det det där med samlarutgåvor också. Statyn i videon nedan är något så fruktansvärt ball att jag nästan mår dåligt. Kosta va det kosta vill – jag ska ha en sån, inget snack om den saken.