Välkommen till nya Operation Shmup, där jag kommer att spela en rad olika Shooters till olika system för att sedan rangordna dessa i vad som förhoppningsvis kommer att växa till en respektabel lista. Rangordningen bestäms enbart utifrån min upplevelse av spelet, inget historiskt kontext eller objektivt nedbrytande av tekniska faktorer. Observera att jag inte är speciellt bra på spel i den här genren, men gillar den verkligen. Dags för spel nummer 2 – UN Squadron till Super Nintendo.
UN Squadron, eller det mer intresseväckande Area 88 som det heter i Japan, debuterade i arkadhallarna 1989. Det utvecklades av Capcom för deras CPS-hårdvara men skulle också portas till en rad olika hemma-system, däribland Super Nintendo, som är den versionen jag testar här. Jag har spelat UN Squadron tidigare, men bara i korta stötar utan att aldrig riktigt ge det en chans. Nu har jag åtgärdat den saken.
Utvärderingen
Till en början påminns jag om hur svårt jag alltid tyckt UN Squadron är. Men efter att ha spelat i någon timme börjar jag få bättre kläm på spelets struktur. För spelet följer inte riktigt det klassiska receptet för en shooter. Istället för bana, miniboss, mer bana och sen en slutboss är UN Squadron ett mer öppet spel. Nästan med inslag av Rogue-lite. Till att börja med kan du välja mellan tre olika karaktärer som alla har olika egenskaper, inte direkt unikt men trevligt. Mer unikt är själva spelstrukturen. När du spelar en bana och tappar ett liv, brukar man i normala fall skickas tillbaka till början av banan eller till en check-point i närheten. I UN Squadron hamnar man istället i sin bas där de pengar (=poäng) som intjänats på banan kan användas för att uppgradera sitt, eller köpa ett helt nytt plan om pengarna räcker till.
Den här strukturen tillsammans med en rad andra olikheter gör att svåra banor helt plötsligt känns värda att nöta eftersom du alltid får ut någonting av att spela dem. Visst, du kan inte göra det här i all evighet, men några liv har man och dessutom ett gäng continues. Efter tag börjar mitt huvud anpassa sig till UN Squadrons struktur och då öppnar spelet upp sig och blir rent ut sagt fantastiskt. Andra olikheter sa jag. UN Squadron följer som sagt inte den vanliga strukturen. Att uppgradera sitt plan med nya vapen och att till slut ha råd med nya bättre plan är centralt. Som tur är finns då (utöver de mer klassiska nivåerna) kortare uppdrag att utföra, som att bomba sönder en militärkonvoj eller ta ner ett specifikt fiendeplan. Dessa mindre uppdrag är kvicka men ger också belöning i form av viktiga valuta. Detta skapar känslan av valfrihet och variation.
UN Squadron är inte likt någon annan shooter jag har spelat. Upplägget får spelet att kännas mer levande och inte speciellt linjärt, vilket inte direkt går att säga om många spel i genren. Det får mig också att vilja kämpa vidare eftersom belöningarna kommer i små doser och jag lär mig efter ett tag vilka vapen som passar vilka banor och vilket skepp som bäst passar mig. Capcom har lyckat med något unikt som alla borde ge en chans. Att det dessutom spelar bra, låter bra och ser bra ut gör inte saken sämre. Det här är definitivt den nya ettan på listan.
Samtliga spel rangordnade
- UN Squadron (SNES)
- Android Assault: The Revenge of Bari-Arm (Sega CD)
