En afroamerikansk man, dryga 30 år kanske, sitter bakom en medelålders polis med skyddsglas emellan. Polisen börjar undra huruvida hans fångst är skyldig, men får inget svar. Istället börjar han rabbla upp gamla fall med våldsamma galningar, den ena mer sinnesförvirrad än den andra. Han är så inne i sin berättelse att han glömmer att titta framåt. Fången förblir tyst, ett dunk, slirande däck, nya smällar, svart.

När fången, Lee Everett som han heter, vaknar är han kvar i bilen som strandat i en skogsdunge nedanför vägen. Polismannen ligger ett tiotal meter bort, orörlig. Lee kämpar sig ut ur bilen som, turligt nog, inte verkar brinna eller läcka farliga mängder bensin. Lee däremot har ett djupt sår i ena benet, och går långsamt fram mot polismannen. Denne svarar inte på tillrop, utan visar sig snart ha blivit en zombie. Lee lyckas komma undan, plocka upp hagelgeväret som tjänstemannen lägligt tappat vid sidan av bilen och skjuter huvudet av den krälande och stönande polisen. Givetvis tar det inte lång tid innan fler zombies dyker upp, och Lee haltar iväg så gott han kan åt ett civiliserat håll.

Framme vid ett en tomt söker Lee hjälp i huset som visar sig vara tomt. Efter att ha rotat runt en stund och lyssnat på några inspelade meddelanden (tre, givetvis) står det klart att det finns en dotter i familjen vars föräldrar har blivit drabbade av apokalypsen. Sagda dotter tar kontakt med Lee genom en Walke Talke i köket, presenterar sig som Clementine och från sitt gömställe i trädkojan ser hon Lee genom fönstret. Zombies har smugit sig in i huset (ni vet, zombies smyger) och hoppar på Lee bakifrån. I kraft av huvudrollen klarar sig Lee, och tillsammans med Clementine söker de bättre skydd. De träffar två män på gatan, hjälper dem att flytta på en bil och följer med till deras bondgård för att vila över natten. Lee får sitt sår omplåstrat och den i övrigt bittra gårdsägaren Hershel försäkrar gästerna om att zombies inte kommer till hans farm. Jojo.

Nästa dag spenderar Lee alldeles för mycket tid med att gå varv efter varv runt huset och stirra på saker, tills jag äntligen kom på att man kunde välja att interagera också. Kenny, bilägaren från kvällen innan, meckar med sin kärra och Clementine verkar ha det trevligt med Kennys fru Katjaa. Shawn, gårdagens andra medhjälpare, spikar upp plankor medan Kennys efterblivne son Duck sitter på en traktor. Allt är frid och fröjd – tills det dyker upp zombies som inte kunde bry sig mindre om det så kallade staketet Shawn satt upp. I tumultet där både Shawn och Duck blir attackerade väljer Lee det enda vettiga och försöker rädda den mindre efterblivne av de två, det vill säga Shawn. Kenny får fatt i sin son Duck, Lee är mindre lyckosam och Shawn blir skråvmål för de infekterade. Militärveteranen Hershel dyker upp med, just det, en hagelbössa och gör slarvsylta av de gående döda. Han blir sugen på att göra detsamma med Kenny som struntade i att försöka rädda Shawn, tackar Lee för att han försökte men misslyckades och ber de alla att dra åt skogen. Skogen fick bli Macon city, dit Kenny lovat att köra Lee och Clem.

Väl där dyker det upp horder av… ja ni fattar, en nyfunnen kvinna skjuter två-tre stycken av dem i skallen med en pistol och de alla söker skydd i lokalen som kvinnan kom ifrån. Kvinnan, vars namn är Carley, möts av stor irritation över att hon öppnat grindarna och satt de inbunkrade i fara. Larry, ytterligare en militärveteran, och hans dotter Lilly, tycker att Carley skulle lämnat främlingarna åt sitt öde. Dessutom tycker de att Duck ser ut att ha blivit biten, och Larry vill vara gentleman och avliva honom. I argumentationen mellan Kenny och Larry står Lee mest tyst men ställer sig till sist på Kennys sida. Innan någon hinner döda någon får Larry hjärtproblem, och Lee blir ombedd att hitta medicin, och det är bråttom. “Ok”, säger Lee och spenderar en halvtimme med att gå runt och mållöst klicka på saker.

Efter ett sidoäventyr vid ett motell där några zombies fick sätta livet till och Lee fick tag i en yxa återvänder de till skyddslokalen som passande nog tillhört Lees familj. Ute på gatan lurar han iväg zombiemassan och hittar sin klämda och infekterade bror. Lee säger några fina ord, ger brorsan några yxhugg som farväl och tar nycklarna till familjens apotek. Givetvis går ett larm när Lee och Carley ska hämta medicinen, och svärmar av infekterade (i serien benämda “walkers”) bankar på dörren. Kompaniet lyckas hålla dem ute en stund, men snart är har de brutit sig in och Lee får ett nytt val: rädda Carley eller Doug? Det vill säga, rädda den unga tjejen som skjuter zombies i huvudet eller grabben som… kan programmera fjärrkontroller? Efter att ha lämnat Doug åt sitt öde lyckas alla övriga fly till motellet där de bestämmer sig för att stanna med motiveringen “vi har ju i alla fall ström”. Gatan blir med ens totalt nedsläckt och den första episoden är slut.

Mina första intryck är av blandad karaktär. Å ena sidan älskar jag att Lee kan ta en betraktarroll och vara tyst i konversationer, å andra sidan blir det för stor kontrast när han väl öppnar munnen och låter helt övertygad i frågan. Å ena sidan är Lee en intressant karaktär med egna intressen utan att vara varken god eller ond. Å andra sidan är inte Clementine det, utan någon som man båste bry sig om för att hon är barn, tjej, svart och ensam. Jag kommer givetvis att tänka på Ellie i The Last of Us, som till skillnad från Clementine påvisade väldigt mycket personlighet utöver vad som förväntades. Jag hoppas att även Clem blir mer aktiv i sitt agerande istället för att vara ett objekt att bry sig om, utan att för den skull bli mer hjältemodig än vad som känns troligt för en liten flicka.

Håll utkik efter nästa episod i mellandagarna.