Det finns vissa spel som helt slukar mig, som gör att jag nöter i timtal, utan att aldrig riktigt reflektera över varför. Det bara blir så. Diablo 3 har jag nu lagt över hundra timmar på. Jag har spelat igenom det på samtliga svårighetsgrader, utforskat spelets alla hörn och vrår, men har fortfarande inte sett allt som går att se. Men någonstans måste spelet få ta slut.
Jag hade längtat efter Diablo 3 under en lång tid. Jag tittade snett på alla hemdatorentusiaster och kände stor avundsjuka när dessa berätta om hur bra nya Diablo var. Jag mindes tillbaka på alla de timmar jag hade lagt på de två första spelen i serien och svor över att jag inte hade någon PC att spela trean på. När det sedan stod klart att det skulle komma till konsol var lyckan enorm, men direkt började något gnaga i mig. Diablo till konsol? Kommer det verkligen att fungera?
Utan någon djävla tvekan är svaret på den frågan. Blizzard har gjort ett monsterjobb med att föra över Diablo till konsol. Kontrollen känns smidig, intuitiv och jag svär aldrig över avsaknaden av mus eller tangentbord. Även menyerna och hanteringen av sin karaktär fungerar bra, vilket såklart är ett måste i ett actionrollspel fyllt av loot, uppgraderingar och statistik. Diablo 3 är dessutom vackert och påverkas inte märkbart av konsolernas tekniska begränsningar. Visst, ibland dyker bilduppdateringsfrekvensen något, men det är i mer extrema situationer när massvis med fiender attackerar dig från alla håll och kanter.
Vad är det då med Diablo som får mig så fast? Räcker det inte med att klara det en gång? Ja, det är inte storyn, som mest är banalt charmig. Det onda står mot det goda – bokstavligen. Karaktärerna får även de beskrivas som ganska banala, dialogen i spelet får mig ofta att skratta till, och att tala om något slags karaktärsdjup vore att ta in nått så fruktansvärt. Jag tror nog snarare att beroendet kommer av de snabba belöningarna. Att få utveckla sin karaktär, hitta nya vapen och att helt enkelt få känna sig som ett riktigt bad ass. Det blixtrar, det lyser och det exploderar. När jag för min munk in i stora horder av fiender så är det alltid med ett leende på läpparna. Jag känner mig som en minigud, vilket såklart är passande i ett spel som detta. När fienderna sedan (oundvikligen) ligger där döda, är marken fylld av olika vapen, rustningar och föremål som bara väntar på att bli utvärderade. Allt plockas upp och synas. När det i sällsynta fall dyker upp ett brandgult sken på skärmen väntar ett legendary item och glädjen är total. Blizzard har hittat sätt att belöna spelaren på som saknar motstycke.
Frågan är nu bara om jag helt kan släppa Diablo eller om jag kommer att återvända någon gång framöver. Jag hoppas nästan att jag lyckas hålla mig borta, annars är det nog läge att börja oroa mig. Har du inte spelat Diablo 3 ska du göra det omedelbart men förbered dig på att bli beroende. Diablo 3 kommer att konsumera dig, inte tvärtom.
