Vilket år det har varit. 2017 känns spontant som ett av de bästa spelåren på länge. Listan över kandidater till årets spel var lång och även om vi långt ifrån har spelat alla intressanta titlar var det svårt att enas om vilka som skulle hamna på toppen. Eftersom vi tyckte att 2017 var ett exceptionellt bra spelår och ville se hur det stod sig mot tidigare år, la vi till en liten retrodoftande bonuskategori som vi kallar 30-20-10, ogenerat snodd från denna podcast. I den kategorin kommer vi välja ut våra favoritspel från 1987, 1997 och 2007, för att det är kul att blicka bakåt men också för att se hur 2017 står sig historiskt. Välkomna till Årets Spel 2017… och 2007 och 1997 och 1987.

Något att ta tag i 2018

Vi börjar med att göra lite avbön och gnälla lite. För 2017 har även innehållit besvikelser, en hel del tveksamheter och glädjeämnen som vi inte hunnit med att glädjas av. Vi inleder med det sista. Det finns självklart spel vi inte har spelat men som vi vill spela och som garanterat hade varit kandidater för den här listan. Thimbleweed Park ser ut som ett strålande äventyrsspel, det gör även senaste Uncharted. Night in the Woods ser också spännande ut och kommer definitiv att spelas under nästa år. Nu till gnället – 2017 var också ett år fullt av tveksamheter och besvikelser.

It’s in the loot box

Besvikelser i form av att se en tungviktare som Mass Effect hanteras på ett horribelt sätt och nedläggningen av talangfulla studion Visceral Games, med den medföljande krystade förklaringen. Tveksamheter kring behandlingen av stora konsol- och datortitlar som om de vore gratisspel på din telefon. Cynismen som utvecklare och utgivare uppvisar i behandlingen av sina kunder är rent ut sagt fruktansvärd. Förhoppningsvis (även om inget talar för det) har storföretagen lärt sig något av responsen de fått från spelare, slutar gömma sig bakom – ”det är dyrt att göra spel och vi måste tjäna pengar på något vis” och faktiskt börjar behandla oss och vår älskade hobby med respekt. Nog sagt om det nu och över till det roliga. Här kommer 2017 års och 2007 års och 1997 års och 1987 års – bästa spel.

30-20-10

Vi inleder med bonuskategorin eftersom det känns kronologiskt riktigt. Här kommer vi alltså att välja ut våra personliga favoriter från 1987, 1997 och 2007. En var per år. Det är året som spelet först släpptes till världen i utgår ifrån. Processen var ordentligt svår eftersom det inte är några klena spelår vi talar om, men frågan är om något av dem kan mäta sig med i år. Du får avgöra själv.

1987

Fredriks favorit från 1987

Fredrik: Det släpptes en massa bra spel 1987 och jag är tillräckligt gammal för att komma ihåg dem. För mig är det dock ett spel som sticker ut och som jag redan skrivit massvis om här på sidan. Mike Tyson’s Punch-Out!! Är utan tvekan ett av mina absoluta favoritspel och jag spelar det fortfarande regelbundet.

Daniel: 1987 var året då de hetaste och trendigaste sporterna från Kalifornien även nådde oss kalla nordbor på andra sidan Atlanten. I California Games fick jag känna mig cool både på surfbrädan och skateboarden. Det här spelet får mig alltid att längta efter sommaren och till och med en uppföljare. California Games III någon?

Jonas: Hur Phantasy Star letade sig in i min spelsamling långt innan jag ens förstod ett ord engelska är lite bortom mitt förstånd, och med handen på hjärtat så spelade jag väl det på samma sätt som de flesta barn spelar spel, de första timmarna om och om igen. Det förändrar dock inte det faktum att jag redan då trollbands av Phantasy Stars karaktärer och atmosfär på ett sätt som skulle forma mitt spelande framöver.

1997

Daniels favorit från 1997

Daniel: Den neonfyllda framtidsdystopin i Blade Runner överraskade både mig och många andra när det släpptes till PC för 20 år sedan. Här gömde sig ett ambitiöst peka-klicka-spel med en mörk och engagerande story fylld med stämning. Att få ta på sig rollen som Blade Runner och lista ut vem som var replikant eller inte var nervkittlande. Spelet var dessutom makalöst vackert och inte alls så linjärt som man först kunde tro.

Jonas: Att gå från början av 90-talets pixelperfektion under 16-bitseran till de första styltiga stegen in i 3D-världen var tufft. Men så fanns det ju de där spelen och genrerna där steget från 2D till 3D kändes så självklart och att det inte gick att motstå, inte ens för den mest inbitna pixeldyrkaren. För mig var Gran Turismo det första spelet där jag på allvar insåg potentialen i 3D med bilfysik och djup som inte kan beskrivas som något annat än revolutionerande.

Fredrik: Ett mycket mer respektingivande val av spel från 1997 vore kanske Symphony of the Night, eller varför inte första Fallout. Istället väljer jag det spel jag lade mest tid och spelade som besatt, dag som natt. Theme Hospital var en frenetisk upplevelse med stökiga patienter, spyor på golvet och musik som fortfarande sitter inpräntat i mitt medvetande.

2007

Jonas favorit från 2007

Jonas: Mass Effect damp ned på spelmarknaden 2007 som en blixt från klar himmel. En perfekt mix av rollspel och action, med karaktärer och en story som får mig varm inombords än idag. Jag hoppas de senaste årens kräftgång för Bioware skall få ett slut med lovande Anthem, men med tanke på riktningen som vi sett EA ta detta år så är jag försiktig i mina förväntningar.

Fredrik: Eftersom jag aldrig lyckades bli rockstjärna i det verkliga livet blev Rock Band det substitut jag längtat efter. Jag köpte till och med de alldeles för dyra lyxtrummorna som nu ligger nedpackade i min källare, tillsammans med de flesta andra plastinstrumenten. Jag fortsätter dock nöta på i Rock Band 4 med en svag förhoppning om att någon framtida fest ska återförena bandet.

Daniel: I Project Gotham Racing 4 smattrade regnet ner mot rutan på ett sätt som vi aldrig sett tidigare. Väder och motorcyklar var de stora nyheterna men bäst var som vanligt körkänslan. Den snudd på perfekta mixen mellan arkad och simulering, där detaljerade stadsbanor fick stå i centrum, blev underlag för kanske den bästa racingen någonsin. Det är med stor sorg i hjärtat jag inser att vi nog aldrig kommer få se ett PGR 5. Någon gång per år startar jag fortfarande upp PGR4 och kör några race. För mig är det utan tvekan ett av de bästa bilspelen genom tiderna.

Årets spel 2017

Nu är det då dags. Här kommer de 10 spel som vi på tvspelsdagboken tycker lyste starkast i år.

#10 – Halo Wars 2

Bra strategispel till konsol är en bristvara. Genren har ofta misshandlats hårt i övergången från mus och tangentbord till handkontroll. Halo Wars 2 är designat med handkontroll i åtanke och det märks. Det går lätt att ge order till sina trupper snarare än att bara välja “All Units” i panik varje gång. I multiplayer lever Halo Wars 2 verkligen upp till sin potential och oförutsägbara onlinematcher i 1vs1 eller 2vs2 kan ta de mest otroliga vändningarna. Att hela tiden utvärdera vad ditt nästa drag kommer bli, vilka enheter du borde kontra med eller om du bör retirera, skapar nerv utan dess like. Varje ny match känns unik och trots hundratals timmar online fortsätter spelet att överraska och nya tankar om strategier ockuperar tankarna.

#9 – SteamWorld Dig 2

SteamWorld Dig 2 är mer SteamWorld Dig och det är en bra sak. Det handlar om att försöka rädda världen genom att gräva sig neråt – i världen. Du samlar på dig olika typer av ädelstenar som leder till pengar som leder till bättre verktyg att gräva dig neråt med. Du hittar gömda passager, löser pussel, levlar upp din karaktär och fortsätter att gräva. Någonstans i den här mixen hittar utvecklaren Image & Form en loop som blir extremt beroendeframkallande och lyckas skapa en värld som bara väntar på att få att bli sönderhackad.

#8 – Sonic Mania

Få spelserier har så envist klängt sig fast i medelmåttans mittfåra som Sonic efter en kort storhetstid i början av 90-talet. Det är lustigt att det skulle krävas ett gäng entusiaster, som mest pysslat med så kallade romhacks och egna tolkningar av Sonic-spelen, för att Sega skulle lyckas blåsa liv i serien igen. Sonic Mania är på många sätt den perfekta nostalgitrippen för alla som växte upp med den blåa igelkotten – en snygg balansgång mellan gammalt och nytt, överraskningar och trygghet, men utan att lämna det recept som utgjorde grundstommen för klassiker som Sonic 2 och Sonic & Knuckles. Vi ser med pånyttfött hopp nu plötsligt fram emot nästa del i Sonic-sagan från detta gäng.

#7 – Nex Machina

Finska Housemarque har tidigare briljerat med spel som Stardust och Resogun. I år slog de till igen, den här gången i samarbete med legendaren Eugene Jarvis som tidigare gett oss diamanter som Smash TV och Robotron. Kombinationen är strålande och Nex Machina blir en hyllning till enklare tider i arkadhallen med ett rent fokus på action. Enkelt beskrivet är spelet en twin-stick-shooter där du har tre enkla uppdrag. Rädda människor som av hamnat väldigt fel, ha ihjäl utomjordingar och självklart få så hög poäng som möjligt. I en tid då många spel vill väldigt mycket är det skönt att återvända till den här typen av upplevelser och bara få rensa huvudet.

#6 – Nier: Automata

Spel är ofta rätt förutsägbara. Nier: Automata är inte ett sådant spel. Redan från start märks det att Nier väljer att gå sin egen väg där utvecklarna struntar i mallen för hur en viss genre ska vara enligt skolboken. Här blandas shmup- och bullet hell-sekvenser med 2d- och 3d-perspektiv. Konstigt nog fungerar det fantastiskt bra och helheten blir otroligt uppfriskande. Det känns old school och fräscht på en och samma gång. Spelet överraskar hela tiden med nya miljöer, byte av genre när du minst anar det och en story som är svår att gissa vart den ska landa. Att Platinum Games varit inblandat märks – då fightingen är klockren.

#5 – Super Mario Odyssey

Nintendo kom verkligen tillbaka med besked i år. Mario gjorde debut på en ny plattform och vi fick ett nytt Mario 64 – typ. Att hela tiden förnya en serie och samtidigt vårda ett arv som sträcker sig mer än 30 år bakåt i tiden är knepigt. Nintendos fingertoppskänsla för att lyckas med detta genomsyrar Mario Odyssey. Det är sådär gulligt och charmigt som man kan förvänta sig och – med en tvist. Att Mario använder hatten till att ta över allt från cheep-cheeps till goombas gör inte bara att man får ett leende på läpparna, det påverkar också designen av världarna. Kreativt, finurligt och nostalgiskt – precis som man vill att Mario ska vara.

#4 – What Remains of Edith Finch

Spel som klarar av att väcka genuina känslor är svårt att inte imponeras av. Edith Finch är en kompakt och rörande återvändarberättelse om att i vuxen ålder försöka förstå sin barndom, sin familjs historia och allt vad det innebär. Det innebär att närma sig frågor som inte är så lätthanterliga, som psykisk ohälsa, självmord och relationer präglade av bortträngda känslor. Spelet kretsar kring en upptäcktsresa genom sitt smått absurda barndomshem och genom fullkomligt briljanta spelsekvenser får spelaren sätta sig in de olika livsöden som länge varit gåtor i huvudrollsinnehavarens liv. En av de starkaste spelupplevelserna i år.

#3 – Yakuza 0

2005 släpptes första spelet i Yakuza-serien och även om vi varit fullt medvetna om dess existens och även smålspelat några av de tidigare delarna var Yakuza 0 vår riktiga debut. Och vilket jävla spel det är. Storyn är en perfekt mix av japanska knasigheter och universellt allvar. Med två otroligt välskrivna huvudkaraktärer blir färden genom Japans undre värld en fröjd att uppleva. Men det är inte bara huvudstoryn som är lysande, styrkan kanske snarare ligger bland alla de sidouppdrag som ibland är rent ut sagt absurda – på bästa möjliga vis. Helt plötsligt känns nästa del i Yakuza-serien mer intressant än nästa Grand Theft Auto.

#2 – Persona 5

Få rollspel klarar av bedriften att knyta ihop alla de aspekter som gör spel i rollspelsgenren värda att lägga över 100 timmar i. Storyn utspelar sig i ett Tokyo som är på väg att dras ner i ett mörker skapat av korrupta makthavare som utnyttjar sin position för att slå mot de svaga. Staden befolkas av intressanta karaktärer som du vill lära känna såväl som karaktärer du inte kan få straffa snart nog. Alla andra komponenter så som stridssystem, progression och kontroll gör det enkelt att bara villa spela några timmar till. När första genomspelningen var klar, var det inget svårt beslut att direkt klicka på new-game-+-ikonen.

#1 – The Legend of Zelda: Breath of the Wild

Mycket kan man säga om Nintendo och deras val de senaste åren, men är det något de kan så är det att hålla sina klassiska spelserier moderna och relevanta (nåja, inte alltid). När andra spelutvecklare gärna lutar sina uppföljare mot trygga koncept och finputsning av etablerad spelmekanik så slutar sällan Nintendo att överraska. Breath of the Wild är ett spel som lät oss återupptäcka känslan av den nyfikenhet som bara ett barn kan känna. Historien om hjälten och prinsessan och världens undergång har vi levt så många gånger, men sällan den känslan av att man bara måste upptäcka vad som finns runt nästa hörn, bakom nästa skogsdunge eller bortom nästa kulle. Varje gång vi startade upp spelet, fast beslutna om att minsann komma vidare i huvudstoryn, slutade det alltid med att vi hamnade på den absolut motsatta delen av världen och timmar senare insåg att vi bara hade försvunnit bland alla de hemligheter, pussel och äventyr som Hyrule innehåller. Om inte det definierar årets bästa spel så vet vi inte vad.