Det har blivit dags att återigen prata lite Metroid. Ett tag har jag varit sugen på att kicka igång Metroid: Other M. Det fick sisådär omdöme vid släpp, mycket på grund av ett mångordigt manus med monotont röstskådespel. Samus Aran, som tidigare hållts lika verbal som Link i Zelda-serien, får i och med Other M en röst och en dialog som gör henne allt annat än rättvisa. Detta tycks i alla fall både kritiker, fans och icke-fans vara överens om. Näe, mitt sug efter Other M kommer istället från att spela, och se, Samus Aran i snabba actionsekvenser.
I Prime-spelen skapade planeternas vackra grafik, utforskande layout, och stämningsfulla musik en fantastisk atmosfär, men jag fastnade aldrig riktigt för förstapersonsperspektivet. Samus Aran är, i sin fulla utrustning, spelvärldens kanske ståtligaste hjältinna, och att se henne utföra mina knapptryckningar och spaklutningar är för mig en viktig del i Metroid-känslan. Dessutom tillät aldrig kontrollerna i titlarna från Retro Studios, varken till Gamecube eller till Wii, någon vidare fartkänsla – en aning viktig aspekt i Metroid-upplevelsen sedan Super Metroid. De första två Metroid-spelen i all ära, men Samus Aran kom inte till sin rätt förrän 16-bitarseran, vilket också i mina ögon för Zero Mission till en klart mycket bättre version än originalet till NES. Super Metroid gjorde Samus snabba löpsteg lika ikoniskt som Sonics, något vi bara fått känna på i full 3D genom Super Smash Bros.-serien. Ja, tills Other M då.
Vad har jag då att säga om Other M? Mestadels kan jag konfirmera vad folk tidigare sagt. Valet, och utförandet, av en talande Samus Aran är helt bedrövligt men i övrigt är det inte alls ett dumt spel. Kontrollerna är simpla, nästan överdrivet så, men ändå riktigt tighta. I Prime kände jag mig begränsad i en omgivning som bad om mer, men I Other M är platserna betydligt simplare i sin speltekniska kontext – återigen, nästan överdrivet så. Effekten är att spelaren spenderar mycket mindre tid på att ställa och finna svar på frågor som ”kan jag göra det här?” och ”kan jag ta mig dit?”. Det begränsar helt klart den utforskande känslan, men bäddar för ett betydligt högre tempo. När jag i övrigt har varit omgiven av stora komplexa rollspel som Dragon Age och The Witcher välkomnar jag just nu Other M:s mer lättsamma gameplay.
Det innebär inte att jag sätter Other M som en förebild i Metroid-serien – långt ifrån. Other M gör några oförlåtliga misstag kring berättandet, vilket jag kommer prata mer om i en annan dagbok, och för att vara ett Metroid-spel är det alldeles för begränsat. Men, när protagonisten (och alla övriga) håller munnen stängd är det ändå skönt att se en tredimensionell Samus få sträcka på benen. Det är ett viktigt element jag vill se i nästa Metroid-titel, som väl kommer komma en vacker dag. Vissa menar dock att det inte finns någonting i Other M som är värt att spara för fem öre, som youtubaren nedan.
