Med Daniel på besök, som till skillnad från mig lyckades boka en NES Classic Edition i tid, passade vi på att spela in en video där vi går igenom den lilla konsolen och pratar lite om vår relation till NES.
Etikett: Nintendo (Sida 1 av 3)
Jag ska vara helt ärlig och säga att jag hade ingen som helst aning om att Saturo Iwata, VD för Nintendo, lidit av gallgångscancer under en längre tid. När jag natten mellan söndag och måndag såg nyheten att Saturo Iwata gått bort var jag för en sekund smått överrumplad innan jag förstod hur det legat till. Överrumplad, men knappast förkrossad. Jag har inga emotionella band till Iwatas titlar som utvecklare, och min syn på Saturo Iwata som VD har väl gått upp och ned under de åren jag haft ett hum branschen. Jag är förälskad i många av de titlar Nintendo givit ut under Iwatas tid, men jag med många andra har stundtals skakat på huvudet med en suck över Nintendos tillbakasträvande attityd och osmidiga tillvägagångssätt.
Vi på Tvspelsdagboken har nog alla haft flera känslomässiga turer med Nintendo, deras maskiner och deras spel. Med Nintendos stängda profil är det svårt att säga när Iwata har haft hur mycket inflytande. Men är det något jag får känslan av är det att han velat ha tydlig kultur inom Nintendos olika studior, en kultur där spel ska vara roliga att spela. Det kan tyckas väl simpelt, men i en tid där tävling, grafik och ekonomisk vinst står högt på agendan sticker Nintendos spel ut med sin charm och snuskigt polerade design. Det bäddar för fantastiska spelupplevelser, inte minst med flera kontroller kring samma skärm. Med det får jag tacka Iwata-san, ledaren för ett företag jag inte kan låta bli att emellanåt hata, emellanåt älska.
En annan nyhet som dykt upp är att Konami tagit bort alla referenser till Hideo Kojima och Kojima Productions från omslaget till Metal Gear Solid V: The Phantom Pain. I vanlig ordning går internet hårt åt utgivaren, snarare än utvecklaren. När det i fallet Konami vs. Kojima handlar om å ena sidan ett företag på rejäl nedgång och å andra sidan en närmast helgonförklarad designer blir det självklart än mer extremt. Konflikten har uppenbarligen tagits till sandlådans nivå, där Konami tycks gräva sin egen grop allt djupare. Jag har funderat på om jag borde göra någon form av rebellisk bojkott och inte köpa spelet på grund av sin utgivare, men är det då inte jag som sätter mig med hink och spade? Jag är aningen kluven i frågan.
Nintendos Satoru Iwata meddelade under en presskonferens idag att företaget håller på att utveckla ny hårdvara under kodnamnet NX. Nyheten efterföljdes självklart av spekulationer till höger och vänster. Kommer den nya hårdvaran att ersätta 3DS eller Wii U? Eller kommer det rent av bli en kombination av portabelt och stationärt? Iwata beskrev det som ett helt nytt koncept vilket får mig att tro att det lutar åt det sistnämnda. Oavsett står Nintendo inför ett vägval och en rad viktiga beslut. Vi följer med spänning utvecklingen.
I övrigt går jag och överväger att köpa en Xbox One och den enda anledningen är att jag verkligen, verkligen vill spela Ori and the Blind Forest. Allt som det spelet har att komma med attraherar mig. Kontrollen, utseendet, designen och stämningen. Men det tar emot att köpa en konsol enbart för ett spel och utöver Ori finns det inga spel till konsolen som verkligen skriker – köp mig. Speciellt eftersom jag försöker (men ofta misslyckas med) leva enligt regeln att köpa hårdvara för vad den är, inte för vad den kan bli. Om någon skulle ha missat Ori and the Blind Forest ser det ut såhär.
PC Genjin släpptes ursprungligen till PC Engine (därav spelets titel som är en ordlek med konsolens namn och ordet Genjin som löst översatt betyder grottmänniska). Spelet portades sedan till en rad olika maskiner där de många gånger fick matchande namn med konsolen. Super Genjin till Super Famicom, FC Genjin till Famicom och så vidare. Detta är dock en senare remake som släpptes till Gamecube i form av Hudson Selection Vol 3: PC Genjin.
Om några veckor, närmare bestämt mellan den 30 oktober och 2 november är det återigen dags för Gamex. Eller som mässan i år kallas Comic Con Gamex. Två koncept möts alltså under samma tak vilket säkerligen kommer innebära ett ökat tryck på mässan. Även om jag är marginellt intresserade av serier, superhjältefilmer och annat som Comic Con för till bordet, är jag definitivt nyfiken på hur väl kombinationen fungerar. För det borde den såklart göra, speciellt med tanke på att Comic Con i USA nu förtiden handlar en hel del om spel och ironiskt nog mindre och mindre om faktiska serietidningar. Alla vi från tvspelsdagboken kommer att finnas på plats på kistamässan under fredagen.
Sen vill jag göra alla där ute uppmärksamma på att Baynoetta 2 är på ingång. För de som gillade ettan är säkert tvåan ett givet köp, under förutsättningen att man faktiskt äger ett Wii U. Eftersom Nintendo valde att finanisera utvecklingen blev det också exklusivt till deras plattform, en plattform vi alla vet inte sålt speciellt bra. Detta skapar en intressant situation på marknaden speciellt med tanke på vilka extremt positiva recensioner Bayonetta 2 har fått så här långt. Kan något så udda ske att en titel som Bayonetta skulle kunna hjälpa Nintendo att sälja fler maskiner? Önsketänkande måhända.
Hur som helst kommer nu ett spel som får högsta betyg av Giant Bomb, Gamespot, Edge och många andra till en konsol som är i desperat behov av starka titlar. Som en bonus följer även del ett med på skivan. Köp kan inte vara mer givna. Ta en titt på Gamespots videorecension om du vill få en tydligare inblick i spelet.
Utöver att frenetiskt måla hus har jag även lyckats ta mig igenom ett par tvspelsrelaterade böcker i sommar. En utav dem för andra gången. Console Wars av Blake J Harris och Masters of Doom av David Kushner är de båda böckerna som jag varmt kan rekommendera alla att läsa. Även om du inte är en riktig spelnörd. Console Wars (som tydligen också ska bli film) handlar om hur Sega tar sig an Nintendo under nittiotalet och hur de skakar om en marknad som under flera år totalt hade dominerats av Nintendo. Den ger en extremt intressant inblick i Sega och Nintendo som företag och fokuserar mer företagsintriger och marknadsföring, än på spelen och konsolerna i sig. Masters of Doom låter oss följa grundarna av Id Software, John Carmack och John Romero, genom deras uppväxt till skapandet av Wolfenstein, Doom och Quake. Onekligen en fascinerande historia. Två fantastiska böcker om spelhistoria och om företag som verkligen satte avtryck i den värld vi älskar så mycket.
Jag har också noterat att remaster-versionen av The Last of Us släpps till Playstation 4 imorgon. Av någon underlig anledning känner jag mig riktigt sugen på att köpa det. Det största motargumentet skulle vara att jag redan har spelat det och att en prislapp på 500 kronor känns ganska saftig då. Det största argumentet för är att man nu får spela det i 60 fps. Frestande värre. Här kommer en trailer som garanterat inte körs i 60 fps.
Beat the Beat Rhythm Paradise (också känt som Rhythm Heaven Fever) är ett av de mest förbisedda spelen till Wii. Med tanke på hur mycket skräpspel som finns till Wii förtjänar spelet all uppmärksamhet det kan få. Oavsett om du gillar gulliga apor, rytm eller badminton kommer du älska Beat the Beat. Köp.
Mario är tillbaka i storstilad form till Wii U. En konsol som är i desperat behov av riktigt bra spel. Efter mina första 10 minuter med spelet kan jag bara säga att jag är kär. Kattdräkten håller vad den lovar och de lysande recensionerna spelet fått tycks vara korrekta. Here we go!
I våras klarade jag till sist ut Metroid Prime, efter att ha haft det som ett spöke över mig i flera månader. Inte något spel har lyckats göra mig så arg och lockat mig att slänga handkontrollen i golvet som Prime gjorde. I synnerhet slutbossen, Metroid Prime själv, fick mig att skrika åt TV:n när den hela tiden fuskade och hade sån tur som bara fiender i TV-spel kan ha. Jag intalade mig verkligen att jag hatade spelet på alla sätt och vis, och när jag envist fortsatte försöka klå den sista elakingen kändes det som att det bara var en sak som höll mig från att ge upp: att inte låda Metroid Prime vinna. Det skulle inte få besegra mig, inte ett sådant veritabelt sk*tspel.
Det var främst en kombination av tre saker som utlöste ilskan. För det första: frustrerande kontroller. Då Prime inte använde sig av den andra analogspaken för att sikta (till skillnad från erans stora förstapersonsskjutare Halo) blev kamerakontroll en pina – man kunde inte gå åt ett håll samtidigt som man vred sig åt ett annat. För det andra: svårighetsgraden. Visst, Metroid Prime är inte världens svåraste spel, men svårighetsgraden beror en hel del på hur mycket uppgraderingar man lyckats plocka på sig och jag orkade inte leta överdrivet länge efter alla små förstörbara väggar och skymda makapärer. För det tredje: överdriven polering. Jag kunde inte hitta ett enda ”fel” i Metroid Prime. Det var oschysst, det ville mig illa och det kändes ofta orättvist, men det hände aldrig något i strid jag inte kunde förstått på förhand. Kombinationen blev en frustrerande upplevelse där jag blev arg på spelet för att jag visste att det var mitt fel. I efterhand förstår jag att det nog var det som verkligen fick mig att, till sist, fullfölja äventyret: jag skulle överkomma mina egna misstag, inte spelets tillkortakommanden.
Jag hade inte mer än nollställt superskurkens hälsomätare innan jag började få dåligt samvete över att jag varit arg på ett spel som jag långt inne tyckte så mycket om. Atmosfären, musiken, känslan och faktiskt, grafiken var alla väldigt tilltalande. Prime 2: Echoes låg snällt och väntade, men då jag hört att det skulle vara mer av samma (kontroller) var jag lite skeptisk. Jag var betydligt mer sugen på Prime 3: Corruption till Wii, där rörelsekontrollerna blivit hyllade till skyarna. Under tiden jag våndades tittade jag igenom Gametrailers Metroid Retrospective och ruschade igenom Metroid: Zero Mission till Gameboy Advance, en remake av originalet. Jag höll även koll på den utlovade Virtual Console-versionen av Super Metroid till Wii U, och tajmade mitt konsolköp så jag kunde köpa ett av spelhistoriens mest hyllade spel till det förnämliga priset av tre kronor. Det lilla jag spelat av det hittills har helt klart levt upp till förväntningarna. Jag har även skaffat Other M, men bestämt mig för att inte spela det innan jag klarat ut Prime-serien.
Häromdagen gjorde jag det äntligen. Inte klara ut spelen förstås, utan köpa dem igen. Metroid Prime Trilogy till Wii har inte blivit billigare sedan det släpptes 2009, bara svårare att få tag på. Från någon vänster fick jag ett ryck och beställde det från Amazon. I väntan på att Nintendo annonserar ett nytt Metroid till Wii U och/eller 3DS har jag snart 5 delar i serien att plöja igenom: Prime 2, Prime 3, Other M, Super Metroid och Metroid Fusion (GBA). Det är nog tur det, för bara tanken på att jag just nu inte har något nytt Metroid-spel att se fram emot gör mig aningen deprimerad.
Som ny dagboksskrivare (torsdagar i första hand) kan det vara lägligt med en kort introduktion. Pelle Duveblad, 19 år, studerande från och med nästa vecka samt, i och med gipsad högerhand, tv- och dataspelsskadad för ytterligare några veckor (med undantag av Pokémon Silver till GBC som är fullt spelbart med en hand). Kort, som sagt.
Nintendo har skapat rubriker de senaste dagarna. Igår presenterade man, från klar himmel, Nintendo 2DS. Designad som en billig version av 3DS med alla dess funktioner intakta (ja, förutom det där med 3D som gjorde konsolen intressant från första början) kommer Nintendo 2DS släppas i oktober för $129.99. Många högst tveksamma frågor ställs givetvis direkt: kommer inte denna att direkt konkurrera med 3DS/3DS XL, som nu ju faktiskt har börjat bygga momentum? Det där med “fully 3D with no glasses” som ni pratat om, har ni glömt bort det, Nintendo? Och redan släppta spel där 3D i vissa fall måste användas för att ex. lösa pussel (Super Mario 3D Land), hur ska man kunna klara dem? Lyckligtvis kommer The Big N till undsättning med en som alltid informativ video.
Det finns dock ett enhetligt svar på alla dessa frågor: Pokémon. X & Y, nästa generations Pokémonspel, släpps samma datum som 2DS, 12:e oktober. Som första fullfjädrade Pokémon-titel till 3DS och dessutom i 3D (eller 2DS och i 3D fast i 2D och med glasögon… eller vänta…) kommer miljontals japaner och icke-japaner behöva köpa ett nytt system för att fortsätta jakten på att fånga alla. Ett billigare alternativ är kanske inte så dumt ändå.
Det är nu mindre än tre veckor till GTA V släpps. Varje dag ser vi någon ny bild eller läser färsk info om spelet. Häromdagen rapporterades det att spelet nu är redo för lansering. Samtidigt lyckades Sony klanta till det när man i spelets förladdningsskärm på PS Store UK läckte soundtrack och andra ljudfiler. För den som inte kan vänta till den 17:e september kan man få en reseguide till Los Santos på spelets officiella hemsida. Värt att nämna är även att Webhallen har nattöppet och håller Sveriges förmodligen största release-event på Sveavägen i Stockholm.
Låt oss avsluta dagens inlägg med denna rykande heta trailer av årets mest efterlängtade spel. Ha det gött!
– Pelle Duveblad
